När livet slänger skit

När mår man dåligt nog för att ringa till sitt jobb och säger att man inte kan arbeta? Är det när man fysiskt kollapsar? Gör man det i slutet?

Jag vet inte, för jag ger mig själv aldrig tillåtelsen att erkänna att jag mår så dåligt. Jag väntar på en kollaps. Varför händer det andra men inte mig? Hur kan livet fortsätta slänga skit, men jag bara tar det? Det är för att vi är olika eller hur? Jag förstår inte hur folk kan bli så deprimerande och ändå ha en stabil familj och en massa vänner. Men jag måste stå där, inte erkänna hur förbannat trött jag är. Inte vara tillåten att vara trött när man är så ung.

Det finns nog inga svar på dessa frågor. Men ibland vill jag bara kollapsa för att någonting ska förändras. Jag säger alltid till mig själv att jag inte mår dåligt nog.

Det finns inga svar. Varför handlar jag alltid så himla klokt? Varför sitter jag kvar när jag helst av allt vill fly? När jag tror att det blir svart framför ögonen. Ingen ser. Inte blir jag ens blek. Jag är skicklig nog att dölja. Pressa undan känslorna djupt in. Gråta på natten i frustration när ingen ser.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229