En söndag ska vara lugn

Jag känner mig nära gråten men jag vet inte ens varför. Misstänker att det är en kombination emellan saknad efter min pojkvän och tanken på att det redan är måndag i morgon. Hela veckan har jag varit helt slut. Konstant trött och väldigt torra nästan svidande trötta ögon. Orken har varit väldigt låg. Jag har befunnit mig i någon sorts grå dimma. Det är inte där jag vill vara, men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

I fredags fick jag panikångest på morgonmötet igen. Jag klarar inte 40 personer instängda på ett alldeles för litet rum. Tror att det är på grund av någon sorts förväntansångest. Jag sitter kvar i alla fall. Pendlar i tanken emellan övertygelsen att jag snart kommer att svimma och sanningen att det kommer att gå över, att det är mitt eget fel.

På helgen blir jag nästan stressad över allt som jag vill och behöver göra eftersom jag inte orkar i veckorna. Patetiskt för det är tvärtom emot vad jag vill känna. Helst vill jag göra så lite som möjligt, men det gör jag bättre hos honom.

Än har jag inte sökt hjälp, men jag ska försöka. Idag mår jag annars bra. Tog en promenad på eftermiddagen i värmen. Det var vackert vid vattnet, väldigt vackert. Sen när det blåser lätta vindar och jag känner lukten av bräckt havsvatten fylls jag av en glädje. Jag uppskattar såna små detaljer i vardagen när jag väl är här och nu.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229