Lördag igen. Jag mår bra men är trött. Det blir inte samma sak att somna när man pluggar man blir inte lika trött som av jobbet som jag hade. Men jag sover sämre sen det blev höst. När jag somnar sover jag bra men är fortfarande väldigt trött när jag vaknar på morgonen.

Lever dessutom på magnesiumspray när det gäller muskelsmärtorna. Upplever att det hjälper. Även om det bara skulle vara placebo (?) så gör det mindre ont efter att jag har sprayat det på kroppen. Ja, jag planerar att se hur det är möjligt att slappna av i nacken framförallt.

Problemet är bara att musklerna i nacken och axlarna är inte helt frivilligt styrda. Det finns en primitiv del som har med flight or fright systemet att göra som styrs av det icke-viljestyrda nervsystemet.

Så någonting triggar min ångest eller någonting reagerar min hjärna på. Vissa saker kan jag misstänka. Jag är jättekänslig mot bland annat våld och sjukdom på tvn, har aldrig varit det förrut men mina tankar säger att det inte är för mig längre. Viss social ångest har jag men den förbättras hela tiden.

Sötnosarna på bilden ovan är mina två små får förresten. Stickade en med tröja under måndagen och tisdagens föreläsning. En av dem är jag villig att sälja ganska billigt. Garnet var inte dyrt.

Idag var en kul dag för garn älskande mig i alla fall. Fynda garn i Kinna. Bra garnpriser. Billigt blev det inte för mig, men jag har aldrig färger som passar ihop och nu vill jag satsa på olika vantar med vintermotiv när beställningen är klar. Allt jag köpte idag var alpackagarn, förrutom trästickorna då för katten biter sönder dom. Kostar några kronor mer men sticks inte och är en fröjd att sticka med.

Jag är väldigt anti när det kommer till syntetfibrer gjorda på plaster som polyester eller akryl utan satsar så långt som möjligt på djur och naturfibrer! Får, alpackor behöver klippas annars är det djurplågeri och det är bra att ta vara på det. Bomull är inte heller en riktigt ren industri så för mig är det nästan bara från djur som gäller. Köpte garn från Hobbi för första gången för några dagar sedan också så nu blir det snart vantar!

Mitt helgprojekt har varit att följa ett norskt mönster som finna som knit along. Det dök upp på Instagram en dag och jag tyckte att den var så väldigt söt. Likaså garnet som jag har använt (heter vams från Ramua) är norskt ull. Lite tjockare men så mjukt och fluffigt, inte alls stickigt som mycket fårull är. Rekommenderas!

Min kropp har dessvärre inte så mycket ork. Mina axlar är extremt ömma, mitt lillfinger domnar och båda min armar gör väldigt ont. Misstänker att kylan spelar in, minns att det var likadant förra året vid den här tiden. Jag behöver värme...

Kan också vara lite spår från vissa känslor som jag gick igenom i början av veckan. Jag är så fruktansvärt rädd för att förlora någonting mer just nu. Hur mycket jag än vet och har varit beredd ett bra tag på att katten som jag ärvde från mamma är gammal så gör det så ont när saker händer som väcker min oro. Hon är sig själv igen så jag är inte längre rädd. Kanske är det för att katten var så nära mamma hela hennes sjukdomstid. Den låg bredvid henne för att vaka över henne i sängen samtidigt som hemtjänsten kom för att ge henne sprutor. Mamma hade kattgodis i rullvagnen intill sin säng när hon inte längre kunde stå på fötterna. Jag älskar den katten helt enkelt.

Dock har jag bokat in massage i början på veckan. Någon måste mjuka upp mina axlar så att hela armarna inte värker och fingrarna domnar i alla fall. Det gör så ont att bara bärs bh band just nu också.

Jag funderar på vad mer jag kan jobba på. Ibland vill jag bara kontakta vårdcentralen med förhoppningar om att kunna få någon hjälp men jag är väldigt tveksam. Smärtorna kommer alltid sekundärt. Kommer de bara göra samma sak igen, ta prover för att konstatera att jag är frisk eller skicka mig till röntgen som inte kommer visa någonting? Nej, jag vet inte. Men vad mer kan jag göra. Hur avvänjer man kroppen att reagera som den har lärt sig att göra? Jag ska undersöka saken. Hur kan man andas genom saker när man inte tänker på att det är stress utan kroppen bara reagerar för att det är vad den har lärt sig? Eller är jag sjuk i alla fall? För 2 år sedan var jag inte det i alla fall.

Livet går i alla fall vidare och jag vill verkligen inte deppa ihop. Jag har mycket mer energi och motivation sedan jag sa upp mig. Mer än någonsin njuter jag av alla årstider, försöker att se charmen i dem.

Här börjar vi med julkänslan! Det var inte riktigt meningen. Jag fick en beställning på ett par vantar som kunde passa mindre händer som kunde vara i vilken färg eller mönster som helst hemma hade jag mycket rött och vitt garn. Men fina blev dom!

Idag är en bra dag då jag mår riktigt bra. Kroppen gör lite ont men det berör mig inte så mycket så länge som jag inte har huvudvärk. Den huvudvärken som jag hade i lördags till exempel. Släppte klockan åtta på kvällen när jag sköljt ansiktet i en massa vatten.

Föreläsningarna på högskolan känns också lite mer intressanta men min motivation är inte på topp. Just nu är jag nämligen inne i ett sånt Flow för att skriva. Jag vill verkligen få ihop något den här gången efter alla år som jag inte har kunnat släppa tanken. Samtidigt är det så skrämmande. Jag insåg att för att kunna beskriva hur min självkänsla är där den är idag och varför min syn på livet är så måste vi gå många år tillbaka i tiden.

Jag vill så gärna få ut den här berättelsen för jag har alltid känt mig så ensam i den här situationen och nu förstår jag att det finns fler barn som växer upp med narcisstiska föräldrar men ingen förstod när jag försökte berätta. Istället försvarade de honom ibland. Alla människor som han har sårat. Jag kanske har gjort fel ibland men hur ska man veta svaren på det rätta sättet att agera?

Det finns så mycket att säga om detta och jag vill verkligen inte vara tyst. Men om det slutligen skulle bli en komplett bok så finns han där ute. Jag vill verkligen måla upp honom på rätt sätt utifrån min upplevelse. Allting är min upplevelse och tankar, känslor som det väckte inom mig. Det skrämmer mig då att han skulle vända sig till mig för att ge mig ett helvete.

Samtidigt är jag en vuxen person. En 26 år gammal tjej som inte vill vara rädd längre. Vill så gärna bara berätta så mycket som har varit lättare att tiga om. Jag närmar mig ändå 30 år och är fortfarande rädd för min pappa.