Det är så lätt att bli manisk

Helst vill jag kräkas. För jag vet att motion inte kommer att räcka. Helst vill jag inte äta. För jag ser allt jag äter som kalorier som lagras. Jag frågar mig själv vad jag kan äta som skulle vara hållbart och inte skapa ångest, men jag finner inga svar.

Igår stod jag i en provhytt och såg på min mage i spegeln. Riktigt äcklad blev jag. Den kändes så äckligt stor och ful. När jag sedan tog på mig byxorna i samma storlek som jag har haft de senaste 5 åren så var bägge till och med stora, det var likadant på H&M för några veckor sedan.

För mig är det här ett bevis på att bilden sitter inne i min hjärna och att den inte är samma för andra människor som ser mig. Min pojkvän tycker att den är jättefin.

Jag har fastnat i en kommentar som jag fick av min kollega för 1,5 vecka sedan då hon frågade om jag hade gått upp i vikt. Men det var mest för att byxorna den dagen var tajta för att alla är olika.

Lösningen är inte att träna, för det är bara en undanflykt när jag blir rädd. Jag har simmat idag i kanske 30 minuter, men min ångest vill ha mer.

Den här känslan kommer i perioder och den påverkas väldigt mycket av menstruationscykeln. Jag vet det eftersom den lättar när mensen kommer och är borta de kommande två veckorna. Varje månad är likadan. Jag hatar det. Varför kan inte jag bara få äta? Människor måste ju äta för att överleva. Det är ett grundläggande behov som vi har.

Så jag får helt enkelt vänta. För jag tänker inte falla dit igen. Det händer så lätt att jag skulle kunna tappa kontrollen. Bli manisk som jag brukar säga. Jag vill inte ha anorexia och jag vill inte göra någonting som är självdestruktivt igen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229