Jag överlevde. Inte.

Sant. Dagen efter jag la mitt kuvert på bordet till vallokalens personal den 9 september så sjukanmälde jag mig. Jag tänkte ”jag måste bara vila”. En dag blev en vecka, en vecka blev en månad, och en månad blev tre.

Valrörelsen för mig började i september förra året när partikollega efter partikollega sa ”är det okej om jag nominerar dig som kandidat i valet?”. Jag sa ”oj. Men ja! Gör det! Tack så himla, himla mycket”. För mig fanns än inte tanken att jag skulle bli en av toppnamnen och den tredje mest kryssade i Liberalerna Gotland. Verkligen inte. Jag visste knappt vad det skulle innebära för mig psykiskt.

Samma år valdes jag in i styrelsen för Liberalerna Gotland. Jag satt också i valledningen. Också distriktsordförande för Liberala ungdomsförbundet och ordförande i elevkåren. Samtidigt en elev med hög studietakt, samtidigt en tjej som tvekade till 100 på sig själv med ångest och depression men också en saknad dotter. Jag hade inte en lugn stund. Jag kunde inte hålla koncentrationen, för jag tänkte på mötet imorgon, mötet i övermorgon, mötet dagen efter det, uppsatsen som ska vara inne på måndag, killen jag tyckte om, vad alla tänker om mig, jag borde städa mitt rum, vi ska skicka in det, det och det där dokumentet, jag ska skriva på det där, jag ska läsa det där. Jag ska göra allt. Jag måste göra allt det där.

Jag gjorde ingenting. Hur jag än strukturerade det eller planerade det. Jag drunknade. Jag gick in i väggen. I november går jag in i väggen. Först så förstod jag inte riktigt vad som hände. Jag bara sov. Jag var bara ledsen. Mest tom. Jag orkade inte ta tag i någonting alls. Jag hade bara sån ångest över allt jag skulle göra, men jag kunde inte göra något för jag kunde inte koncentrera mig. Jag tog fortfarande tag i det allra viktigaste; politiken. Jag vet verkligen inte hur jag lyckades plocka ihop mig själv, men jag gjorde ju det. Någon drivkraft fanns ju faktiskt kvar i mig och jag mådde bra under varenda möte, jag fick saker gjorda, jag kände mig trygg och bekväm.

Skolarbete gjorde jag hemifrån och gjorde så mycket jag kunde för att få godkänt i alla ämnen. Det var svårt. Jag var sjukskriven på 50/100% under vissa perioder.

Så börjar valrörelsen för alla andra också. Första maj blir startskottet. Almedalsveckan går igång. Men jag börjar känna mig tom igen. Sommarlovet tog slut. Samma vecka som skolan drog igång, drog jag på min första debatt. Jag kände mig så tom och så less. Jag tar pass i valstugan, jag pluggar, jag svarar på frågor som ställs av nyfikna skolelever, nyfikna förstagångsväljare och alla möjliga. Fortfarande tom.

Men jag har så mycket ångest över om folk kommer att rösta på mig eller inte, om folk tycker om mig, om jag har ”rätt åsikter”, vad folk kommer att säga, vad andra tycker om mitt politiska engagemang, tänk om jag bara är en flopp? Om hela mitt liv bara blir en flopp? Vad gör jag då? Dör jag då?

Under hela valrörelsen deltog jag som debattör i fem av sju skoldebatter. Med min ångest, mina tankar, med depression, min tomhet, min apati, mitt självhat. Jag gjorde det. Jag plockade ihop mig själv och höll ihop mig själv. Jag bet ihop och körde på ändå. Jag gjorde det. Men när väckarklockan ringde 06:30 den 10e september, då visste jag. Jag gjorde det inte. Överlevde, alltså.

Idag så är jag sjukskriven tillsvidare (igen). Jag myspyser med inlämningar hemifrån och läser lite ibland. Politiken tär fortfarande och jag kämpar fortfarande emot mig själv. Viljan att vilja alltid kunna ställa upp och hjälpa till med allting. Jag håller på att lära mig själv att tacka nej. Jag läker i lugn och ro, jag mår bättre och är starkare nu, det känns bättre. Jag har vänner som får mig att må bra och le, vänner som bara vill hjälpa. Hjärta er

Gillar

Kommentarer