Nu tänkte jag berätta om en upplevelse jag var med om förra veckan som satte mina tankar i 180 men vi börjar om från början.

I våras, typ i maj, hittade jag ett spel på youtube som heter Detroit, become human. Jag blev totalt förälskad i spelet och ville se någon annan spela det. Spelet kan få flertal olika slut och jag ville se om någon annan fick ett annat slut. Jag skrev in spelet i sökrutan och hittade JackSepticeye.

Jag kände igen kanalen men aldrig kollat på en video, kände nämligen igen han från Pewdiepies kanal. Ja, jag älskar gamingvideos. Kan spendera en hel dag att kolla på de.

Jag insåg väldigt fort att Jack (Sean) var duktig på att underhålla och engagera sina tittare! Jag har nu följt han i några månader och blir inspirerad av hans driv men även hur han ser på psykisk ohälsa. Jag gick under den tiden hos en kurator för att få hjälp med att sortera mina tankar och tidigare händelser. PMA (Positive Mental Attitude), precis det jag kämpar med varje dag. Försöka se allt så positivt som möjligt trots att vissa dagar känns det jävligt svårt. Inte för att man ska gömma sina känslor men att man kan försöka göra något positivt av den situationen man är i och kämpa igenom det.

Efter någon månad fick jag reda på att han skulle ha en show i Stockholm, jag var osäker om jag skulle gå. Jag förstod att jag skulle få gå själv och det kändes skrämmande. Tre dagar innan showen fick jag lite pepp av några vänner och jag bokade biljetten och gick själv.

Så onsdagen den 31 oktober gick jag till showen, satte mig ner i mitt säte och väntade på showen. Den började och vi i publiken fick många härliga skratt, vissa fick spela spel på scenen med honom och vi lyssnade glatt på hans skämt. Jag insåg väldigt snabbt vad temat för hela showen. Man ska strida mot sina motgångar.

I slutet avslutade han med så starka ord som blev som en käftsmäll för mig.

- Be your own superhero over your history. Whoever you are, wherever you come from, whoever you love, what color of you skin is or what you've been through, big or small. Be YOUR own superhero.

Det här var så starkt, speciellt för jag kände igen mig i hans historia. Att komma från en liten by, flytta till en stor stad, ta chanser och bara vara sig själv samtidigt man är sin egen superhjälte. Det slog mig och jag kan inte sluta tänka på hur jäkla mycket det stämmer in på mig. Det sättet att se på sig själv är något jag alltid har gjort och när någon säger det blir det ännu starkare.

Det är så vackert och jag blir helt varm i kroppen, om du är din egen superhjälte kommer du klara dig långt. Slåss mot motgångar och kämpa på för vi alla möter dom. Vissa dagar kommer kännas riktigt jävla skit men kom ihåg, en annan dag kommer och försök kämpa. För en dag är det kanske du som står där och säger samma sak till andra personer och inspirerar med din historia.

Jag är så glad att jag gick själv på showen, upplevde den och fick den där käftsmällen som nu i efterhand känns så jävla bra. Jag tog chansen och fick mycket tillbaka. Mer än vad jag någonsin hade kunnat tro. Tack Jack (Sean) för detta. Du lär nog aldrig läsa det här men det finns på internet nu och jag tackar dig genom tankarna.

Nu ska jag gå och fortsätta vara min egen superhero, chansa mer och äga min historia för det är den som har gjort till den jag är idag. Jag är en superhero, tänk och skriva in det på CV:t. Wow.

Canon EOS 6D Mark II + Canon 50mm 1.8 STM

Huawei P20 PRO

Haha, en sak kan jag garantera. När man börjar plugga rinner tiden iväg. Förra veckan fotograferade jag på måndagen, tisdag-torsdag var tentaplugg hela dagarna inför examination i Bildkommunikation. På torsdagen mötte jag även upp mamma som stannade över helgen. Det kändes som det var nyss jag hämtade henne i Uppsala men icke, haha!

Denna vecka har vi eget arbete på en uppgift vi fick. Vi har inlämning på 31 bilder på fredag och jag har kommit en bra bit på väg. Ska snart åka in till stan och fota mer. Men även för att möta upp Sofia och Matilda för jag ska modella, iallafall åt Sofia vad jag vet just nu.

Trotts pressen så tycker jag det är så himla roligt, organisera och planera. Men som vanligt varje höst får jag sånna ensamhetskänslor jag försöker hantera. Igår blev de lite för mycket, kan vara för att jag insåg i helgen hur mycket jag saknar Östersund och mitt föräldrahem. Jag måste åka hem snart och krama alla. Blir tårögd av tanken att få krama mina familjemedlemmar men även få träffa katterna och den riktiga naturen.

Nu ska jag packa ihop mina grejer och bege mig in till stan. Ni får ha det så bra, kram!