"Du borde sätta upp dig på några extra pass på helgerna under sommaren också i alla fall några. "

Jag sjönk ner som en tung sten i mitt bröst. Rädd. Förtvivlad. Så starka känslor. Jag orkar inte eller min kropp orkar inte. Där och då ville jag barq bryta ihop, men jag var inte ensam.

På sommaren vill jag kunna leva. Vill kunna se min sambo en del. Vill kunna utnyttja dagarna. Mitt schema är redan 100%, jobb 5 dagar i veckan. Men tydligen så räcker inte det.

Jag kommer att vara totalt utslagen. Ha så förbannat ont i kroppen som jag brukar ha efter en veckas arbete. Då allt jag kan göra är att sitta i soffan och sticka. Soffan är lite mjukare mot kroppen, skrivbordsstolen kan jag inte sitta i länge utan att få ännu mer ont. Min kropp orkar inte göra saker, men ibland tvingar jag den. Gör jag för mycket så fortsätter smärtan vidare för musklerna får inte tillräcklig chans att slappna av. Jag känner mig frånvarande. Vill vara mer närvarande.

Vill inte ens tänka på den fruktansvärda huvudvärken.

Även om det just idag är ganska bra. Fint väder och väldigt vårigt ute. Fantastisk för en promenad i naturen. Att få sitta ute i den varmare vårluften. Släppa ut katten och se henne springa omkring lycklig på gräset.

Där och då ville jag bara säga upp mig. Säga att "jag klarar inte det här" eller "ni kommer att bränna ut mig, jag kommer att vara totalt förstörd". Jag vill inte. Bryr mig inte om pengarna, för jag vill inte krascha. Känner paniken och känslan av att bara säga upp mig, säga att jag bryr mig inte om vad som händer eller hur slitigt det blir. Min kropp skriker att den vill ha ett stopp, men jag vet inte när gränsen är nådd för att säga att det är för mycket eller gör för ont.

Så trött igen. Sömnen är väl inte direkt det i livet som jag är bäst på. Förmiddagen på jobbet kändes ändå helt okej som att jag hade tillräckligt med energi. Det är som att varenda muskel i min kropp svider och jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte stressad ändå är det som varje ny rörelse (varje stretch) gör att musklerna gör ont efteråt. Bäckenet gjorde så ont att jag trodde att jag skulle svimma, förmodligen på grund av andningen som det kan bli när kroppen gör ont. Jag köpte värktabletter starkare än Ipren, hjälpte inte alls. Köpte magnesiumtillskott, vilket ska vara bra för nervsystemet och det hjälpte väl inte direkt heller men magnesiumsprayen hjälper. Ibland får jag lite smått panik för jag kan inte påverka det, jag känner mig liksom inte stressad i tankarna. Läkaren misstänker tydligen PTSD vilket skulle kunna förklara varför. Jag vill bara kunna ta en tablett som kan ta bort smärtan men det händer ingenting. Har badhus eller spa öppet? Hade gärna suttit i varmt vatten, gärna haft ett badkar just nu. Funderar på att boka massage som kanske skulle kunna hjälpa mig att slappna av, i alla fall att kännas bra. Jag kan ju inte påverka spänningarna när jag inte vet hur de uppkommer. Jag ska försöka att distrahera tankarna för om de går åt till att bara fokusera på smärtan så kan säkert hela upplevelsen och spänningarna bli värre. Jag ska se om jag orkar titta på någonting, någon film eller nåt. Jag är så sugen på att se någon gammal skräckfilm, men då ska jag kunna hitta den någonstans med.

Det blev Västergötland över helgen med pojkvännen. Väldigt skönt att få komma bort och inte tänka så mycket. Veckan har varit så stressfylld över lägenhets städning. Vägen var så lugn, nästan ingen trafik dit på fredagseftermiddagen. Så vi hade det mysigt, jag slappnar verkligen av där. Spelade spel och såg film.

Sen idag vill min mage göra ont hela tiden. Jag är så trött på att den inte ger sig. Den blir såhär sen jag började med p-piller, börjar plötsligt att göra ont för jag har aldrig haft dessa problem innan men jag vet hur hormoner brukar påverka. Alternativt är det stress men det började i samband med p-piller. Så tråkigt när vi ville ha en sista mysig dag tillsammans.

Hur som helst väldigt glad att vara där med min älskling. Jag känner mig så kär varje gång fortfarande efter mer än 1,5 år. Sen är det självklart att känslor förändras, det är naturligt men jag känner verkligen att vi passar så bra ihop som att det var meningen. Känns det så är avstånd oviktigt när det gäller känslor. Nu är det bara tveksamhet när det blir här näst. Är jag nu smittad av nåt så är jag det var värt det och jag lovar att jag ska vara försiktig.

Blir så förbannad seriöst. Att leva ett liv med cancer ständigt närvarande i 2,5 år gör så att prestationen inte är på topp. Ändå lyckades vi med att få stipendium på högskolan vilket ökar stoltheten. Tröttheten och allt som bygger på sig tills hjärnan inte orkar mer.

Jag insåg idag att jag inte är rädd för Corona för det värsta har redan hänt. För jag har förlorat personen som stod mig närmast i 25 år. Cancer med all smärta som den bär med sig skrämmer så mycket mer. Att hela tiden blöda, ha ständiga smärtor som ökar med tiden tills du inte kan ta hand om dig själv. Jag blir ledsen för att drömmarna om henne är när hon är sjuk när vi pratar om döden som en lättnad. Förbannad är jag för att jag inte orkar ytterligare ökad belastning för vi är redan underbemmanade vilket redan det fick mig att längta efter ett nytt jobb. Livet är inte på min sida, tur att kärleken är det i alla fall. Den gör allting lite lättare.