Jag blir seriöst rädd. Min lilla lilla son är nu en vecka gammal. Hur? Det känns som att jag inte hinner med. Kommer han va vuxen nästa vecka eller? 😫

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Inatt fick James en hel del pulsfall. Bradykardier. Läkarna säger att det är helt normalt för prematura barn. Att jag inte ska oroa mej. Men värken i hjärtat blir inte mindre av deras ord när maskinerna piper och sköterskorna springer. Stora händer masserar en liten kropp. Vi får sänka matdosen under natten innan vi går upp till 28 ml igen.

Mammas lilla älskling.

Jag sondar James. Han får flera pulsfall på raken. Jag ber sköterskan ta över, jag kan inte hjälpa honom, sköterskan vet vad som behövs. Jag går ut från hans rum och in på vårat.
Jag kryper ner brevid en sovande Max för att tanka lite trygghet en stund medans oron gnager. Sen sitter jag hos James igen...

Idag har han legat på mej hela dan. Vi har fått höja dosen koffein. Nu får han bara enstaka snabba bradykardier. Han kämpar på.

Likes

Comments

Mammas lilla matvrak. Han vill gärna söka efter bröstet, dock somnar han helnöjd såfort han får bröstet i munnen. Annars vill gärna ligga och hålla i bröstvårtan, som att han vill se till att maten inte smiter haha.

Likes

Comments

”CPAP, Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna (lungblåsorna) inte faller ihop under utandning. CPAP-användare andas alltså av sig själva.”

James behöver ingen syrgas utan får bara luft, och trycket i cpap:en är väldigt lågt då han klarar sej väldigt bra.

Idag fick James vara utan cpap:en när han var utanför kuvösen. Vilket han tyckte var underbart, han stör sej på den som bara den. Vilken skillnad det är att se hela ansiktet! Och huvudet utan mössa! Sen har han tre elektroder på bröstet som kollar pulsen osv. och en saturationsmätare på foten som kollar syresättningen. Och så har han ju sonden i näsan. Han har dock fått sutta lite bröstmjölk från en spruta vilket han älskade, han är väldigt matglad. Just nu äter han 24 ml varannan timme och matmängden ökar hela tiden, igår åt han 17 ml varannan timme. Varje ml gör stor skillnad för en så liten kropp.

Han vill gärna försöka amma men han får inte gå för snabbt framåt. Då kan han få pulsfall och saturationen kan gå ner.

Likes

Comments

Ett inlägg om hur jag upplevt det att dela denna resan med Max.

Det är torsdag morgon och jag har precis vaknat av att vattnet går.
Jag ringer Max, säger att vattnet gått, att jag blöder ganska mycket och att han behöver komma hem direkt. Jag säger att jag ska ringa förlossningen.
Redan där hördes det hur Max röst ändrades, ett lugn befann sej i hans röst och redan då klev han in i papparollen.
Jag ringer förlossningen och sedan ambulans. Jag ringer tillbaka till Max. Säger att ambulansen är påväg och han håller mej sällskap i telefonen medans han tar sej hem. Där var jag i chock och jag kommer inte ihåg samtalet alls, jag minns bara att jag hörde Max röst och att det fick mej att känna mej trygg.
Han kommer hem innan ambulansen är där och går för att hämta förlossningsväskan och mina mediciner samt Toffie.
Ambulansen kommer och dom pratar med både mej och Max. Jag vet inte heller vad dom säger. Allt jag uppfattar är att dom frågar mej om jag känt bebisen. Jag har fått veta nu i efterhand att Max var rätt orolig över bebisen och mej (såklart) men till mej utstrålade han bara trygghet o lugn.

Han pratar lugnt med mej, säger att allt kommer gå bra och att han tar bilen efter ambulansen och lämnar Toffie hos moffa på vägen. Jag tror han rör mitt huvud, kanske pussar han på min panna. Det känns som att jag drömmer, jag är inte säker på vad som händer.
Det tar en stund innan Max kommer till förlossningen. Hur länge det var vet jag inte, vissa stunder kändes en minut som en timme och ibland kändes en timme som en minut. Men dom få stunder jag inte hade Max vid min sida var definitivt dom längsta.

När han kommer dit pratar han med mej, jag är fortfarande i chock. Han verkar prata med sköterskorna. Ibland säger han något till mej, klappar på mej. Jag vet knappt vad jag säger, inte vad han säger heller. Jag vet att jag stör mej på att jag måste fasta, Max får vad det känns som hela tiden mer mat att äta.
Jag fräser åt han ena sekunden och ber han trycka på min rygg nästa. Max är hela tiden lugn, följer med i mina svängar och hjälper till att medla mellan mej och sköterskorna. Han byter spypåse, ger mej papper, distraherar mej med onödigt babbel om jobb vilket får mej att irritera mej på honom istället för smärtan och obehaget. Jag får ventilera, han lyssnar.

I början av snittet håller han min hand, jag känner hans värme. När han försvinner iväg med bebis blir rummet tomt, kallt och läskigt. Jag ville att han skulle vara med vår son. Att han skulle vaka över honom, vara med under hans första stund i livet. Att han skulle få veta vad som hände med lillen då jag inte längre var den som kunde känna lillkillens små fötter sparka. Men jag kände mej oerhört liten och sårbar. En våg av känslor sköljde över mej.

Max kommer till uppvaket, jag frågar han samma frågor om och om igen. Är det en kille? Har han hår? Vilken färg har hans hår? Hur lång är han? Hur mycket väger han? Och så frågar jag en gång till och en gång till.

Sen är dagarna ett endaste virrvarr. Max hjälper mej till toan, hejar på mej när jag staplande försöker gå själv. Tröstar mej när jag har ont eller är överväldigad. Ser till att jag hela tiden har vad jag behöver inom räckhåll. Hjälper mej på och av med mina kläder, att försöka böja sej eller nå sina fötter/ben är en smärre omöjlig uppgift. Låter mej babbla av mej. Kramar på mej och hjälper mej att pumpa.

Han byter dom första blöjorna på James, donar med han i kuvösen, låter mej ha han på bröstet.
Han är så lugn. Trygg. Som om han klivit in i en roll som hela tiden väntat på honom. Som att ta på sej en mysig varm tröja under en kall vinterdag, har han klivit in i föräldraskapet, redo att sprida värme, trygghet och kärlek.

Likes

Comments

Godmorgon!

Inatt har jag sovit ensam. Det gick väll sådär.

Jag var hos James nästan hela tiden när jag inte pumpade, sitter gärna själv när jag pumpar, det är så mkt hormoner. Vaknade och var uppe flera gånger under natten.

Dom väckte mej vid halv nio o gav mej frukost, idag blir det kaffe till om jag ska vakna lite haha.

Likes

Comments

Nu har mjölkproduktionen kommit igång på riktigt och jag producerar mer än tillräckligt för lillkillen. Brösten är sprängfulla och värker och spänner om jag inte pumpa inom vissa tider. Särskilt efter att jag har suttit med han hos mej en stund. 😅❤️🍼

James har fått börja sola lite pågrund av gulsot och är inte riktigt nöjd med att ligga i kuvösen, det är mycket mysigare att ligga hos mamma o pappa, då sover han så gott och är helnöjd. Men ibland så är han nöjd med pappas hand hos sej eller mammas för att komma till ro. Det är viktigt för han att vila så att han kan utvecklas o växa. ❤️

Han har börjat visa ett sugbehov och vill gärna ha napp eller leta efter mammas bröst, så imorgon ska han få prova att komma till mitt bröst o tutta lite, amning är så mycket mer än bara mat, det är närhet, trygghet, kärlek och mycket mer. Han sondmatas så min bröstmjölk får han ändå. ❤️

Att ligga på pappas bröstkorg var underbart tyckte James som somnade till ljudet av pappas röst, hjärtslag och andetag. 👶🏼💙😴❤️

Det är svårt o beskriva hur mycket känslor som cirkulerar i kroppen efter förlossningen.

Jag har inte skrivit så mycket om Max del i förlossningen då jag tänker skriva det i ett eget inlägg! 😍 Men han har varit helt fantastisk!
Jag och James är lyckligt lottade! 😍❤️✨

Sköterskan tog en bild på hela familjen. Pappa Max med James på bröstet och så Mamma Jaden som pumpar mat till lillkillen. 😄❤️

JAG ÄLSKAR BILDEN! 😍

Likes

Comments

Jag har läst min egen förlossningsberättelse säkert 20 ggr nu. Jag förstår inte riktigt än.
Trots att det var traumatiskt och hemskt. Så var gårdagen den bästa dagen i mitt liv.
Jag har så länge jag kan minnas haft en enda dröm. Att få bli mamma. Jag har haft sån sjuk barnlängtan.
Det är overkligt att man kan vara med om något så pass jobbigt som gårdagen ändå var för mej. Och ändå känna sån sjuk glädje över hela dagen.

Jag har ganska ont i snittet. Men när mitt lilla barn kommer upp på mitt bröst. Känner jag inte något annat än kärlek och stolthet. Hur kan det funka så?

Lillen har fått sin första råmjölk från mej nu. Stoltheten jag känner är stark.

Och nu ikväll så fick vi vår välförtjänta förlossningsbricka!

Likes

Comments

Jag svävar på moln.

Graviditeten har varit ett helvete. Foglossningen har varit hemsk, blodtrycket har varit icke existerande och jag har spytt mej igenom varje graviditetsvecka graviditeten ut.

Förlossningen små startade i lördags med sammandragningar, i söndags fick jag värkar. Jag var inne på förlossningen i tisdags och fick bricanyl för att livmodern skulle slappna av, diklofenak för smärtan och penicillin pga urinvägsinfektion.
Åkte hem igen och värkarna kickade igång direkt igen på kvällen. Jag låg i sängen i princip hela dagen på onsdagen (förutom en kort kort promenad till skolan och en liten stund på lektion innan jag fick gå hem pga att jag inte slutade spy). Jag hade värkar hela onsdagen och hela natten till torsdagen. Somnade klockan 06. Vaknade 07.45 av att vattnet gick och att det var rikligt med blod. Jag hamnar halvt i chock. Ringer förlossningen som vill ha in mej direkt och säger till mej att ringa ambulans. Jag ringer 112. Dom säger till mej att gå upp ur sängen och gå och låsa upp ytterdörren. Jag blöder ner för benen och överallt på golven. Jag låser upp dörren och sätter mej på badrumsgolvet precis innanför ytterdörren. Ambulansen kommer och frågar om jag känt barnet sen jag vaknade. Svaret är ett nej.
Jag kommer in till förlossningen och får nu höra barnets hjärtslag, lillen är okej. Dom undersöker mej och bestämmer sej för att avvakta för att se om blödningarna slutar med hjälp av dropp i båda armarna med diverse mediciner, jag kan inte kissa pågrund av värkarna och får därför en kateter. Jag försöker andas mej igenom värkarna som får det att kännas som om ryggen kommer gå av samtidigt som jag spyr. Livmodertappen har mjuknat och kortat sej 2 cm på två dagar. Men jag är inte öppen något. Klockan är 17 och dom bestämmer sej för att göra ett akutsnitt. Förberedelserna tar ca en timme och vid ca 18 rullas jag in för operation. Jag får en spinal-bedövning som domnar bort halva min kropp, jag har fortfarande dropp i båda armarna och nu även syregas i näsan. Dom lägger på ett täcke som fylls med varmluft, jag fryser ändå.
Dom berättar att dom börjar. Jag känner hur det drar i hela min kropp, fram o tillbaka. Men jag bryr mej inte, jag vill höra och se min bebis. Jag hör ett ploppande ljud och jag förstår att något lyftes ur mej. Klockan är 18:35. Ett barn dyker upp till höger och jag ser hens ansikte en halvsekund medans jag hör den skrika. Dom går iväg med barnet.
Jag hyperventilerar och gråter över att se detta oerhört vackra bebisansikte.
Jag frågar om någon vet könet. Nej tyvärr. Hade barnet hår frågar jag. Någon svarar något. Jag hör inte vad.
Nu börjar det bli tungt att andas. Jag känner ett tryck över lungorna. Syrgasen höjs lite. Jag mår illa av trycket. Jag spyr. Eller ja, jag försöker spotta ut spyan ur min mun då jag ligger fast på rygg.
Jag börjar få ångest. Nu vill jag att det ska vara över. Mina armar som ligger utsträckta åt varsitt håll krampar o skakar. Någon sköterska stryker mej över pannan. Jag frågar om det är klart snart. Ja snart får jag till svar. En enligt mej evighet till går. Jag får medicin mot illamåendet och en kall kompress över pannan. Jag slutar att spy. Jag hör hur dom suger blod ur min mage, jag hör hur dom bränner för att stoppa blödningen. Tillslut får jag höra att dom är klara. Jag rullas till uppvaket. Täcket som ”stängdes av” under flytten fylls åter igen på med varmluft. Jag kan redan börja röra mina tår. Snart hela benen. Jag börjar få upp min kroppsvärme igen. Kanske var jag aldrig kall, kanske var det bedövningen som spelade mej ett spratt. Men värmen är underbar.
Jag får ligga där tills klockan är 22.30. Jag rullas upp till neo och får se min son i en kuvös, jag får sträcka in armen och röra hans oerhört lilla mjuka kropp. Han är blond och vackrast i världen.
Han mår bra.
Jag rullas vidare till BB och ska nu få äta efter att ha fastat sen kvällen innan. Kall och möjligtvis den godaste nyponsoppan någonsin serveras och en tallrik med yoghurt, jag ska börja med flytande föda för att vara snäll mot magen. Lite senare på kvällen får jag lite äppel/päron dryck och ett litet äppel. Jag somnar 24.00, vaknar 03.00 inser att jag sovit lite och att det ömmar i snittet. Jag somnar om, jag vaknar vid 06, personalen ger mej alvedon och kollar katetern. Jag somnar om, jag vaknar vid 07.30 och får diklofenak (smärtstillande) och frukost. Jag ska få prova att ställa mej upp. Snittet brinner säger jag och dom ger mej morfin. Jag får stå och stampa brevid sängen nån minut innan jag får lägga mej igen. Jag ska få träffa min son igen. Nu längre än 5 minuter. Jag rullas till neo. Dom låter mej hålla hans hand genom öppningen till kuvösen och berättar hur duktig och stark han är. Snart ska läkarronden vara, sedan kan jag få upp honom på mitt bröst. Läkarna kommer och bekräftar att lillkillen mår bra.
Jag får efter en stund upp honom på min bröstkorg. Han har ont i magen och blir ledsen, sköterskorna hjälper honom, han somnar på mitt bröst. Jag är hög på hormoner och kärlek. Han luktar så gott, han luktar bebis. Vi sitter så i säkert en timme. Max får sondmata honom. Sedan läggs han tillbaka i kuvösen och jag rullas tillbaka till bb. Dags för mej att äta lunch. När jag ätit tar dom ut min kateter, jag måste gå på toa inom fyra timmar, alltså behöver jag ta mina första riktiga steg till toaletten och jag behöver kissa själv för första gången på över ett dygn. Sålänge ska jag pumpa. Min mjölkproduktion behöver komma igång så att lillkillen kan få min mjölk. Jag ska pumpa en 15-20 minuter var tredje timme.
Jag pumpar och dricker en halv kanna vatten. Nu har jag lyckats ta mina första steg.
Och jag svävar på moln.

Likes

Comments

Idag fick vi spendera kvällen på förlossningen pga förvärkar. Men efter medicinering så får lillen stanna kvar ett tag till i magen hoppas vi. Jag är dock beordrad sängläge. Dom vill ha kvar lillen till vecka 37+0 och jag är i vecka 30+0... Men jag mår så pass dåligt så att ta det lugnt är rätt skönt.

Förvärkarna lugnade ner sej på sjukhuset efter pencilin, diklofenak (smärtstillande) och en spruta bricanyl. Men såklart kickade det igång med full styrka såfort jag kom hem igen och la mej... har tagit en smärtstillande nu som jag fick med från sjukhuset till o ta när jag la mej för kvällen. Så jag hoppas att den plus vetevärmaren kan få det att lugna sej igen.

Jag längtar sönder efter att denna graviditeten ska vara över men samtidigt så vill jag ju det bästa för lillen, alltså att hen stannar kvar ett tag till i magen.

Vad dom kom fram till på förlossningen var att jag hade en urinvägsinfektion och att livmodertappen hade börjat mjukna.

Likes

Comments