Nej, jag behöver honom inte. För jag har det som jag behöver. Min sambo har en fin lättsam familj och jag har kontakt med dom som jag vill ha kontakt med. Jag insåg också att jag faktiskt vet att hans släkt är på min sida för vi har pratat om det (får inte glömma det! ), som hans syskon och hans föräldrar. Han kan träffa nya partners som inte vet bättre för de var inte där, men jag tycker synd om de som han utnyttjar och alla kvinnor som han har sårat.

Jag insåg det här när jag på min födelsedag öppnade asken från honom med förlovningsringar. Det här är början på någonting och 2021 är ett nytt år med nya möjligheter. Inte lika mörkt som 2020 började.

Det finns en plan för vad jag vill. Tiden som är nu är till för att fundera så att valet blir rätt. Vården kräver för mycket av mig. Jag förstår helt och fullt att alla borde ha kompetensen till det som jag har undvikt i ett år men jag vill inte tillbaka. Både för cancern och på grund av det höga tempot. Jag skulle säkert lära mig den här maskinen snabbt men då är jag rädd att bli fast där och jag minns hur dåligt jag mådde då, den ångesten var så fruktansvärd.

De senaste dagarna har jag haft så ont. Det finns punkter på halsen och axeln som låser sig i vissa rörelser. Svanken. Egentligen hela min vänstra sida. Jag klarar inte stress så är det bara tyvärr.

Jag känner mig inte riktigt trygg nu när tanken har slagit mig. När jag minns hur det var förr. Varför jag blockade honom på Facebook på gymnasiet. Han var kontrollerande, ringde så fort jag lagt till en manlig vän och frågade hur jag kände honom men när det gällde mitt privatliv så fanns inget som helst intresse. Därför slutade jag att prata, lät kontakten tyna bort.

När han pratade blev jag som hans kurator. Tvingad att lyssna på allt utan att ge mina egna åsikter och tankar. Jag ville inte veta allt som jag fick höra. Värt att notera är att jag var fortfarande ett barn då. Det som skrämmer mig är att han öppnar och stänger Facebook konton med olika namn.

Jag undrar om det är för att han inte ska kunna hitta mig, för att han ska ha kontroll. Det känns inte bra, men samtidigt visar jag inte mycket offentligt om mitt privatliv. Idén for genom mina tankar att blocka och byta namn men jag vet inte om det är värt det eller vad han tror att han kan hitta. Det har påverkat mitt mående att få ett meddelande efter mer än 5 år, tyvärr.

Sanningen är att jag inte behöver honom. För jag har allt det som jag behöver ha. Jag har en familj omkring mig och jag är inte ensam. Mamma hade inte velat att jag skulle ha haft honom i mitt liv för mitt eget bästa.

Är  jag rädd för vad han ska tycka och tänka? Nej, inte egentligen. Han är inte någon del som saknas i mitt liv. Jag har aldrig förnekat att han är min pappa men han har förnekat att jag finns.

När jag tänker på det som han skrev igår så låter det mer och mer som att han är ett oskyldigt offer. Som alltid.

Jag är så mycket starkare än honom. Så mycket mer positiv. Öppen och vänlig. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna ta bort att han är min biologiska pappa. Men ger det honom en jävla rättighet att vara en del av mitt liv bara för att såra mig gång på gång?

Jag vill inte heller att människor i mitt liv ska bli sårade eller utnyttjade av honom. Det är så han gör med människor. Utnyttjar dem att göra tjänster utan att ge tillbaka och när de säger ifrån så får de skit, blir kallade idioter. Han förvränger sanningen så att han blir offret.

Jag skulle vilja svara, säga allt som jag känner men det är inte värt det för vet inte om jag är beredd på att ta den smällen.