Sista söndagen i oktober

På senaste tiden har jag mått helt okej. Jobbet har känts okej, förutom tröttheten. Jag kan inte svara på varför jag mår som jag mår. Vet inte om det är en tillfällighet eller om det är för min öppenhet om min ångest, om en svacka väntar runt hörnet. Det är viktigt att uppmärksamma bra stunder och inte bara allt negativt. Det som har plågat mina tankar är hur triggad jag blev när läkaren sa att jag behöver gå ner i vikt. Hur stark jag än vill vara och hur lite som jag än vill att det ska påverka mig så påverkar det mig. Det ställer mig i en desperat situation där jag inte vet vad jag ska göra. Min största önskan är egentligen bara att finna balans i livet. Jag vill inte gå ner i vikt, men jag är livrädd för att gå upp i vikt. Totalt jävla livrädd. Egentligen är det inte en sån stor grej men det får mig att vilja krypa ur skinnet av panik.

Jag har blivit uppmanad att söka till en ätstörningsklinik för hjälp med min syn på min kropp och kost/motion. Det går inte en dag utan att det påverkar mig och det gör mig så ledsen. Jag vet inte hur jag ska göra, för jag har alltid tänkt att jag inte mår dåligt nog eller är smal nog. Tanken på att bli av med dessa tankar är väldigt lockande. Jag avskyr att aldrig vara sugen på mat att vakna med första tanken om när jag får träna/att inte känna att jag kan planera något för jag måste ju träna. Tränar jag inte så går jag upp i vikt. Hoppar jag över en gång så överlever jag, men om det blir en rutin som summeras ihop så leder det i längden till viktuppgång. Att äta något onyttigt i veckan innebär att inte ha kontroll. Jag vill ha kontroll. Ångesten får mig att tappa aptiten/att inte vilja äta. Jag äter halva måltider för sen blir jag så äcklad av mig själv. På kvällarna vill jag egentligen inte äta och då vet jag inte vad jag ska äta när jag blir hungrig. Tanken på att gå en dag utan att få röra på sig får det att krypa i min kropp av rädsla. Som att kroppen växer och blir allt äckligare.

Om jag nu ska ta tag i någonting som skulle vara bra för mig själv så är det att göra mig av med kläder som jag hade när jag var som smalast. Det är klart att jag inte kan ha dem nu, för jag åt ju inte då. Jag valde isbitar istället för mat och tränade i flera timmar varje dag. Synen på min kropp var inte ett dugg bättre då och jag kände mig inte smal. Jag kommer aldrig att känna mig smal. Det är som en röst som finns där som viskar en massa negativa saker till mig när jag äter och annars också. Hur stark den är avgör hur mycket den påverkar mig. Jag ska sälja jeansen som jag köpte då och jag ska köpa mig en ny kappa samt en ny bikiniöverdel i alla fall.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229