Läkande skrivande

Idag njuter man av livet. Ett bad på förmiddagen efter frukost, sitta nere vid vattnet. Fin utsikt. Avkopplande lugn. Lite stickning och glass. En promenad med en ljudbok i öronen.
På kvällen ute vid badet där det fläktade lite och för att slippa höra det ljudet av bilar som kör förbi vilket det ständigt är hemma. Jag håller på att skriva, ta mig igenom minnen. Då tycker jag om att befinna mig på en avkopplande plats med en kopp te. Skrivandet är helande, kanske ännu mer att faktiskt skriva för hand. Jag skriver om det som jag har tryckt undan, inte velat ens tänka på utan att känna en så stark känsla av skam. Jag förstår nu hur kärlek ska vara när jag är i den relationen som jag är i nu, verkligen motpoler. Allting som var fel blir så tydligt och det som är så självklart för min pojkvän är sånt som gör mig ännu mer övertygad om att han är den som jag ska vara med.
Egentligen är det inte mer än rätt att vara i en relation med någon som verkligen uppskattar dig precis som du är oavsett om du har några extrakilon eller väljer att klippa av ditt långa hår. Ändå tittar han på mig som att jag är den finaste människan i världen. Det är ingen självklarhet även om det borde vara det. Att jag tillsammans med honom kan känna mig fin och faktiskt sexig som att jag inte behöver förändra någonting alls. Där ångesten är så liten. Det får mig verkligen att inse hur fel den personen behandlade mig och hur pass manipulerad jag måste ha varit, så djupt nere och hur saker som han gjorde med mig skulle kunna kategoriseras som övergrepp. Bakom fanns en olycklig man utan framtidshopp, utan pengar som tänkte att livet var över.
När jag skriver hamnar det i ett annat perspektiv som att jag kan se det utifrån. Att han egentligen hade en bild av mig som inte alls var sann, en fantasi. Men vissa saker är jag bara inte. Det som jag skriver finns bara emellan mig och pennan om jag inte bjuder in någon till att läsa vi får se.