Idag njuter man av livet. Ett bad på förmiddagen efter frukost, sitta nere vid vattnet. Fin utsikt. Avkopplande lugn. Lite stickning och glass. En promenad med en ljudbok i öronen.

På kvällen ute vid badet där det fläktade lite och för att slippa höra det ljudet av bilar som kör förbi vilket det ständigt är hemma. Jag håller på att skriva, ta mig igenom minnen. Då tycker jag om att befinna mig på en avkopplande plats med en kopp te. Skrivandet är helande, kanske ännu mer att faktiskt skriva för hand. Jag skriver om det som jag har tryckt undan, inte velat ens tänka på utan att känna en så stark känsla av skam. Jag förstår nu hur kärlek ska vara när jag är i den relationen som jag är i nu, verkligen motpoler. Allting som var fel blir så tydligt och det som är så självklart för min pojkvän är sånt som gör mig ännu mer övertygad om att han är den som jag ska vara med.

Egentligen är det inte mer än rätt att vara i en relation med någon som verkligen uppskattar dig precis som du är oavsett om du har några extrakilon eller väljer att klippa av ditt långa hår. Ändå tittar han på mig som att jag är den finaste människan i världen. Det är ingen självklarhet även om det borde vara det. Att jag tillsammans med honom kan känna mig fin och faktiskt sexig som att jag inte behöver förändra någonting alls. Där ångesten är så liten. Det får mig verkligen att inse hur fel den personen behandlade mig och hur pass manipulerad jag måste ha varit, så djupt nere och hur saker som han gjorde med mig skulle kunna kategoriseras som övergrepp. Bakom fanns en olycklig man utan framtidshopp, utan pengar som tänkte att livet var över.

När jag skriver hamnar det i ett annat perspektiv som att jag kan se det utifrån. Att han egentligen hade en bild av mig som inte alls var sann, en fantasi. Men vissa saker är jag bara inte. Det som jag skriver finns bara emellan mig och pennan om jag inte bjuder in någon till att läsa vi får se.

Har varit så förbannad (ärligt talat) den här veckan. Mina axlar, skulderblad och armar hela vägen ner till armbågen har varit spända. Så arg för att jag jobbar inom det jag gör, att jag behövde vara med att kämpa mot den här skiten efter de här 3 åren när så mycket annat har varit skit. Då kan det inte stanna för så måste corona bryta ut.

Jag orkar verkligen inte bry mig över huvud taget. Läkare har sagt att jag inte ska göra det heller. Blir så förbannad på att behöva isoleras när jag i mitt tillfrisknande behöver få komma ut, behöver få träffa människor.

Jag vet självklart om vad som händer i samhället så väl men jag har ändå rätt att känna vad jag vill. Jag känner inte att jag är stark nog eller tålig nog för att orka. Jag är ingen stark tillgång till sjukvården för min stresstålighet är noll jag är psykiskt instabil, om jag blir sjuk så blir jag. Så arg att behöva använda visir för att det påminner mig om overklighetskänslor om precis innan panikångesten som att man inte kan andas riktigt.

Det handlar mest om en ilska för hela situationen. Om varför jag skulle jobba inom sjukvården. Det värsta som kan hända har redan hänt mig.

Sen kan jag inte säga att jag går emot rekommendationer heller gör redan allt det där på grund av "yrkesskada" vet precis hur mycket äckligt det kan finnas på olika ytor. Har sett odlingsplattor med bakterier från handtag. Lösningen är inte handskar eller munskydd. Handskar är smutsigare än vad dina händer är. Munskydd hjälper bara en begränsad tid, sen måste det bytas. Egentligen behöver du spruta allt du köper som eventuellt någon annan kan ha vidrört eller hostat på. Du behöver sprita ditt dörrhandtag också, jag brukar öppna dörrar som jag kan med foten eller armbågen och det har jag gjort i flera år. Jag har alltid spritat ytor och stolar som patienter har vidrört för alla människor är inte så duktiga på att tvätta händerna.

Behövde bara få skriva ut min ilska, förstår om det låter självcentrerat men jag befinner mig ändå i en livskris. Det trevligaste jag kan göra är att låta tankarna vandra på våra husdrömmar eller på vad jag ska sticka nästa gång.

Pratade med en psykolog för första gången igår. Kanske lite lugnande att höra att min rädsla för cancer inte är konstig alls. Pratade ganska länge och gjorde upp en plan. Det intressanta som jag bär med mig är att muskelsmärtan som jag snart har levt med i ett år kan komma ifrån att min mamma hade mycket smärtor i sin sjukdom och jag var väldigt nära henne, fick lyssna på ångesten i all den smärtan och riktigt höra på hennes röst hur ont hon faktiskt hade. Märkligt hur kroppen kan fungera så.

Lilla fisen är lite trött på dagarna men väldigt glad att jag är hemma.

Sitter i sängen med en vetevärmare över magen. Har spänt nån muskel tror jag när jag gick med en kartong under armen. Så känslig är min kropp. Ganska säker att det är en muskel då det känns när jag trycker och sträcker ut kroppen, det känns inte som att smärtan kommer långt inifrån utan den känns ytlig. Jag tänker inte kontakta vården för det i fall att, bara om det inte släpper. Annars kan jag tänka mig magsäcken för har en hel del sura uppstötningar, illamående, klumpkänsla.

Jag fick sjukskrivning i en månad och sen halvtid till 13 april. Känns bra men ibland blir jag rädd för att bli rastlös. Helst ska jag ta promenader varje dag (gör jag redan) och besöka sjukhuset en gång i veckan för att inte få ångest av sjukhus. Jag har inte vågat avslöja hur många gånger jag har velat byta jobb.

Det är bra. Nu har jag tid att varva ner och ta hand om mig själv. Jag vill ändå ha saker att göra, terapiarbete, som jag kallar det. Kravlöst tidskrävande projekt. Som sagt jag har flytten framför mig snart. Skulle vilja dela mina stickmönster på nätet med andra.

Det snöar i Småland och lite översvämningar. Jag blir så glad att se snö. Älskar snö.