Mat och träningsångest

Förlåt älskling för att du måste lyssna på mitt prat om vikt. Jag vill inte ha dessa tankar men jag kan inte få dem att försvinna. Kan inte låta bli att få ångest när jag äter. Inte låta bli att vara rädd för att gå upp i vikt. Då tappar jag aptiten. Jag kan inte njuta av mat. Äter mindre när jag äter själv för att aptiten försvinner. Jag är aldrig sugen på att äta någonting och även när jag är det så försvinner det när jag äter för att ersättas med ångest.

Det är en del av mitt liv och har varit det sen jag var 14 år nu är jag 24. För även om jag inte längre räknar kalorier så vet jag ändå. Jag känner mig spänd. Käken är spänd. Jag skulle vilja ligga ute på gräset och bara andas till lugn musik. Bara vara eller vara med min kille för då är jag som lugnast. Jag vet att bilden som finns inuti mitt huvud inte stämmer, vet inte hur andra människor ser mig.

Dock ska jag påpeka att ångesten är mycket mindre än vad den någonsin har varit. Men jag är en träningsnarkoman, det finns i mig. Jag vet också att viktnedgång inte är lösningen. Det handlar om att acceptera sin kropp. Jag promenerar 50 - 60 min varje dag för det är det jag tillåter mig själv att göra för att inte tappa kontrollen igen och bli manisk. Det är sån jag är i min personlighet. Manisk och perfektionist.

Jag hatar när människor pratar om viktnedgång, dieter och träning. Jag blir så triggad. Jag måste äta det jag vill och inte basera livet på träning. För om det är något som jag vill så är det att ta vara på livet. Ångesten finns, men den får inte styra mig.

Jag tog en fin promenad mitt på dagen nära vattnet och bland träden.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229