Träningshets och matångest

Jag måste skriva om min ilska på att människor stirrar sig blinda på hur en kropp ser ut istället för att se helheten. Som sagt var jag hos läkaren förra veckan för mina hormoner. Hon tyckte att jag borde gå ner i vikt. Inte en enda fråga om min livsstil eller om jag tränar.

Det är väldigt triggade för mig. Så stor är jag inte men min mage är inte platt. Nej det är inte förnekande där har jag redan befunnit mig. Jag är väldigt kroppsmedveten. Det blir en desperat situation. Vad mer kan jag göra? När jag redan tränar 1 timma 7 dagar i veckan och det är fortfarande saker som jag inte klarar av att äta sedan jag var 14 och träffade en dietist. Mina tankar är fortfarande ätstörda. Det finns ångest kopplat till min kropp och till mat varje dag. Jag kan inte njuta av mat.

Jag vill så gärna att alla skolsköterskor som har sårat barn på det här sättet ska veta det. Ni har kanske förstört min relation till mat för många år. Ni pratar så mycket om att det inte får gå utför, men ni kan inte släppa era kurvor. Jag bad om att inte få se min vikt men ändå påpekas den som om det inte är ett tecken på att jag vet. Alla gånger som ni räknar BMI på barn fastän det är fel att göra det innan man har blivit vuxen.

Ni bokar upprepade möten om kost och motion. Alla dessa matdagböcker och träningsdagböcker. Listor på mat. Bilder på tallrikar. Mått på hur mycket man ska äta. Upprepade vägningar och skam. Skam när det går åt fel håll. Uppmuntranden när det går neråt fastän ni säger att ni inte ska uppmuntra till det.

Om ni visste alla gånger som jag grät innan skolan. Oförmågan att avsky sin egen spegelbild för att inte brista ut i gråt. En inneboende panik från känslan att känna sig fast i sin kropp. Hur mycket kroppen skakade och rädslan. Hur besatt jag var av vågen. Hur jag inte kunde sluta jämföra mig med andra. Rädslan för högt blodtryck och diabetes, bevisen på att jag verkligen skulle vara en tjockis. Att jag började räkna kalorier när jag var 14 år. Alla dessa år som jag har skämts över min kropp varje dag. Gråtit över min kropp.

Hur jag sedan sen gick ner 30 kg på ett år. Genom manisk träning så att hela kroppen värker. Äter isbitar istället för mat. Sitter på badrummsgolvet med fingrarna i halsen och gråter. Tränar mina fötter blå. Med yrsel samtidigt som jag ser stjärnor framför ögonen. Tills hela kroppen värker, men jag kan ändå inte stanna. Hur jag inte kan planera något utan att bli rädd för att inte kunna få röra på mig för då kanske jag kommer att gå upp i vikt. Jag är så förstörd. Det är ert fel. Jag vill inte mer nu. Låt mig bara få leva och hitta balans i vardagen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229