Då föll man dit i-g-e-n, nio dagar sedan jag plockade upp datorn och bloggade. På sätt och vis är det bra, jag har inte haft lassvis med ångest, jag har mått helt okej faktiskt. Försökt hålla mig sysselsatt, träffat vänner, gått promenader i timmar, fixat och trixat här hemma och lyssnat på så jädra mycket podd. Färgade även topparna rosa, lät min bästa tjejkompis mamma klippa mitt hår svinkort, rev bort köksluckorna i köket, smsade med hundsäljare på blocket, drömt mig bort i fina bostadsområden och varit svinfull. Och ett jobb har jag också skaffat mig, dock bara tre till fyra gånger i veckan men det känns bra som en start, fram tills dess att jag och min skalle har kommit fram till vad det är jag VILL!! (Och ja, det kommer nog ta ett tag)

Det där med kläder hörrni, jäkla bra grej. Vad har man i garderoben egentligen. För mig blir det tyvärr ofta så att jag snöar in mig på en handfull med plagg som jag använder daglig dags, och sen när jag har någonting extra festligt i görningen, ja men då kommer jag på de där resterande 90% av min garderob. Det är roligt det där, hur hjärnis fungerar.

Alltså jag har börjat få en grej för stilletos, eller nej, inte bara en grej, jag äl-sk-ar stilletos. Dessa tu är mina favvos just nu. Egentligen önskar jag att jag vore en person som bar dessa varje dag, till jobbet liksom (ja jag har definitivt sett för många avsnitt av the good wife - sök på Alicia Florrick eller se serien!!) Men det har nog varit en dröm hela mitt liv, pappa har alltid rest väldigt mycket med jobbet, och då i full suit, vilket verkligen fått mig att romantisera det uppklädda till jobbet, SEN kom verkligheten ikapp och mina jobb har varit äldreboende, hemtjänst, försvaret och babysitting - dvs INGA uppklädda jobb.......... Därför har jag nu tagit saken i "egna" (om ni förstår vad jag menar) händer och börjat bära dessa ändå. Så därav, dundundun, dessa stilettos är just nu mina favvoplagg i garderobis.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är inte superlätt det här med att blogga. Jag tror att det dels handlar om att jag vill att folk ska läsa det jag skriver men samtidigt inte., det är antingen eller, dag ut och dag in. Och jag menar, det är ju såå enkelt att bara ta bort. Anywaays, here we gooo again, day numero sju.

Det där med musik är ju en himla bra grej. Jag är väldigt mycket för musik, speciellt när jag själv inte vet hur jag ska uttrycka mig eftersom jag knappt vet om vad det är själv. Då är det liksom bara att dyka ner i musik med djupt innehåll och bara KÄNNA. Finns nog inte många saker som kan få mig att känna så mycket som musik kan. Och det är så jädra exalterande att hitta NY bra musik, alltså ny för mig, kan sitta och scrolla i timmar och fundera varför den där låten jag aldrig hört förr aldrig spelas upp i mina lurar innan jag inser att det är för att jag köat 1001 st låtar. Aja, då kommer den om ett par veckor. Jag menar, det finns SÅ-Å mycket att lyssna på, men SÅ-Å liiite tid!!

En annan sak, att många typer av musikgenrer bara funkar i lurar medan vissa bara funkar på högsta volym i ett par feta högtalare, hur märkligt? Så ibland när jag och min kille sitter i bilen (Ja det är jag som styr och han som kör, när jag kör är det också jag som styr. En så rolig grej är att både min kille och min pappa JÄMT sänker volymen, jädra gubbstruttar) och jag playar någon låt som jag avgudar kan jag känna att jag skäms (??) för att den är så kass i högtalare, men i lurarna vill man bara gråta floder pga så genialisk!!!!!!!!

Som nu, klockan är 0103 och jag är pigg och alert och vill bara spela Join the Riot på HÖGSTA volym, but I can't... Får komma till poängen med det här märkliga inlägget istället.

Artister (& grupper/band ofcourse) jag gillar, vadå tre (????) stycken. När jag planerade (lol, va?) det här inlägget satt jag på tåget till min farmors 80års partii och lyssnade igenom så många artister/band jag bara kunde. Dom första stjärnorna jag skulle vilja shine some damn LIGHT on är, dun dun dun

Thirdstory

Luke Christopher

Ben Howard

​Lyssna lyssna lyssna 

Likes

Comments

Inget krav på kvalité eller något annat heller för den delen. Helt enkelt 5 random vardagsbilder från det gångna året, enjoy

2017 var året jag blev roomie med min bästa vän, det firades kan man säga

2017 igenom en ventil på fartyget jag jobbade på då, under en av många övningar

I början av 2017 klippte jag av mig håret

2017 såg jag Coldplay med min allra bästa vän

2017 firade jag midsommar med ett gäng favoriter

Likes

Comments

"Saker brukar bli lite enklare om man reflekterar, så, here we go - jag vet inte om någonting hänt med mitt hjärta sedan mina två senaste förhållanden, som nu när jag tänker efter varit mina enda "riktiga", om man nu är tillåten att säga så. Jag har väl haft en del killar som jag pratat med osv men aldrig känt någonting överhuvudtaget. Vadå för att en kille är skön betyder det inte att man är intresserad eller att denne ens är en bra person, sidenote, tycker killar allmänt är så - kan vi inte vara VÄNNER?!, hallå, har du aldrig snackat med en tjej eller VAD är grejen?

Jaja, såhär har jag alltså känt i flera år nu, TILLS för ungefär ett år sedan, då jag började på Trossö, då hände någonting, jag vet inte vad och jag har fortfarande inget hjärta kvar, men någonting hände alltså. En kille på jobbet, som för övrigt är min NÄRMSTA (VARFÖR ANTHONIA?) kollega. Han hände alltså, han är fan en pärla! Men jag vet verkligen inte på vilket plan, vi har liksom haft någon jävla grej i snart ett år, vad händer, det betyder såklart någonting, eller jag vill tro det iaf, kan inte se att vi (jag eller han) ens skulle kunna utnyttja varandra. Men jag vet inte, det är jävla av och på, till och från heeeeela tiden. Det är jag fan inte intresserad av. Dock jobbar vi som nämt tillsammans, ingenting jag heller vill att någon annan jävel ska veta. Ok mina tjejer har ju fattat, men det är också en grej, jag vill inte att folk ska veta min business, haha måste ha att göra med att jag kanske inte VET OM VAD MIN BUSINESS ÄR just för tillfället. Så there you have it.

Grejen med det hela är väl att jag egentligen måste laga mig själv först, ska jag hålla på och fjanta runt efter en kille vars förnamn är OKLAR, nej, det är inte min scen what so ever. Tycker dock vi har haft ett jävligt nice lunk, kan man fortsätta med det, varför skulle man? Varför inte? Ja jag är rätt oklar jag med. Men är han ens nice? Eh ja!! Är han intressant? Ja den enda kille jag inte stör mig på, SERIÖST. MEN jag vill inte blanda nice och jobb, det är inte jag. En grej jag alltid tänkt när det kommer till killar är, skulle JAG tagit första steget om inte han gjorde det? För åter igen så gjorde han (killen) det i det här fallet också. Jag vet inte. Kan inte svara på om jag ens hade reflekterat över hur han såg ut innan och nu är han liksom NICE??? Han har långt hår, tattoos och mjukisbyxor och jag tycker han är jävligt nice, what's up med det? Jag är inte den som är ytlig, menar bara att det är allt annat än min smak, dock har ju mina "smaker" fuckat tidigare så varför ska man jämföra? Vad innebär ens det begreppet?, smak, fan vad löjligt, vadå skulle man bli svinförälskad om en person hade skippat att sätta sig i tatueringsstolen och dragit till gymmet och kört lite mer ben ist? LAME.

Jag ska lista pros and cons, det är väl en grej folk gör, iaf i filmer - liksom livsavgörande beslut baserade på en liten fjuttig lista? Haha. Förövrigt är det en pro, han driver med mig heeeela tiden, att jag inte ser film, inte äger en dator eller kunde kortkommandon osv. Okej tycker om positivitet så vi börjar i den änden och jobbar oss nedåt; Han verkar vara en person som bryr sig, som jag, när det kommer till, någon man kan lita på (berättade liksom om mina planer om fartygs/befattningsbyte för honom, lol något jag har ångestens jävla ångest över), he smells good, (blandar need and nice) han verkar veta vad han vill, ambitiös (när det gäller), intelligent och kan snacka om saker som betyder blandat med saker jag inte ens lyssnar på, he drives me insane - vilket kommer på cons också. Han är helt enkelt en person som förmodligen de flesta anser vara rätt så slapp men som i mina ögon är så jävla bra på allt han tar sig till och vill saker. Cons; Han kan vara ett mörkt hål ibland, säga jävligt onödiga saker som får mig att undra om jag borde söka ett annat fartyg bara för att komma ifrån honom, sen tror jag att han inte heller har ett helt hjärta, vi är ju inte direkt tighta heller så vi känner ju bara varandra ytligt. Han vet ju tex ingenting om mamma, vilket är det enda jag tänker på. Och det leder till, är jag intresserad av någonting ytligt, det kanske är det jag är, jävligt skönt att bara vara utan att egentligen bry sig om varandra. (Fast jag inte vet om jag bryr mig) Dock funderar jag på om vi båda kanske inte vill eller vågar känna något. Struntade ju liksom i att åka till Köpenhamn för att träffa Gabriel för att vara med honom, WTF, vad håller jag på med. Den här "reflektionen hjälper ju inte alls, dock kanske lösningen bara är att fokusera på mina vänner som får mig att må som en prinsessa och lämna lille nutti Andersson åt ödet"

Det första som slår mig är att det här såklart inte är någon "seriös" text utan bara en mobilanteckning, ungefär som en scan av min hjärna just i det ögonblicket, vad som föregick inuti. Men jag kan fortfarande inte undgå att såga ungefär allt med den, för det första, var-för blandar jag in så mycket engelska, det blir inte direkt någon magisk effekt som resultat. Och för det andra, jag använder så mycket ord jag aldrig använder i mitt talspråk, varför?

Hur som helst skrevs den här texten en natt i Maj 2016. Jag låg klarvaken i min binge under en övning och funderade över vad som just då var ungefär det enda som cirkulerade i min lilla yrvädershjärna. Och vet ni vad? Idag är han min person. Vi är varandras. Och jag är så glad att han är min antidepp personifierad.

Likes

Comments

När klockan ringde 0530 imorse var det med all kraft jag hade som las på att ta mig upp ur sängen, in i duschen och ner till perrongen. Allt var jättejobbigt och kändes helt omöjligt ända tills jag träffade ett par välbekanta ansikten på skolan jag precis tagit studieuppehåll från. Då släppte något och jag fick en vad jag fått lära mig av min pojkvän kallas för en "powerup", och jag blev 500kg lättare. Ett stycke långprommis senare befann jag mig av en slump inne i stan (ibland när jag är ute och går är det bara som att jag försvinner och mekaniskt svänger och tar nya okända vägar). Jag tog mig en runda och trots alla folkhopar sicksackade jag mig igenom ett par butiker innan jag gick till matbutiken och köpte göttbullar och bönmakaroner (jag lagar aldrig mat till mig själv när min pojkvän inte är hemma så det är positivt)

Hem fick jag med mig servetthållare i mässing och ett "litet" blad som jag satte ner i den lilla sticklingsvasen jag fick av Karin häromdagen, den är så gölli. Jag hittade även en kökslampa men den sparar vi till ett annat tillfälle. HÄJ

Likes

Comments

Ett melankoliskt minne från alla skoldagar på gymnasiet, dag ut och dag in skulle det konkas på litteratur, dator och idrottskläder till och från skolan. Och vareviga dag skulle jag dessutom envisas med att ta hem ALLA böcker trots att jag visste att jag inte skulle öppna en enda. Så idag är bara tanken av att slippa ta med sig en väska så lyxig i min hjärna.

Det som får följa med mig daglig dags är självklart mina hemnycklar (som jag för en tid sedan glömde hemma så det är i och för sig ingen självklarhet. Vi har även en dörr som går i lås per automatik, så den dagen var inget halleluja moment för plöskan så att säga), min dator (det finns ingenting jag är så rädd om som min dator, förbrukar över fyra telefoner per år pga klumpighet men av någon fantastisk anledning så är jag den här datorns skyddsängel, har tom köpt en liten datorväska - aldrig använt det tidigare), handkräm och lypsyl (av underförstådda reasons, btw hade ingen aning om att lypsyl stavades såhär, blev tvungen att ta till google), plöska (som jag behövt rensa i flera månader, det tar mig ca en minut varje gång jag ska fiska upp kortet, ja jag är en sån kund alla andra kunder får fnatt på), bullet journal samt en penna (alla ni som lever för listor, om ni inte upprättat er alldeles egna, då kan jag bara säga att ni kommer uppleva en helt ny form av njutning, you're welcome)

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt när det började. Kanske ett år sedan, kanske mer. Ångest är fortfarande någonting väldigt främmande för mig, den tar uttryck i olika former men den följer med mig var jag än går. En liknelse är den där förbannande mensvärken, den kommer varje månad, stronger than ever. Men jag glömmer som bort dess styrka och smärtan den bidrar till, vareviga gång. Sån är ångesten, den är inte min vän, den gör saker med mig som jag inte förstår. Den trycker ner mig och lämnar mig nere i avgrunden. Och när jag når toppen igen, precis när jag äntligen ska få upptäcka vad som finns på andra sidan tar den tag i mig och släpar mig hela vägen ner igen.

Idag har jag inte orkat kämpa, idag har jag låtit ångesten sluka sig tätt tätt inpå. Jag har låtit den göra vad den vill med mig. När klockan började närma sig 14 fick jag nog och tvingade mig ut i den gråa, regniga söndagen för någon form av promenad. Ibland går inte det, men jag är glad att jag lyckades idag. Några steg och en podd jag inte hört ett ord av senare tog jag mig en kopp varm kokosmjölk samtidigt som jag vankade av och an inne på akademibokhandeln, där jag gjorde ett försök att försvinna, som en av alla andra berättelser där inne.

Idag var det Karin som räddade mig, vi möttes för en promenad längst vattnet, följt av en lång middag där vi snabbspolade igenom våra liv för varandra, för att försöka hänga med på allt som hunnit hända sedan sist. Det pratades om det faktum att vi inte reflekterar över vårt egna mående utan bara lever på, att det är så mycket lättare att veta vad vi inte vill än vad vi vill och att det inte existerar något "borde" utan att det är en social konstruktion som behöver krossas. Jag är så glad att jag har na. Och vet ni vad, just nu känner jag mig lättare och är påväg upp till den där sabla toppen igen.

Oftast drar jag mig väldigt mycket för att både prata och skriva om hur jag mår. Men vänner som Karin gör det omöjligt att inte göra just det, det är så jävla jobbigt att inse att jag det senaste året umgåtts alldeles för lite med människor som får mig att bara må bra.

Likes

Comments

För en tid sedan gick jag en ledarskapsutbildning, där jag både kom till insikt om och fick förklaringen att jag är flexibel, anpassningsbar och att jag inte står bergsfast vid saker alla gånger, generellt sätt. Dvs, jag kan exempelvis hålla med alla partier (läs "alla") i somliga frågor och fortfarande veta vad jag står för. Just därför finns inget rakt svar på en fråga som den här, istället är det väldigt lätt för mig att börja orera och inte komma till en slutsats. Alls. Det är så jag är, vissa kallar det för people pleaser eller kameleont medan andra tycker att det är beskrivande för en pushover eller lättövertalad person.

Så utan befintlig rangordning - här har ni mitt svar 

Likes

Comments

Min enda tvångstanke (vad jag vet) är att jag aaalltid behöver ha ett jämt saldo på mina två konton, alltså down to the last penny. Ja det är ganska mycket inloggande på min internetbank i onödan

Jag tog precis studieuppehåll från mina studier på officersprogrammet och sa i samma veva upp mig från mitt arbete, där jag varit sedan 2015

När jag var 15 år blev jag biten i mitt ena bröst av min dåvarande hund. Sedan dess har jag varit livrädd för hundar, tom mina vänners hundar som jag känt väldigt länge

När jag var yngre idrottade jag väldigt mycket och fick under den perioden schlatterknän. Det är den värsta smärtan jag någonsin upplevt, vad jag minns, tom att studsa studsmatta på knäna var olidligt

En av mina största drömmar, men även rädslor är att våga skriva en bok

Likes

Comments