Den här veckan har varit mycket bättre än förra. Livet har känts mer positivt. Sen är det en jobbhelg, men jag försöker tänka att det sker bara en gång i månaden. Har tyvärr en del smärta i kroppen. Blir så irriterad på mig själv när jag jobbat i 6 timmar och kroppen redan gör ont. När jag inte ens kan sitta vid datorn hemma för att skuldrorna gör ont, så jag kan inte göra någonting heller. Har i alla fall pratat lite med chefen som är öppen för att testa att går ner i tid, men jag har inte sagt att det är så jag vill göra än.

Men i det här fallet är det nog vad jag behöver. Pengarna är inte det viktigaste om jag känner mig så som jag kan göra ibland (eller ofta). Har också sökt redan första dagen till några yrkesutbildningar. Emellanåt kommer ångesten kring jobbet för jag känner mig lite elak, men jag vill verkligen hålla tyst så länge jag inte vet någonting. Söka går alltid att göra. Samtidigt är det någonting som jag har tänkt på så mycket, så länge.

Tyvärr har jag haft en del drömmar om cancer. Att jag har cancer, känner en stor ful knöl i min kropp och känner all den ångesten att jag kan ha cancer och dö i cancer. Har drömt en del om min mammas sista tid när hon var riktigt sjuk och jag förstod att hon skulle dö men inte när. Dessa drömmar är vidriga för de väcker så starka känslor. Jag funderar på om det kan ha med jobbet att göra.

Jag är fortfarande så skör. När jag lyssnade på en ljudbok när en person berättade om hur hennes syster tynande bort och slutligen dog i en sjukdom kunde jag inte sluta få minnesbilder, inte sluta se henne den sista tiden tills dess att hon ligger på sin dödsbädd. Jag gråter hysteriskt. Det gör så väldigt ont att sakna henne för den fantastiska människa som inte längre finns . Älskade saknade mamma. Varför kan jag inte vara här och nu? Är jag fortfarande i så pass mycket sorg? Kanske. Nu är det upp till mig att veta allt, men jag vet ju inte allt!

Det är egentligen mycket positivt nu. Vi fick förlovningsringarna idag, jag är glad över att vara här för det är ett stress moment mindre.

Det är ett år sedan den tyngsta veckan i mitt liv. Ett år sedan hon somnade in nästa vecka. På ett sätt är det skönt att det är ett år sedan. Livet går vidare även efter en tung förlust. Det har till och med blivit viktigare. Dock kan det skapa krav på att ta tag i saker, göra saker. Ta hand om sig själv så att livet blir så bra som det bara kan bli. Det händer inte på en gång.

Jag känner att jag har ett hårt bakslag. Fast i en situation med ett jobb jag känner att jag inte fysiskt klarar av. Jag vill stå ut, men jag har så ont i hela kroppen. Verkligen hela kroppen, visst jag kan röra mig men känner mig så skör att vidröra. Så stresskänslig att jag blir helt nollställd och ännu mer spänd.

Jag önskar att någon kunde tala om för mig vad rätt sak är att göra nu. Tydligen så ska jag veta, men jag vet inte riktigt. Jag har ju gått KBT, fått berättat varför jag har ont men jag känner inte att jag har kontroll.

Ska jag söka mig till vårdcentralen igen? Tala om den hopplösa situationen som jag känner att jag befinner mig i på jobbet, hur ont kroppen gör igen. Jag är ganska säker på att de kommer förstå för enligt läkaren förra året så levde jag länge i en extremt stressig situation. Kanske behöver mer saker bearbetas, jag tror att det finns tidigare saker som behöver bearbetas för jag känner att de påverkar mig i min relation. Gör mig rädd och orolig. Så rädd för konflikter, att bli dömd av min familj att jag skulle hamna i en situation som min mamma var i fastän jag känner att vår relation är bra. Att han är bra för mig.

Kanske, jag vet inte. Jag skulle vilja sluta. Göra någonting som är i lugnare tempo, men vad är det? Det känns som att i dagens samhälle så är det viktigt med stresstålighet, men vad gör vi som inte är det? Ett jobb där det går att styra mer fritt.

Känner mig inte utvilad alls. Igår var jag så spänd att jag imorse kände hur käkarna gjorde ont, slutet på bröst ryggen gör så ont, axlarna, nacken. Det känns som att jag vill gråta ikväll. För jag vet inte hur min kropp ska orka att jobba från klockan halv åtta till fem imorgon speciellt om det är mycket att göra. Jag vet inte hur mycket jag vågar prata med min chef om mina smärtor eftersom jag är så pass ny där. Rädd för att sjukskriva mig då jag inte vill ha sämre lön den här månaden, rädd för att dom tänker att det är Corona. Men jag har ju levt med det här problemet i 1,5 år nu, det finns i mina journaler också. Ändå känns det som att smärtorna är det som inte pratas om mycket men som plågar mig mest. Jag vill kunna ta en tablett som gör allting bra. Förstår att stressen fortfarande finns i mig. Igår grät jag för någonting väldigt larvigt. Jag är så känslig.

Känner inte att jag mår så dåligt i sorgen. Jag gillar att bo här. Vi tar det ofta lugnt hemma och jag har inte mycket press. Men jag vet inte om jag kan jobba heltid. Vet inte om jag borde söka en läkare igen, det var ändå ett år sedan. Vet inte vart gränsen går. Kanske behöver jag mer KBT.

Jag försöker ändå att säga till mig själv att inte ha för höga krav på mig själv. Det kanske inte funkar att ta en promenad när kroppen är helt slut efter jobbet. Det som fungerar bäst är ändå att sitta i soffan, titta på någonting och sticka på något med en kopp te.

Jag ska skriva upp en plan som när jag genomgick KBTn. Plan A och plan B. Söka i mars, tills dess använda tiden till att fundera och utforska möjligheterna. Vad gör jag om utbildningen inte funkar? Om det är en utbildning som inte är på helfart, finns det någonstans jag kan jobba extra? Jag vill att det ska finnas en trygg plan att falla tillbaka på som är bättre än att känna sig nära till tårarna vid tanken på jobbet.