Tigerbalsam svalkar mina axlar och rygg just nu. Det är nånting att komma hem till ensamheten. Musklerna spänner sig direkt och tanke aktiviteten ökar. Skulle ju då till läkaren igår och min puls går upp till 150 slag per sekund. Hjärtat slår så hårt i bröstet.

Jag säger att det här är inte mitt normala blodtryck eller puls för jag känner hur hårt och fort hjärtat slår. Hon tror mig tillslut när jag troligtvis ger intryck av att vara en ångestfylld person. Efter ett tag tar hon om blodtrycket och det är helt normalt.

Det finns så mycket som triggas igång. Det spelar ingen roll vad dom säger för plötsligt blir jag 10 år gammal igen och sitter hos skolsköterskan. Hon märker det på min nervositet av att prata vikt. Fy vad dåligt det får mig att må. Små förändringar. Jo men jag har gjort allt det där, men nu försöker jag mest ge mig själv tillåtelse att äta utan att innerst inne vilja köra ner fingrarna i strupen. Det är information bara för jag har en ökad benägenhet att öka i vikt men jag ser svart. Jag ser rädslan för att gå upp i vikt och jag ser rädslan för att bli sjuk igen.

Jag tycker nånstans att livet är för kort för att leva på mat som jag inte tycker så speciellt mycket om. För kort för att aldrig få äta choklad ibland. Det är det socker jag behöver ibland. Det finns så många tankar som fungerar likt en lag i mitt huvud som om de skulle brytas får mig att klättra på väggarna. Så många skeva tankar. Ändå ska dom envisas att prata om vikt som om jag inte vet någonting. Som om jag inte har sett min egen kropp.

De kan inte veta jag förstår det. Det har förstört så mycket för mig. Kan inte de förstå att jag är ännu mer rädd än dem för att jag ska gå upp i vikt. Att den tanken kan få mig att känna en sån panik. Att jag inte orkar. Att jag inte vill vara en person som bantar hela sitt liv. Alla saker jag inte klarar av att äta. Ångesten över fet mat, över för mycket socker.

Jag blir så ledsen för jag äter och lever mycket hälsosammare än många andra människor. Men det syns inte på min kropp. Så fruktansvärt ledsen på att få detta upprepat gång på gång när det har skadat mig så mycket.

Det finns så mycket att säga om min tid som tonåring där min vikt pendlar. Jag går ner 10 kg drygt sen så blir jag sjuk. Jag går in i väggen, får panikångest under 3 års tid. Har ständiga overklighetskänslor som att jag lever i en bubbla.

När jag slutligen blir fri från panikångesten känner jag att det är dags att ta tag i vikten. Jag börjar träna regelbundet, varje dag. Äter lite mindre, slutar ändra någonting. Gör någon förändring i veckan för att kroppen inte ska vänja sig. Tills jag äter som ett barn. Tränar tills hela kroppen gör så ont, men det är oviktigt. För allt handlar om att förbränna kalorier. Mina fötter gör så ont att jag knappast kan stå upp längre. Det snurrar framför mina ögon. Jag tuggar isbitar istället för mat. Jag mäter min kropp. Fotar den vecka för vecka. Jag sitter på golvet framför toalettstolen och känner mig så hysteriskt rädd för vad som kan hända med min kropp.

Där vill jag aldrig vara igen. Jag sökte aldrig hjälp för jag kände mig inte smal nog. Men jag kände att jag var sjuk. De senaste fem åren har bara handlat om att tillåta mig själv att äta och att livet är så mycket mer. Jag är skör när det kommer till kommentarer för jag är så rädd åt båda hållen. Men när jag är med min pojkvän så duger jag som jag är och jag känner mig så avslappnad.

Jag har insett att jag är lite smått nervös inför min tid hos gyn. Det är bara en rutinkontroll för mitt recept men jag är rädd för att hon vill ställa mig på vågen och om hon gör det nämna min (eventuella?) viktuppgång.

Det väcker så mycket minnen i mig. Plötsligt känner jag mig som ett barn hos skolsköterskan som stoppar mig från att gå tillbaka till lektionen för att prata om min vikt.

Jag är så rädd för hur jag skulle ta emot en sån kommentar. Det krävs så lite för att sätta igång en negativ spiral. I oktober så tappade jag aptiten och ville helst inte äta alls på en månad efter att ha varit hos gyn. Funderade på vad jag möjligtvis skulle kunna göra för att gå ner i vikt.

Att jag ens tänkte så! Jag lovade ju mig själv att det skulle räcka. Att mitt sätt att leva skulle handla om att ta hand om mig själv och vara på en rimlig nivå. Min relation till mat har aldrig varit normal. Jag äter för lite vågar inte äta, svälter mig själv eller äter för mycket. För första gången i mitt liv äter jag normalt, normala mängder. Sen kan jag aldrig komma på vad jag ska äta.

Vissa saker triggar mig och jag blir så ledsen inombords. Jag vill också kunna gå och köpa en glass utan att vara rädd. Nu när jag har semester vill jag kunna beställa mat från en restaurang eller äta nån glass ibland. Det handlar inte ens om min egen ångest kring min kropp utan rädslan för att få en kommentar.

Jag funderar på vad jag ska göra. Inser att det är inte samma situation nu. Läkaren har ingen aning om hur mitt liv ser ut. Samt att i slutändan är det min kropp och om att ställa sig på vågen bara kommer innebära att jag nästan slutar äta igen så kan jag säga nej.

Jag ska också säga till min pojkvän att vara extra snäll efteråt för att jag ska känna mindre ångest. Jag är extremt insatt i hela grejen jag behöver inte mer information gällande hur jag kan förändra mitt liv. Men jag tror att kroppen ändå mår ganska okej.

Det är den här helgen som så my har hänt för 3 år sen och för 2 år sen. Jag var rädd för hur jag skulle må då det som hände förändrade hela mitt liv och ingår i en del minnesbilder i mitt huvud. Men jag känner mig lugn. Rastlös, ja men jag ältar inte.

Njöt av en promenad på 6 km igår. Gick inte jättefort utan beundrade omgivningarna, grönskan och den somriga luften, havsbrisen. Hur blå himlen var och det vackra vattnet, skärgården. Jag kände mig så inne i att bara njuta av att se hur vackert det var och hur det verkligen kändes som att sommaren är här.

Har haft en del hjärnspöken gällande min kropp. Vet inte om det är att jag börjar bli mer stabil i min andra ångest. Den gör mig inte lika känslosamt instabil. Något som jag försöker säga till mig själv är att kroppen förändras med åldern. Den kan förändras framöver också om jag skulle vilja det. Men det är inte rätt tid just nu att göra drastiska förändringar. Jag kan inte pressa den så mycket utan att känna smärta. Så förbannat trött på hela grejen med att gå ner i vikt och vet inte vilka förändringar som jag skulle göra.

Jag skulle kunna träna upp bukmusklerna och axlarna. Jag äter fortfarande inte saker som jag vet är dåliga. Vissa saker vill jag inte sluta äta igen. Jag vill inte bli vegetarian eller vegan för jag vill vara tillräckligt insatt i det och jag vill inte göra såna förändringar just nu.

Jag är rädd för att läkaren på gyn kommer att påpeka att jag är lätt överviktig igen. Som att jag inte vet det. Blir så provocerad när människor säger att det är en bra idé när jag är i sorg/stress som att de inte tror att jag har annat att fokusera på. Jag kanske inte vill träna som en idiot när kroppen gör så ont som den kan göra. Jag kanske vill fokusera på att känna mig stabil psykiskt. Min hjärna och min kropp är i mer behov av återhämtning just nu än någon annan i min ålder som inte är stressad på det sättet. Jag äter inte stora portioner mat och jag motionerar 1 timma 7 dagar i veckan om det finns tid och min kropp tillåter det.

Jag känner att mitt huvud fungerar bättre nu. Ser att det går framåt.