Header

Alla gillar inte vintern, det förstår man rätt snabbt när man skannar av facebook-flödet om inte annat. ;-)
Jag är en sån där dryg j***l som faktiskt gillar alla årstider, även om jag har en arbetskamrat som aldrig missar ett tillfälle att påpeka att vi inte har några årstidsväxlingar längre, bara konstant höst. Sen ler hon, förmodligen för att hon tänker på sin nyinköpta lägenhet i Spanien och hur väldigt nöjd hon är med den affären. :-)

Det ligger ju tyvärr något i det där att det inte varit så mycket bevänt med årstiderna på sistone, men efter en rent ut sagt skitinledning på vintern med omväxlande kallgrader, tö, slask och is - ibland allt på en och samma dag - så har vi nu ändå haft två veckor riktig fin "Bullerby-vinter". Som hämtad ur en bok med mycket snö och precis lagom kallt. För det är klart, att även om jag gillar de olika årstiderna så får jag väl ändå erkänna att jag inte är något fan av extremer; jag fryser nästan så jag gråter om det kryper ner närmare 20 minus och tycker det är precis lika jobbigt som alla andra när det dimper ner tonvis med blötsnö på en dag som man måste försöka flytta med armkraft dit man vill ha det. O:-)

Har försökt passa på och njuta de senaste veckorna. Av den klara luften, snötäckta träd som hämtade ur ett konstverk, ljudet av snö under skorna i varje steg, rimfrostiga pälsar och, förstås, en och annan körtur med kälken. För det gäller verkligen att passa på; imorgon har det utlovats plusgrader och regn. Regn! Jag hoppas innerligt att de har fel. Har svårt att tänka mej något mer deprimerande än regn i januari...

Ponyzarna verkar oxå trivas när det får vara vinter. De påverkas iofs inte lika mycket av vad det är för väder som deras matte, men det är nog skönt för dem att få vara torra efter att ha varit mer eller mindre konstant blöta eller fuktiga i vad som känns som evigheter. De är ju rustade för kyla och vinter snarare än någon långdragen höstmonsun och pälsarna torkar inte upp ens över natten på stall. Nu är pälsarna fluffiga och fina och isolerar säkerligen bra - det ultimata testet vid snöfall där snön ligger kvar på ryggarna utan att smälta. Vissa är förstås fluffigare än andra; försökte fota Kozmos enorma kroppsbehåring som säkerligen är minst decimeterlångt på sina ställen, men jag tycker inte bilden riktigt gör det rättvisa. Mestadels hår hela han! :-)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Då var det plötsligt 2018. Enligt det kinesiska horoskopet är det hundens år. Googlar mej till att hundens år, är lojalitetens, trofasthetens, rättvisans och traditionens år. Det är oxå ett år då det ska vara gynnsamt att skriva på viktiga kontrakt eller ingå partnerskap med någon, så är det något du har funderat på, gört! Sammantaget låter det ju rätt hoppfullt ändå. Och lite hopp om framtiden kan vi nog alla behöva. Vet att jag gör det iaf.

2017 går inte till historien som något fantastiskt år för min del. Det mesta överskuggades av att min pappa gick bort. Jag skulle så gärna vilja skriva några väl valda ord om min fina pappa, och jag har gjort några tappra försök, men det är som om orden stockar sej - även i skrift.

Överlag är det lite samma känsla över hela tillvaron.... 2017 blev en lång och oinspirerad vandring med tunga steg och ett tomt bröst. Det blev inte så mycket av just något under året; inte en enda utställning, fastän jag hade två nyblivna veteraner jag tänkt ställa ut samt att jag sett fram emot att äntligen få chansen att visa för brittisk domare. Så här med facit i hand, ska jag kanske vara glad för att iaf det sistnämnda inte blev av... ;-) Det har inte blivit en enda körlektion, jag hoppade av long rein-träningarna och jag har inte varit och ridit på favoriten på ridskolan på mycket, mycket länge. Gjorde ett försök med att bli medryttare på en islandshäst, men även det rann ut i sanden av ingen annan anledning än att jag inte kommer mej för... Inte kom jag iväg till Paris heller, fast det gavs inte mindre än två möjligheter. Ska jag vara ärlig, så trodde jag nog inte själv på att jag någonsin skulle våga mej iväg - men det är förstås ingen tröst.

Visst har det funnits glädjeämnen oxå, men de har haft svårt för att överrösta sorgens dova brus. Jag är iaf väldigt glad över att ha min lilla ponnyflock som har fått upp och ut mej varje dag, även de dagar när jag bara velat dra täcket över huvudet och försvinna. Om det så bara varit för att fodra, vattna och mocka vissa dagar, så finns de alltid där med sina mjuka mular, pigga blickar och väl tilltagna manar och pälsar att begrava både händer och sorger i för en stund. Ponnyerna är något jag inte kan tänka mej att vara utan, så jag gick lite wild & crazy (om man nu kan säga så om veckor av noga överväganden...) och försäkrade mej om några decennier till som ponnytant genom att köpa ett föl, något jag aldrig hade trott på om någon sagt det till mej för ett år sen. ;-)

Och det känns bra att ha något nytt och spännande (och lite, lite galet) att se fram emot. Läser utställningspropositioner med ett helt nytt intresse och tycker det ska bli riktigt roligt att ställa ut igen. Har oxå precis anmält mej till årets första kurs, i tömkörning, något jag tror kan ge flera nya infallsvinklar och, förhoppningsvis, massor av inspiration. Kan även avslöja en hemlighet; att utifall att jag kanske möjligen och eventuellt kan uppbåda mod nog att matcha en efterhängsen önskan, så har jag bokat hotell i Paris igen (med kostnadsfri avbokning, kan tilläggas). :-P

Likes

Comments

Och julafton! Jag önskar er alla en synnerligen god jul! Om möjligt utan stress och press och i det sällskap ni själva​ föredrar, vare sej det är med familj, vänner eller i det egna. Jag hoppas att ni får en helg fylld av glädje och lugn med lite tid att fundera över julens mening, som oavsett vad marknadskrafterna vill göra gällande, inte är julklappar i drivor eller att julbordet måste vara perfekt som ett stilleben. ;-)

Fjärde advent och i dagens lucka (eller snarare guldram när det kommer till Gränjes adventskalender) figurerar därför fyra ponnyer. Mina fyra egna uppfödningar. Inte så mycket att skryta om kanske, fyra föl producerade på de femton år som Gränje varit registrerat som stuterinamn, men jag är förstås väldigt glad i var och en av dessa ponnyer som inte funnits om de inte varit för mej. Eller okej, Kyra var ju redan tillverkad när jag köpte hennes mamma så hon hade ju funnits, men inte som en Gränje-ponny. ;-)

Jag är oxå glad över att Svenska Ponnyavelsföreningen ändrade sina regler för registrering av stuterinamn när de gjorde; tidigare krävdes att man skulle ha fött upp fem ponnyer för att komma ifråga som stuteriinnehavare, och med de reglerna hade det ju inte funnits några Gränje-ponnyer alls - eller mer tydligt uttryckt; inga ponnyer med stuteriprefixet Gränje.

Det har alltså inte blivit så många Gränje-ponnyer, men det kan jag oxå vara glad över, för det har ju oxå medfört att jag har kunnat behålla allihop och inte känt mej tvungen av att sälja någon. :-)

Från vänster i bild:
Gränje Valkyria "Kyra" - Gränje-ponny 2, följde med på köpet av Wivi som då var dräktig med Paul vd Papenhoeve
Gränje Medusa - Gränje-ponny 4, dotter till Kyra och Allgunnens Micko
Gränje Wigwam - Gränje-ponny 3, e.Wessel vd Amstelhof u.Wivi
Gränje Kozmos - Gränje-ponny 1, e.Franz Zappa u.Minimax Kim, flockens "outcross" - resten är ju samma familj

(Det var svårt nog att få dem samlade på en och samma bild, så vi brydde oss inte om att försöka ställa dem i nummerordning... Lars fotade, jag flaxade.)

Likes

Comments

Adventstider och i morgon självaste julafton. Vanligtvis en tid jag gillar, trots avigsidor som makalös trängsel och stressade människor vart man ser - iaf om man nu får för sej att bege sej till den närliggande stadens köpcentrum. Vi gör ingen stor grej av julklappar i vår familj, så den där stressen rör inte mej. Jag brukar istället finna stor glädje i hur alla hem fylls av adventsstakar och stjärnor som lyser upp så fint i vintermörkret. Vanligtvis brukar det få mej att känna mej både lugn och trygg.

Men sedan några dagar tillbaka är något annorlunda. Det är något som skaver och istället för julefrid känner jag en gnagande oro. Som att något riktigt dåligt är på väg att hända - eller kanske pågår redan utan att vi förstår det. Ett samhälle i förändring till det sämre.

I veckan kom domen i det brutala gängvåldtäktsfallet i Fittja. Ingen har väl kunnat undgå att det inte bedömdes vara någon våldtäkt. Kvinnan som var i Fittja för att köpa droger, kunde ju lika gärna under fyra timmar ställt upp frivilligt på brutalt förnedringssex i alla ändar av ett helt gäng samt att misshandlas brutalt i utbyte mot droger... Det skylls på dåligt polisarbete och det är klart att det inte är klokt att det kan ta nästan ett år innan man åker ut för att säkra bevis och förhöra misstänkta, men... Hur i hela världen kan man ens antyda att detta skulle vara något annat än våldtäkt? Hur kan man fortfarande, 2017, komma undan straff för att det inte går att bevisa vem som stoppat in vad i vilken hålighet i vilken ordning, typ? Och hur kan det fortfarande, 2017, handla om kvinnans karaktär/levnadssituation?

Efter hela höstens uppmärksammade (och för all del av vissa hånade) metoo-kampanj, känns det extra hårt med en sådan här dom. Att en sådan oerhörd grad av kvinnoförakt kan tillåtas passera utan rättsliga följder är ju bara helt ofattbart.

Samtidigt hör jag på radion att nu höjs kraven på krisberedskap hos den enskilda medborgaren. Från 72 h till en vecka. En vecka ska du kunna klara dej utan elnät, utan kommunalt vatten, utan att kunna ta dej till en affär och köpa det du behöver. Det skrämmer mej vanvettigt. Jag har sett tillräckligt med domedagsfilmer för att inse att jag kommer vara bland de första som stryker med i händelse av en katastrof, så det har jag på något vis redan förlikat med mej. Det som skrämmer mer är hur det indikerar att samhället har gett upp. Hur man säger: räkna inte med oss, you're on your own. Lycka till!

Det är klart att tecknen på välfärds-Sveriges förfall ju har radat upp sej med allt större tydlighet för mej de senare åren:
- Sjukvården där du måste vara tillräckligt frisk för att strida för din sak och din plats på en km-lång väntelista, bb-avdelningar och akutmottagningar som läggs ner på löpande band och förutom att fler får längre till vård, tvingar akut sjuka att köa bland dem med klämda fingrar och influensa.
- Posten som bara i år slarvat bort otroliga 17 000 paket och som gör ett så urbota dåligt jobb att de nu fått regeringen att gå med på att ge dem dubbelt så många dagar på sej för att leverera första klass-brev.
- Bankerna som i stor utsträckning inte längre har kontanthantering. Alltså banker som vägrar hantera pengar..! Inte heller går det att ha sitt lilla sparande hos de traditionella bankerna - åtminstone inte om man tycker det är rimligt att få lite ränta för det. Man förväntas sköta sina bankärenden via nätet, annars kostar det (och i vissa fall kostar det fastän man gör allting själv...).
- Försäkringskassan som anlitar egna läkare, som utan att träffa personen i fråga, ogiltigförklarar sjukintyg utfärdade av läkare som faktiskt undersökt patienten.
- Skolor som läggs ner och tvingar elever att spendera stor tid på att ta sej till och från skolan - storskalighet är tydligen melodin vare sej det handlar om utbildning eller slaktdjursproduktion...

Den sociala välfärden man så stolt brukar framhålla som svensk, känns mer och mer naggad i kanten - för att uttrycka sej milt. Detsamma får väl sägas om den allmänna servicen (såvida man inte pratar köpcentrum). Och det spelar ingen roll om det är rött eller blått eller regnbågsfärgat som styr. Nedrustningen bara fortsätter. Man kan ju inte låta bli att undra varför. Påstår inte att jag kommit på svaret, men i år har Sverige betalt 30 miljarder i EU-avgift. Sug på den, ni som vill ha det till att det bara är flyktingpolitiken som utarmar Sverige. :-P
Av dessa 30 miljarder ges drygt 11 miljarder tillbaka i EU-stöd, främst till lantbruket. Iom Storbritanniens utträde väntas dessutom en höjning.

Så... Med tankar som dessa har den där julstämningen lite svårt för att infinna sej. Mitteuropas juldemon Krampus känns mer närvarande än allt det goda som jag annars förknippar med julen. En illavarslande, obehaglig olustkänsla av att allt håller på att gå käpprätt åt... Och jag vet inte om den kan avhjälpas ens med mer av Ernst, mer snö eller mammas köttbullar.

Likes

Comments

Tredje advent representeras av stallets (än så länge) tre ston som oxå är tre generationer, från vänster: Wivi som är mamma till Kyra, och Kyra som är mamma till Medusa.

Samtliga innehar kvalitetsklass GI, Wivi och Medusa dessutom SUCH-utmärkelse. Kyra behöver ett till guld med spets för att få samma utmärkelse och jag har inte gett upp hoppet om det ännu; tanken är att hon ska visas fram någon gång som veteran, bara jag lyckas hålla henne i fint skick och hon får vara frisk - hon drabbades tyvärr av fång både 2015 och 2016 men klarade sej i år så nu finns iaf hoppet för att det är möjligt...

Gemensamt för dessa damer är framförallt deras fina gångarter. Jag är oxå mycket svag för deras härliga röda färg; Wivi och Kyra har samma nyans medan Medusa är ett par toner mörkare.

Likes

Comments

Årets andra adventshälsning, koncentrerar jag mej på siffran två (och ni börjar nog fatta konceptet..). ;-)

Därför får Wivi och Wigwam vara modeller. De är, än så länge, stallets två skäckar. Wivi är den andra hästen jag köpt i mitt liv och sonen Wigwam är hennes andra föl här, liksom den andra uppfödningen jag planerat helt själv.

Mor och son har förstås likheter, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur olika de oxå är. Skäckar är de ju båda två och ganska precis lika mycket tecknade, men en är förstås röd och en svart. Utöver det rent utseendemässiga är de två helt skilda individer. Wivi som är lite försiktig och mycket känslig av sin natur och så Wigwam som är rätt laid back och oimponerad av det mesta. När det kommer till arbete så är Wivi den snudd på överambitiösa och får hon bestämma ska det helst gå fort - i alla gångarter. Wigwam är vanligtvis lite åt det lata hållet, även om han oxå kan tända till - oftast när man minst anar det.
Wivi är en riktig liten dam ända ut i hovspetsarna, Wigwam mer av en spjuver, om än med ett stort hjärta.

Just det där att hästarna är sådana olika personligheter, bidrar starkt till att jag tycker så mycket om att umgås med dem. <3

Likes

Comments

Tänkte jag skulle önska alla en trevlig advent i år med en egen form av kalenderlucköppning. :-)
Först ut, första advent, blir min första uppfödning: stallets minsting Kozmos.

Kozmos blev 15 år i år - tiden går som bekant fort när man har roligt, och roligt har man alltid med Koz. Han är en riktigt stor personlighet, så liten han är. Med sina blott 90 cm över manken är han rätt liten även för att vara shetlandsponny, om än fyra cm för stor för att benämnas mini. Hade han bott i NL hade han gått som kleine maat, men i Sverige har vi ju inte längre några storleksindelningar förutom mini/standard, efter några års försök med mini-liten-standard. Det verkar inte vara så eftertraktat med riktigt små standard här; antingen föder man upp mini eller standard närmare metern (eller däröver). Visst finns det fler små, men det handlar snarare om övervuxna mini (som i Kozmos fall) eller oväntat små standard - ingen avlar aktivt på små standard. Såvitt jag känner till iaf. ;-)

Kozmos är iaf en användbar liten ponny. Han är en riktig hejare på agility och en mycket trevlig körhäst. Tack vare sina fina gångarter kan han även köras i par med betydligt större Wigwam. Svårare har det varit att hitta tillräckligt små och duktiga ryttare till honom, eftersom han kan vara väl känslig och rent av lite explosiv emellanåt - ibland tror jag att han själv tror att han är ett fullblod. ;-)

I utställningssammanhang räknas man som veteran från 15 års ålder och tanken var att han skulle ha debuterat i veteranklass under året. Nu blev det inte så av olika anledningar, men någon gång har jag förstås tänkt visa honom som veteran.

Likes

Comments

Ingen kan väl ha undgått kampanjen som pågår under #metoo, men många verkar ha svårt att förstå/ta till sej vad det handlar om. Att män inte vill kännas vid något problem, kan jag, förmodligen lite fördomsfullt, förstå - vem hade liksom räknat med något annat? Svårare att förstå är alla de kvinnor som inte själva har märkt av alternativt inte ser mäns outtalade rätt till andras kroppar som något problem.

Har hört kommentarer som att "det gått för långt", "har man inte sagt något på femton år kan man fortsätta att vara tyst" och "det är synd om Martin Timell". Har sett artiklar delas som på fullaste allvar menar att #metoo-kampanjen tar fokus från de riktiga övergreppen, för vad 17 är en hand på rumpan, dickpics och oönskade kommentarer om ens kropp att gnälla om när flickor blir brutalt gängvåldtagna..? Artiklar som, naturligtvis, är författade av män.

Det finns grader i helvetet. Ingen påstår något annat, ingen jämställer gruppvåldtäkter med en hand på rumpan - det är bara ett icke-argument från dem som verkligen inte kan ta till sej vad #metoo handlar om. Ungefär som de män som nu menar att de inte törs flirta längre. Jag tänker att om du inte vet var gränsen går mellan flirt och ovälkomna närmande, gör du förmodligen alldeles rätt i att sluta flirta... Att ge män tolkningsrätten för vad som är ofredande och inte, är som att ge den som mobbar rätten att avgöra vad som är mobbning.

Det brukar sägas att vi lever i ett av världens mest jämställda länder. Jämförelsevis stämmer ju det, särskilt om man väljer att jämföra med länder som knappt har påbörjat sin kvinnofrigörelse. Men jämställt är det inte. För bakom alla välmenta förändringar i delad föräldraledighet, kvoteringar i näringslivet och iaf allt prat om lika löner för lika jobb och fackföreningars satsningar på låglöneyrken (som av en händelse ofta är kvinnodominerade), är det fortfarande så att maktbalansen är snedvriden. Det handlar inte bara om våldtäkter och misshandel. Det är en rätt inrotad struktur som går djupare än så. En struktur som medger att skolflickor som beter sej som pojkar anses bråkiga, tjejer som har mycket sex lätt får horstämpel och betraktas som allmän egendom, kvinnor som är självständiga och inte låter sej trampas på är bitchiga (och skulle förmodligen behöva ett riktigt kn*ll). Vi får lära oss tidigt att rätta oss i ledet, inte ta plats, inte framhålla oss själva. Medan männen ska ha beundran för att ta ut föräldrarledighet för att ta hand om sina egna barn, ska vi tyst acceptera både manspreading och mansplaining. Vi lär oss fladdra med ögonfransarna och le. Vi lär oss att viktigast av allt är att vara attraktiv. Och vi intalar oss att vi gör det för vår egen skull.

Strukturer där kvinnor är objekt och männen har rätt att behandla oss som sådana leder till händer på rumpor. Händer på rumpor kan jämförelsevis te sej harmlöst, men strukturen som leder till värre saker än så är densamma. Allt hänger ihop. Att män inte förstår det är ett tecken på hur självklar den här maktbalansen är för dem. Att kvinnor inte förstår, kan möjligen vara ett tecken på hur de anpassat sej i sådan grad att de inte längre själva är medvetna om det.

Likes

Comments

Jag drabbas rätt ofta av briljanta idéer. Drabbas för att det som från början verkar vara så snabbt och smidigt att genomföra med ett maximalt tillfredsställande resultat, så gott som aldrig blir riktigt så. Vanligtvis för att jag i sann tidsoptimistanda missbedömer både tidsåtgång och det antal moment som måste till för att slutresultatet ens ska vara i närheten av det förväntade.

Många gånger läggs då dessa briljanta idéer med illa dold frustration åt sidan, i väntan på ny motivation och bättre tid(er). Antalet påbörjade projekt börjar därmed uppnå en rätt ansenlig mängd... Det här med att lägga saker åt sidan är inget jag är särskilt stolt över, men när jag väl tar tag i något igen och faktiskt slutför det, blir jag ju desto mer stolt - ibland så till den grad att jag rent av passar på att visa upp det så här i ett blogginlägg. ;-)

Pannbandet på Medusas körhuvudlag gick sönder. Mer specifikt så var det länken som sitter där som en ren dekoration som gick av - kan nog säga att det är den enda del av selen jag aldrig ens reflekterat över att den skulle kunna gå sönder. Ingen katastrof direkt; den fyller ju ingen annan funktion än att se fin ut. Men trasig gör den ju inte ens det, och hur kul är det med en finsele med ett fulpannband? Något måste göras!

Nu hade jag ju kunnat gjort det enkelt för mej och bara köpt ett nytt pannband. Men nej, jag fick en av mina briljanta idéer och bestämde mej för att pärla det gamla. I ärlighetens namn försökte jag först betala en med vana av detta, men det visade sej att den inte hade så stora pärlor som skulle behövas till ett kraftig körhuvudlag, så då bestämde jag mej för att göra det själv. Hur svårt skulle det kunna vara, liksom?

Rätt så ordentligt olätt, kan jag nu meddela... Så här kommer några tips som inte framkom med önskad tydlighet på den youtubefilm jag googlade fram innan jag började:

1. Välj rätt tråd att trä pärlorna på
Jag tog samma tråd jag pärlat en lampskärm av, liknande sytråd, och den ryckte jag av så pärlorna ramlade åt alla håll när jag skulle knyta fast dem på pannbandet... Bara att börja om med en grövre tråd.

2. Spänn inte pärltråden för hårt
Det insåg jag först när jag, mycket nöjd med vad jag åstadkommit, skulle titta närmare på hur det skulle se ut på tränset och böjde pannbandet som det böjer sej runt hästens panna. Denna gång höll tråden, men inte den lilla läderögla som den ursprungliga länken suttit i och som jag så smart använde att fästa pärltråden i.
Lite merarbete i att sprätta upp pannbandet för att försöka sy fast den lilla läderöglan igen samt att göra om hela pärltråden. "Vis" av mitt misstag lade jag till en pärla och kontrollerade flera gånger att pärltråden även fungerade på böjt pannband innan jag knöt fast det.

3. Använd inte för många pärlor
När jag började sy fast pärla för pärla i pannbandet visade det sej nämligen att det går någon dels millimeter till varje stygn; när jag närmade mej slutet låg inte pärlorna längre plant och fint i skåran utan reste sej i en båge som omöjligt skulle gå att fixera i önskat läge...
Bara att repa upp alltihop, göra om pärltråden med det ursprungliga antalet pärlor (uttaget på ett plant liggande pannband) och komma ihåg punkt 2.

Med ett tålamod värt omnämnande blev jag ändå efter sju sorger och åtta bedrövelser till slut klar med mitt pannband:

Pärlorna är 10 mm:s krackelerade glaspärlor i guldgult, 26 stycken till antalet. Jag tycker ändå det blev rätt bra med tanke på att det är mitt första pärlade pannband. Ganska så säkert är det nog oxå mitt sista. Ett är i alla fall alldeles säkert; det är det enda i sitt slag. ;-)
Återstår att se hur Medusa kommer ta sej ut i det. Och om det kommer hålla längre än länken... :-O

Likes

Comments

Hamnade i en diskussion om avlivning av häst på internet. Det är ett ämne jag vanligtvis undviker att diskutera, för att så många har så starka åsikter och inte verkar kunna förstå/acceptera att man kan tycka olika - som så många andra ämnen bland hästfolk, när jag nu tänker efter...

För när det kommer till frågor som slakt (till livsmedel) kontra avlivning, bultpistol/avblodning kontra kemisk avlivning och att äta eller inte äta hästkött är min åsikt att det inte finns något rätt eller fel: var och en måste handla efter sin egen känsla utan att behöva bli idiotförklarad av någon som inte tycker lika.

Personligen har jag haft tid och anledning att fundera en hel del på detta, eftersom mina första hästar uppnådde en rätt aktningsvärd ålder båda två (30 resp 33). Jag har frågat runt, läst och lyssnat, och sedan känt efter vad som känns bäst för mej. Det jag har kommit fram till kanske inte är helt logiskt alla gånger och andra får gärna tycka annorlunda. Men nog borde man kunna respektera andras åsikter och känslor, även om man kanske inte förstår dem, när det ändå handlar om något av de svåraste beslut man som djurägare måste ta.

Hästkött ska vara bra kött, dels oftast magert och mört, påminnande om vilt, och har rent av börjat lyftas fram som "fine dining". Rent etiskt är det ju oxå bättre då det inte förekommer hästuppfödning för slakt i Sverige; hästarna har fötts upp utan den ekonomiska hets med snabb tillväxt i stora djurfabriker som med mer vedertagna köttdjur och de har i de allra flesta fall levt ett gott hästliv fram till slakt. Jag kan tycka att jag som hästmänniska borde äta hästkött och göra det med godare samvete än det fläsk-, nöt- och kycklingkött jag stoppar i mej. Ändå... Det ligger lite för nära och jag intalar mej att eftersom jag inte behöver äta just häst för att överleva, kan jag avstå. Andra får gärna äta häst, faktiskt tycker jag det är bra att andra äter häst. Men jag är tacksam om jag slipper... Ologiskt, jag vet.

Jag har alltså ingenting emot att hästar slaktas. När hästen väl är död, spelar det väl inte så stor roll vad som händer med den - det kan ju rent av vara en viss värdighet i att ta tillvara på så mycket som möjligt av den, istället för att gräva ner eller bränna upp. För några år sedan var det inte ovanligt att shetlandsponnyägare körde sina ponnyer till djurparker, där köttet sedan gavs till rovdjuren. Då gick det upp för mej att det nog visst kan spela roll vad som händer efter döden, för det skulle jag inte kunna tänka mej att göra... Det finns förstås ingen som helst logik i det; bara en bestämd känsla av att jag inte vill att mina hästar ska sluta i en rovdjursmage, oavsett om det skulle ske efter naturens lagar hemma i hagen eller som en plan för den avlivade kroppen. Min känsla, ingen värdering: andra får gärna göra så om det passar dem.

Vad det gäller metod, har jag valt bultpistol över injektion. Jag bestämde mej när veterinären berättade att det först ges lugnande för att en kanyl ska sys fast i halsen där avlivningsvätskan sedan injiceras. Jag gillar inte synen av drogade hästar; hur de ofta kämpar för att hålla sej på benen och att de är så långt ifrån det vanliga fria väsen som jag så uppskattar - för mej skulle ett sådant avslut bli än värre. Bultpistolen är brutal, men snabb. Det är över innan jag hinner förstå. Hur mycket hästen förstår, törs jag inte uttala mej om.

Första hästen klarade jag inte av att vara med till slutet - jag satt i sadelkammaren och höll för öronen. Men när det var dax för Zorro, som jag haft i 22 år, kändes det viktigt att jag skulle följa med in i det sista, så det gjorde jag. Men bara för att det känns som det enda rätta att göra, betyder det inte att det är lätt. Det var något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv och då hade jag ändå haft tid att låta beslutet växa fram och försöka vänja mej vid tanken.

Mitt enda råd till alla hästägare är att tänka igenom alternativen och bestämma sej för vad som känns rätt - innan hästen blir dålig. Att ha en plan kan vara en trygghet, oavsett om slutet är planerat eller något man plötsligt ställs inför.
Det finns inget rätt eller fel, bara den egna känslan. Och den är alltid rätt för dej.

Likes

Comments