Juni kväll

Jag var hos mamma från igår till tidigare idag. Det var lite grejer vi skulle ordna. Hon väckte mig klockan 5 i natt för att titta på ett sår. Jag blir så ledsen när jag ser hur smal hon har blivit, när jag känner hennes ben. Det är inte den bilden jag har i huvudet av henne, men jag försöker att uppskatta att hon finns vid liv och att vi kan prata. Att se bortom kroppen och sjukdomen. Men jag blir ledsen, tappar aptit. En positiv inverkan som det har är att jag får sån hunger efter att få leva och att verkligen uppskatta livet. Jag vet att jag lever i förnekelse ofta men jag förstår att tiden vi har tillsammans är begränsad, vet inte hur mycket tid det finns. Mitt eget citat dyker upp i huvudet "jag visste att du inte kunde leva för evigt, det gör ju ingen". All tid vi får är jag tacksam för.

Jag måste leva mitt liv. Tänker inte gräva ner mig eller gråta. Det förändrar ingenting. Inte isolera mig själv eller tycka synd om mig själv. Jag tror på att bättre tider kommer och jag tror på min framtid.

Men jag önskar att jag inte jobbade med sjukvård. Vill inte se det som jag ser, inte veta det som jag vet. Skäms för att jag känner så, för att jag söker runt på internet efter andra vägar. Lever på hoppet på att mina tankar ska förändras, tänker att jag behöver semester.

Men snart är det semester. Jag har mammas bil nu. Min älskling kommer på fredag, som jag längtar.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229