Eller Expressen, jag har redan glömt! Hur kan man? Jag glömde det sekunden efter hon presenterade sig. Jag glömde hennes namn också?!

Jag är otrolig. Men! Hon ringde angående att hon vill göra ett reportage om 00-talister och hur det är att vara ung i dag. Hon var speciellt intresserad av mig för att jag är aktiv inom politiken och att jag var yngsta riksdagskandidaten i valet i höstas.

Jag blev så, så glad och tacksam över att hon ringde mig. Men sen så vände det sig i magen. Jag fick avbryta henne och säga ”jag kämpar en hel del med ångest, utbrändhet och andra väldigt personliga saker, som kanske inte är så roliga, och jag kan inte är så rolig att skriva om direkt...”. Hon sa ”utan att låta hemsk, så är du faktiskt ändå perfekt för detta. Det är så många unga som kämpar, precis som du. Men fundera på det.”

Jag funderade länge. Vill jag berätta om något sånt personligt i en sån kvällstidning? Vill jag blotta mig själv och berätta hur jag egentligen mår när jag inte är på styrelsemöten, tillställningar eller debatter m.m.? Bakom kulisserna? Bortom min fasad?

Ja. Det vill jag. Jag mindes att när jag läste om andra stora kändisar eller idoler snackade om deras psykiska ohälsa, så kände jag mig inte ensam längre.
Det är fler som känner som jag, det är fler som mår som jag gör och jag tror att fler måste bli nådda av den känslan. Det finns folk som förstår. Folk som inte dömer en. Vänliga, förstående. Som mina bästavänner.

Men tänk på de som dömer. Tänk på de som tycker att jag är urlöjlig, ser det som en svaghet eller chans att såra mig i framtiden. Tänk på de som förnekar psykisk ohälsa, att det är ”bara” att göra ”si å så” så skulle allting lösa sig.

En chans jag är beredd att ta. Ett skott eller slag jag är beredd att ta. För att bryta normen om att politiker är några sjuka robotar som skiter i vad folk tycker eller när folk kritiserar en, eller ens politik. Politiker är unga, elever, barn, studenter, syskon, mammor, pappor, farföräldrar, morföräldrar, en vän, en flickvän, en pojkvän, en partner, alla med ett gemensamt mål - att börja samhället bättre för medborgare i Sverige.

Man har fortfarande känslor, även om känslorna ska hållas borta från politiken. Men det florerar av personangrepp och fult spel. Det kommer det nog alltid att göra.

Jag kan. Klart som fan jag kan!

Som medlem, kandidat i valet 2018 och styrelseledamot i Liberalerna Gotland tar jag stort avstånd från detta. Jag håller verkligen inte med det som sagts i pressmeddelandet.

Det är självklart att Liberalerna ska avstånd från både antisemitism och kommunism, men detta är en manifestation som enbart handlar om kristnallnatten och det tragiska som hände i Tyskland. Detta får (L) Gotland bara att se ut som att dem ”skyddar” antisemitismen med att säga ”men kommunismen då!”. Intentionen var säkert god, men det här blev fel.

Det här är retorik som hör hemma hos högertrollen. Inte i mitt parti.
Jag beklagar för våra väljare och de som har lagt sitt förtroende samt röst i valet på kandidater som har ställt sig bakom detta.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=7086788

Sant. Dagen efter jag la mitt kuvert på bordet till vallokalens personal den 9 september så sjukanmälde jag mig. Jag tänkte ”jag måste bara vila”. En dag blev en vecka, en vecka blev en månad, och en månad blev tre.

Valrörelsen för mig började i september förra året när partikollega efter partikollega sa ”är det okej om jag nominerar dig som kandidat i valet?”. Jag sa ”oj. Men ja! Gör det! Tack så himla, himla mycket”. För mig fanns än inte tanken att jag skulle bli en av toppnamnen och den tredje mest kryssade i Liberalerna Gotland. Verkligen inte. Jag visste knappt vad det skulle innebära för mig psykiskt.

Samma år valdes jag in i styrelsen för Liberalerna Gotland. Jag satt också i valledningen. Också distriktsordförande för Liberala ungdomsförbundet och ordförande i elevkåren. Samtidigt en elev med hög studietakt, samtidigt en tjej som tvekade till 100 på sig själv med ångest och depression men också en saknad dotter. Jag hade inte en lugn stund. Jag kunde inte hålla koncentrationen, för jag tänkte på mötet imorgon, mötet i övermorgon, mötet dagen efter det, uppsatsen som ska vara inne på måndag, killen jag tyckte om, vad alla tänker om mig, jag borde städa mitt rum, vi ska skicka in det, det och det där dokumentet, jag ska skriva på det där, jag ska läsa det där. Jag ska göra allt. Jag måste göra allt det där.

Jag gjorde ingenting. Hur jag än strukturerade det eller planerade det. Jag drunknade. Jag gick in i väggen. I november går jag in i väggen. Först så förstod jag inte riktigt vad som hände. Jag bara sov. Jag var bara ledsen. Mest tom. Jag orkade inte ta tag i någonting alls. Jag hade bara sån ångest över allt jag skulle göra, men jag kunde inte göra något för jag kunde inte koncentrera mig. Jag tog fortfarande tag i det allra viktigaste; politiken. Jag vet verkligen inte hur jag lyckades plocka ihop mig själv, men jag gjorde ju det. Någon drivkraft fanns ju faktiskt kvar i mig och jag mådde bra under varenda möte, jag fick saker gjorda, jag kände mig trygg och bekväm.

Skolarbete gjorde jag hemifrån och gjorde så mycket jag kunde för att få godkänt i alla ämnen. Det var svårt. Jag var sjukskriven på 50/100% under vissa perioder.

Så börjar valrörelsen för alla andra också. Första maj blir startskottet. Almedalsveckan går igång. Men jag börjar känna mig tom igen. Sommarlovet tog slut. Samma vecka som skolan drog igång, drog jag på min första debatt. Jag kände mig så tom och så less. Jag tar pass i valstugan, jag pluggar, jag svarar på frågor som ställs av nyfikna skolelever, nyfikna förstagångsväljare och alla möjliga. Fortfarande tom.

Men jag har så mycket ångest över om folk kommer att rösta på mig eller inte, om folk tycker om mig, om jag har ”rätt åsikter”, vad folk kommer att säga, vad andra tycker om mitt politiska engagemang, tänk om jag bara är en flopp? Om hela mitt liv bara blir en flopp? Vad gör jag då? Dör jag då?

Under hela valrörelsen deltog jag som debattör i fem av sju skoldebatter. Med min ångest, mina tankar, med depression, min tomhet, min apati, mitt självhat. Jag gjorde det. Jag plockade ihop mig själv och höll ihop mig själv. Jag bet ihop och körde på ändå. Jag gjorde det. Men när väckarklockan ringde 06:30 den 10e september, då visste jag. Jag gjorde det inte. Överlevde, alltså.

Idag så är jag sjukskriven tillsvidare (igen). Jag myspyser med inlämningar hemifrån och läser lite ibland. Politiken tär fortfarande och jag kämpar fortfarande emot mig själv. Viljan att vilja alltid kunna ställa upp och hjälpa till med allting. Jag håller på att lära mig själv att tacka nej. Jag läker i lugn och ro, jag mår bättre och är starkare nu, det känns bättre. Jag har vänner som får mig att må bra och le, vänner som bara vill hjälpa. Hjärta er