Utkast

Vissa dagar är det otänkbart. Vissa dagar kunde jag inte föreställa mig leva en dag eller en vecka till. Jag hade så, så svårt med att verkligen planera möten, ta tag i saker eller försöka tänka generellt framåt. Det är kört. Såna som jag hittar aldrig lyckan i att leva.

Vissa dagar kan man inte bärga sig. Jag vill bli allting. Jag vill bli konditor, Sveriges första kvinnliga statsminister, fotbollsspelare, trophy wife, advokat, polis, militär och lärare. Jag vill flytta till Bryssel, Berlin eller Strasbourg. Jag vill jobba i EU-parlamentet. Jag borde sätta mig och plugga 7 timmar i rad så jag kan bli allt det här! Jag vill leva. Jag vill ha barn, en familj och make. Jag vill lyckas.

Precis efter valet så kunde jag inte tänka mig någonting. Även fast jag ”lyckades” i valet så var jag ändå tom och helt slut faktiskt. Jag var glad, men utmattningen tog över. Min kropp var så slut men min hjärna tänkte på aaaaaallt dåligt. Gärna samtidigt. Jag kunde inte ens tänka på att gå till skolan utan att må dåligt. Den stressiga miljön, alla på skolan, bita ihop, sitta och koncentrera sig, hitta en partner att skriva diverse inlämningar med, tänka på utseendet, yada yada. Repeat. Fast tomgång. Fast helstressad.

Nu kan jag tänka på skolan. Utan att må dåligt och må illa. Jag tänker på Lisa, som vill att jag ska dit. Jag tänker på att jag kan och på att jag är stark som klarar så himla mycket. Jag tänker på hur kul det hade varit ju. Att lära sig något nytt. Jag tänker på Lisa igen, och det hon har skrivit till mig. Att hon finns och vill hjälpa mig. Hon finns ju där.

Förut kom det inte på tanken att beställa studentmössa. Jag skulle inte leva då vid studenten. Jag kunde inte föreställa mig själv det scenariot att jag tog studenten. Samma gällde balen. Att boka frisör, smink, beställa klänning - . Men det slog mig, när jag var i Gran Canaria. Precis efter att jag fick ge partistyrelsen på Gotland en sk smäll på fingrarna angående kristallnatten. Jag vet inte hur jag fick ett ryck om framtiden då.
Och jag har beställt studentmössa nu. Och fått hem två balklänningar och en studentklänning. Jag ler av tanken. Jag kanske lever då. Jag kanske har överlevt våren.

Aldrig jag har tänkt steget längre och tänkt på någon självmordsplan. Brev, metod, dag. Aldrig har det kommit på tanken. Det som jag har tänkt på är enbart att jag inte finns då. Varesig det är imorgon, om en vecka, en månad, halvår, år. Jag bara inte finns då. Det känns inte som det. Jag har upplösts och försvunnit. Jag är inte där, då.


Men inte för längesedan träffade jag någon som vände på allt det här. Eller, det är klart att osäkerheten kring framtiden finns kvar, men inte så. Han har vänt på det. Numera känner jag att I am dying to live. Fan vad jag vill leva. Det är självklart att jag ska leva. Det är självklart. Om han tar emot mig i sina armar efter utspringet på studenten med tårarna i ögonen.

Såklart vill jag leva, då.

Gillar

Kommentarer