Så trött igen. Sömnen är väl inte direkt det i livet som jag är bäst på. Förmiddagen på jobbet kändes ändå helt okej som att jag hade tillräckligt med energi. Det är som att varenda muskel i min kropp svider och jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte stressad ändå är det som varje ny rörelse (varje stretch) gör att musklerna gör ont efteråt. Bäckenet gjorde så ont att jag trodde att jag skulle svimma, förmodligen på grund av andningen som det kan bli när kroppen gör ont. Jag köpte värktabletter starkare än Ipren, hjälpte inte alls. Köpte magnesiumtillskott, vilket ska vara bra för nervsystemet och det hjälpte väl inte direkt heller men magnesiumsprayen hjälper. Ibland får jag lite smått panik för jag kan inte påverka det, jag känner mig liksom inte stressad i tankarna. Läkaren misstänker tydligen PTSD vilket skulle kunna förklara varför. Jag vill bara kunna ta en tablett som kan ta bort smärtan men det händer ingenting. Har badhus eller spa öppet? Hade gärna suttit i varmt vatten, gärna haft ett badkar just nu. Funderar på att boka massage som kanske skulle kunna hjälpa mig att slappna av, i alla fall att kännas bra. Jag kan ju inte påverka spänningarna när jag inte vet hur de uppkommer. Jag ska försöka att distrahera tankarna för om de går åt till att bara fokusera på smärtan så kan säkert hela upplevelsen och spänningarna bli värre. Jag ska se om jag orkar titta på någonting, någon film eller nåt. Jag är så sugen på att se någon gammal skräckfilm, men då ska jag kunna hitta den någonstans med.

Det blev Västergötland över helgen med pojkvännen. Väldigt skönt att få komma bort och inte tänka så mycket. Veckan har varit så stressfylld över lägenhets städning. Vägen var så lugn, nästan ingen trafik dit på fredagseftermiddagen. Så vi hade det mysigt, jag slappnar verkligen av där. Spelade spel och såg film.

Sen idag vill min mage göra ont hela tiden. Jag är så trött på att den inte ger sig. Den blir såhär sen jag började med p-piller, börjar plötsligt att göra ont för jag har aldrig haft dessa problem innan men jag vet hur hormoner brukar påverka. Alternativt är det stress men det började i samband med p-piller. Så tråkigt när vi ville ha en sista mysig dag tillsammans.

Hur som helst väldigt glad att vara där med min älskling. Jag känner mig så kär varje gång fortfarande efter mer än 1,5 år. Sen är det självklart att känslor förändras, det är naturligt men jag känner verkligen att vi passar så bra ihop som att det var meningen. Känns det så är avstånd oviktigt när det gäller känslor. Nu är det bara tveksamhet när det blir här näst. Är jag nu smittad av nåt så är jag det var värt det och jag lovar att jag ska vara försiktig.

Blir så förbannad seriöst. Att leva ett liv med cancer ständigt närvarande i 2,5 år gör så att prestationen inte är på topp. Ändå lyckades vi med att få stipendium på högskolan vilket ökar stoltheten. Tröttheten och allt som bygger på sig tills hjärnan inte orkar mer.

Jag insåg idag att jag inte är rädd för Corona för det värsta har redan hänt. För jag har förlorat personen som stod mig närmast i 25 år. Cancer med all smärta som den bär med sig skrämmer så mycket mer. Att hela tiden blöda, ha ständiga smärtor som ökar med tiden tills du inte kan ta hand om dig själv. Jag blir ledsen för att drömmarna om henne är när hon är sjuk när vi pratar om döden som en lättnad. Förbannad är jag för att jag inte orkar ytterligare ökad belastning för vi är redan underbemmanade vilket redan det fick mig att längta efter ett nytt jobb. Livet är inte på min sida, tur att kärleken är det i alla fall. Den gör allting lite lättare.

Pojkvännen har åkt ifrån mig igen. För andra människor som mår bra så fortsätter ju vardagen imorgon. Precis när han åkte kände jag mig lite sentimental och jag blir lite så när jag tänker på honom, varför jag tycker om just honom så mycket. Det är väl det som är kärlek antar jag, när man blir lite rörd lätt tårögd när man tänker på sin älskling. Annars har jag mått helt okej. Tråkigt att jag skulle ha en envis huvudvärk över ögat hela dagen som vi spenderade tillsammans, vilket inte direkt gjorde mig så motiverad till att göra saker. Han hjälpte mig att lasta in ett paket med en möbel som jag köpte till mitt akvarium på 60 liter. Det är väldigt få möbler som klarar en vikt på 60 kg över lag som dessutom är ganska låg så att jag inte behöver stå på en pall när jag städar. Alla IKEAs möbler går bort för de är inte gjorda i massivt trä och då klarar de inte så mycket vikt. Likaså är vitt väldigt olämpligt när det är ett akvarium, de är inte rena ibland kan man behöva ge mediciner som färgar. Jag tror att min tv-akvariemöbel blir jättebra. På kvällen var vi hos min morbrors familj på middag, första gången de träffar honom trots att vi har varit tillsammans i över 1,5 år. Annars tog vi det lugnt i soffan och bara hade det mysigt.

I fredags hämtade jag nyckeln till min nya lägenhet. Det är så fint. Jag blir lite ledsen att mamma inte kan dela den glädjen med mig, för jag tror verkligen att hon hade tyckt om den och varit så engagerad. Eller så är hon med mig. Hon hade verkligen tyckt om den, det är jag säker på. Ibland kan jag inte förstå att hon är borta. Tror ändå att tankarna på lägenheten har fått mig att må ganska bra trots att han åkte hem. Det bästa är att hålla sig sysselsatt. Jag har kört dit några saker och mätt väggarna. Suttit ner på ett kallt golv med måttbandet.

Det finns en viss tendens till kroppsångest, men den har ändå hållit sig på rimlig nivå sedan allt hände. Tror att tabletterna jag tar med hormoner påverkar, för jag tror att skiftningar i hormoner påverkar mig eller nåt visst hormon. Jag brukar känna mig uppblåst och tjock 2 veckor innan mens och fram till mens ungefär. P-piller fungerar bra för mig, fast min mage gillar dem inte och min ångest tror att jag kommer att gå upp i vikt. Det är så många saker som kan spela in i det som stress. Jag har verkligen ingen aning, min kroppsuppfattning är usel. Det viktigaste är egentligen var min pojkvän och jag tycker. Jag kommer nog aldrig vara idealiskt smal. Det har jag någonstans accepterat. När jag gick ner 30 kilo och hade idealvikt så hade jag fortfarande inte platt mage, jag svankar med ryggen också så det har nog med min kroppstyp att göra också. Han tycker att den är sexig och jag vill inte gå ner i vikt för jag litar inte på att jag kan ha kontroll.