Idag yogade jag för första gången på ett år. Har som sagt yogat till och från sen jag var 13 år så det är ganska många år. Min kropp har alltid varit bra på det. Jag har inte behövt vara perfekt smal för min kropp är väldigt rörlig (överrörlig) så det krävs ofta bara några få gånger innan jag kan gå in bra i det, behöver bara sträcka ut lårens baksida lite.

Sist fungerade yoga inte alls. Då tänkte jag att jag aldrig kan bli en sån som det står om i tidningar som förändrar sitt liv efter en livskris med yoga. Förra året kunde jag inte göra den nästan lugnaste formen Yin Yoga utan att min kropp gjorde extremt ont i många dagar efter och inte bara normal träningsvärk.

Tänk om det faktiskt fungerar nu. Det hade varit så bra. Då skulle jag få aktivera mina axlar på ett annat sätt. Jag måste ta det försiktigt. Inte pressa över gränsen. Inte skada mig. Kroppen kan nog inte vara full med stresshormoner under tiden, då fungerar ingenting.

Träningsvärk kommer jag säkert att få. Men det är någonting konstigt med min vänstra axel/nacke. Muskeln låser sig gång på gång i vissa rörelser och jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt.

Jag är glad att få varva ner. Vara nästan fri från smärta. Tänk att det tog en vecka för det att gå över. En hel vecka. Men nu håller vi oss kvar i nuet. April är positivt. Officiellt en vår månad. Som jag har längtat. Underbart.

Idag har varit en riktigt rörig dag. Känts som att jag får skit för sånt som inte riktigt är mitt fel. Vissa människor kommer jag inte att säga emot för det kan bara gå åt ett håll, känns som att vad jag än säger om jag är ärlig så kommer jag att få skit. Så jag instämmer, säger att jag förstår. Det är hur konflikträdd jag är. Allt jag kan säga är att det är tråkigt att folk inte kan respektera att en person är ny på sitt jobb och får den inte öva så kan den inte heller förbättras.

Kan säga att min puls var ganska hög för allt jag kunde göra var att planera så att alla skulle bli så nöjda som möjligt. Jag var så uppe i varv. Kände att det inte alls var bra för mig, kände hur jag inte klarade av pressen "det här är mer än vad jag kan hantera". Men vad kan jag göra åt det? Vem kan jag säga det till? Kände verkligen att jag ville hem, få tillräcklig anledning till att sjukskriva mig och säga att det inte fungerar. Att min kropp inte fungerar så länge och att min kropp gör så fruktansvärt ont. Hur axeln låser sig av smärta ibland.

Jag vet inte vad jag kan göra när jag är mitt i det. Hatar det. Vill inte. Men min kropp kollapsar aldrig. Det kan bli fel och jag kan glömma saker, men kroppen rör sig alltid framåt även fastän den gör ont.

Ikväll spelar det ingen roll och de närmsta dagarna gör det inte det heller. 4 dagar hemma. Sticka en massa, kolla serier, lyssna ljudbok, spela lite. Fantastiskt. Hade velat ha lite mer vårkänsla i luften, men det kommer.

Har tyvärr en sån helg igen då jag inte klarar av att göra så mycket alls. Min kropp gör så ont efter den kaosartade veckan som var. Det har varit mer än vad jag klarar av att göra tyvärr. Var extremt trött varje kväll. Smärtan eskalerade för varje dag. Bröstryggen, revbenen, bäckenet, axlarna. Varje dag så hade jag domningar i mitt lillfinger.

Så jag har stickat oket på min våriga islandströja. Samtidigt som jag har läst klart de sista 100 sidorna av Harry Potter och dödsrelikerna.

Åkte iväg en bit och tog en promenad längst med vattnet. Har börjat lyssna på en bok som faktiskt kan ge insikter i mitt problem med smärtorna. Den förklarar hur smärtorna uppstår som ett minne i hjärnan, som registrerar fel. Problemen är inte riktigt psykiska heller tydligen. Allt hänger ihop.

Förväntar mig inget under men den handlar verkligen om mitt problem. Det är inget fel på mig, alla mina prover är typ perfekta förrutom ett stresshormon. Jag har inte skadat mig och är övertygad om att ett par röntgenbilder inte skulle visa någonting. Man försöker ändra saker som fungerar tillfälligt. Byta jobb, byta stad osv. Men sen kommer problemet tillbaka.

Jag väljer ändå att tro att saker kan förändras till det bättre. Tänker inte bli en av de långtidssjukskrivna som inte kommer tillbaka riktigt. Jag är så ung så det får bara inte ske.