Idag, söndagen den 11/2 kl. 01.28, skickade min mamma ett sms till mig innehållande enbart en röd hjärtformad emoji. Jag är ganska precis hemkommen från ett besök hos mina föräldrar som bor ca 20 minuters bilfärd från där jag bor. Vi hade tidigare under kvällen ätit tacos för första gången på jag vet inte hur länge. Det var trevligt och jag uppskattar alltid att vara med dem men det är liksom inte som vanligt längre. Mamma och pappa tycks ha hur mycket energi som helst när det kommer till att försöka få mig på bättre tankar, men det känns som om jag ger dem käftsmäll på käftsmäll tillbaka genom att hela tiden vara nedstämd och negativt inställd till allt. Det gör så himla ont varje gång det händer och varje gång jag tänker på det så brister det för mig. Inte när jag är hos dem, men när jag är själv. Jag vill inte ge dem den respons som jag ger, men jag kan kontrollera det och det är så jävla frustrerande!

Ikväll tog det ungefär tre timmar att försöka åka hem, orsaken var att mamma ville prata med mig om hur jag mår egentligen. Hon ville ha någon form av utlåtande från mig vad som ligger bakom mitt nuvarande hälsotillstånd och jag förstår att hon vill det. Jag hoppas åtminstone att hon inte tror att jag beskyller henne och min pappa för något. De har inte gjort annat än ett gediget arbete med att uppfostra mig och min storebror. Jag tror inte att jag kunde hamna hos några bättre människor. Jag kanske är något partisk nu men det får vara så. Jag tror att de flesta av er som eventuellt läser detta förstår hur jag menar. 

Egentligen är det inte förrän nu som jag har börjat visa mina föräldrar hur jag verkligen mår och jag vet inte riktigt hur mina föräldrar tänker när jag spottar ut exakt hur jag tänker istället för att sluta mig och svara med ett kort "Mm" till det mesta som de för på tal som jag tycker är jobbigt. Att sluta mig och behålla majoriteten av negativitet för mig själv är något som jag började med när jag var 12 år gammal och det kommer jag skriva om i nästa inlägg.   

Peace out!

Likes

Comments