Tigerbalsam svalkar mina axlar och rygg just nu. Det är nånting att komma hem till ensamheten. Musklerna spänner sig direkt och tanke aktiviteten ökar. Skulle ju då till läkaren igår och min puls går upp till 150 slag per sekund. Hjärtat slår så hårt i bröstet.

Jag säger att det här är inte mitt normala blodtryck eller puls för jag känner hur hårt och fort hjärtat slår. Hon tror mig tillslut när jag troligtvis ger intryck av att vara en ångestfylld person. Efter ett tag tar hon om blodtrycket och det är helt normalt.

Det finns så mycket som triggas igång. Det spelar ingen roll vad dom säger för plötsligt blir jag 10 år gammal igen och sitter hos skolsköterskan. Hon märker det på min nervositet av att prata vikt. Fy vad dåligt det får mig att må. Små förändringar. Jo men jag har gjort allt det där, men nu försöker jag mest ge mig själv tillåtelse att äta utan att innerst inne vilja köra ner fingrarna i strupen. Det är information bara för jag har en ökad benägenhet att öka i vikt men jag ser svart. Jag ser rädslan för att gå upp i vikt och jag ser rädslan för att bli sjuk igen.

Jag tycker nånstans att livet är för kort för att leva på mat som jag inte tycker så speciellt mycket om. För kort för att aldrig få äta choklad ibland. Det är det socker jag behöver ibland. Det finns så många tankar som fungerar likt en lag i mitt huvud som om de skulle brytas får mig att klättra på väggarna. Så många skeva tankar. Ändå ska dom envisas att prata om vikt som om jag inte vet någonting. Som om jag inte har sett min egen kropp.

De kan inte veta jag förstår det. Det har förstört så mycket för mig. Kan inte de förstå att jag är ännu mer rädd än dem för att jag ska gå upp i vikt. Att den tanken kan få mig att känna en sån panik. Att jag inte orkar. Att jag inte vill vara en person som bantar hela sitt liv. Alla saker jag inte klarar av att äta. Ångesten över fet mat, över för mycket socker.

Jag blir så ledsen för jag äter och lever mycket hälsosammare än många andra människor. Men det syns inte på min kropp. Så fruktansvärt ledsen på att få detta upprepat gång på gång när det har skadat mig så mycket.

Det finns så mycket att säga om min tid som tonåring där min vikt pendlar. Jag går ner 10 kg drygt sen så blir jag sjuk. Jag går in i väggen, får panikångest under 3 års tid. Har ständiga overklighetskänslor som att jag lever i en bubbla.

När jag slutligen blir fri från panikångesten känner jag att det är dags att ta tag i vikten. Jag börjar träna regelbundet, varje dag. Äter lite mindre, slutar ändra någonting. Gör någon förändring i veckan för att kroppen inte ska vänja sig. Tills jag äter som ett barn. Tränar tills hela kroppen gör så ont, men det är oviktigt. För allt handlar om att förbränna kalorier. Mina fötter gör så ont att jag knappast kan stå upp längre. Det snurrar framför mina ögon. Jag tuggar isbitar istället för mat. Jag mäter min kropp. Fotar den vecka för vecka. Jag sitter på golvet framför toalettstolen och känner mig så hysteriskt rädd för vad som kan hända med min kropp.

Där vill jag aldrig vara igen. Jag sökte aldrig hjälp för jag kände mig inte smal nog. Men jag kände att jag var sjuk. De senaste fem åren har bara handlat om att tillåta mig själv att äta och att livet är så mycket mer. Jag är skör när det kommer till kommentarer för jag är så rädd åt båda hållen. Men när jag är med min pojkvän så duger jag som jag är och jag känner mig så avslappnad.

Min paranoia kan ibland vara lite bortom kontroll. Undersköterskan som jag pratade med i måndags från gyn uppmanade mig nämligen att läsa min journal. Detta gör mig extremt paranoid. Allt är bra förutom det där provet som kan påverkas av stress. Ännu högre den gången, fan också. Jag ångrar att jag inte nämnde min psykiska ohälsa och stress som alltid finns med mig. När man läser nämligen står det att de kan vilja göra en MR för en benign förändring som kan påverka det hormonet. Vill verkligen inte göra en MR för jag kommer att ha sån jävla ångest. Inga symtom har jag heller. Egentligen tror jag att det beror mycket på stress. Så jag får tagga ner och hoppas att jag kan bli förstådd och att allt för mycket utredning inte behövs. Det är trots allt min kropp. Ska släppa det här nu och invänta svaret. Det är ingenting som jag kan påverka i alla fall.

Kroppen gör väldigt ont idag. Jobbet var ansträngande på grund av muskelsmärta. Alla gånger som man måste vrida på huvudet under en dag. Imorgon är jag ledig i alla fall. På terapin konstaterade hon att jag har många hjärnspöken. Vill inte vara sån, men det är väl någonting som man alltid är. Hon jämförde mina tankar med en alkoholists tankar. Jag bestämde mig för att äta igen, inte räkna kalorier och träna måttligt men tankarna har jag egentligen inte jobbat på så mycket som om jag hade sökt hjälp för det. Jag tänker på det där med att söka till en ätstörningsklinik, men jag känner mig alltid för tjock.

Kaloripanik när jag inte kommer på för jag är så rädd. Så obekväm, vidrig. Panik över känslan att ha gått upp i vikt. Jag önskar att jag kunde krypa ur mitt skinn. Det enklaste är att svälta. Dock är det så fel, men jag vet inte vad jag kan äta för jag är så rädd. Helst hade jag suttit och ätit gurka för det är i alla fall säkert.