Söndagskväll igen. Helgen har gått fort. Smärtorna har minskat men jag är fortfarande väldigt öm, brännande eller svidande smärta. Igår hade jag svårt att hålla saker i min vänstra hand. Har gjort lite nytta men ändå tagit det lugnt. Jag är väl ganska bestämd på att ta några dagar sjukskrivning för att se om jag kan varva ner och släppa spänningarna en aning. Början på veckan är den mest stressfulla och jag har väldigt svårt att arbeta över axlarna eller hålla patienter i handen/förflytta/hjälpa patienter för ryggen och nacken gör så ont. Jag känner att huvudet inte är med. Jag glömmer saker och ord. Sen har jag varit ganska stabil känslomässigt, men jag blir orolig när kroppen säger ifrån. Somnar tidigare än vad jag brukar också. Det är värt att se om det hjälper för även om det känns bättre just nu så kommer spänningarna att öka i axlarna igen. Jag ska se hur jag känner imorgon, men det känns som det rätta att göra. Det är bara svårt att släppa taget. Rätt tajming kommer aldrig att dyka upp för då kommer nya saker som ska göras. Det var en sak bokad på tisdag fick jag veta plötsligt i fredag eftermiddags och då hade jag ingenting att säga till om. Jag måste prioritera mitt eget välmående för jag är så trött på att ha ont. De behöver också få bevis för att det sliter på deras anställda hur situationen är just nu. För jag är stark men smärtan begränsar mig. Det är en sak att ha tillfällig smärta så som mensvärk men när den håller i sig dag efter dag månad efter månad så skapar det en trötthet. Jag har inte haft panikångest på 2 månader, men jag tror att man går igenom olika steg. Ångesten är mer generell att jag inte vill äta. Sen så kan jag inte dricka kalla drycker heller för då kan jag inte sluta frysa (en parentes som säkerligen beror på något).

Jag har köpt lite yogaredskap för att slappna av lite med restorative yoga. Fokus på andning och att komma ner i varv.