Jag har startat en blogg för att samla mina tidigare skriva dikter http://endiktomdagen1.wordpress.com idag är det ingenting som jag gör så särskilt ofta men det var ett bra sätt för mig att hantera den psykiska ohälsa som jag hade då. Idag har jag inte längre samma behov då jag inte längre anser mig själv lida av psykisk ohälsa. Jag är en mycket mer stabil människa idag och förmågan att kunna skriva har inte fungerat sedan min mamma fick cancer.

Helgen har varit bra med varierande väder. Vi har gjort iordning lite hemma. Satt upp en hylla i köket. En tavla i vardagsrummet och en ny taklampa i sovrummet.

Jag har stickat klart ett par vantar, börjat sticka på en mjukiskanin. Tittat på SVT play. Beställde kurslitteratur för höstterminen. Två kurser går på halvfart parallellt med varandra fram till början på januari så jag tror att det kommer att vara för lång tid att låna böckerna på bibliotek.

Annars har jag plockat äpplen i trädgården och några få plommon. Vi har en matkällare där det går att förvara. Sen har jag sparat ner olika recept med äpple.

Nu ger vi oss in i en ny vecka. Tre veckor kvar att beta igenom. Delar upp det i kvällspass och dagpass så känns det lite enklare.

Ärligt talat ser kladdkakan godare ut än vad den blev för den hade behövt lite mer sötma. Hösten är en tid då man verkligen får lov att göra det mysigt för sig själv. Tända ljus och sitta i soffan för att se på film. Ändå har jag känt en inre stress eller kanske rastlöshet. Som att helgen innebär att hinna med saker istället för att återhämta sig. Insåg att jag behöver återhämtning nu för i framtiden kommer det finnas en hel del som behöver göras. Flytt och allt som husköp innebär.

Jag kände igen mig i en sak dom sa i en podd som jag lyssnade på när jag tog en promenad. Vissa människor blir rastlösa och kan vantivas om de inte får vara kreativa. En sån person är jag. Som en drivkraft som finns inom mig. Hur många gånger jag än försöker säga till mig själv att lägga ner vissa önskningar/drömmar så går det inte. När jag säger till mig själv att alla sätt att skapa duger, att jobbet måste vara stimulerande (vilket det är). Känner att människor i min närhet inte har det drivet, kan känna rastlösheten som uppstår vid avsaknad av kreativitet. Den här drivkraften säger till mig gång på gång att jag måste skriva. Sen tänker jag att jag inte orkar eller inte har tid men tanken kommer tillbaka gång på gång. Som att det inte går att komma undan. Jag har sagt till mig själv att stickandet fungerar lika bra, men tanken finns kvar. Så det är väl det jag får göra. Skriva och berätta.

Sen finns det många andra saker jag vill. Jag vill sy en klänning på min symaskin. Vill sticka lite allt möjligt med fantastiskt garn. Osv, osv...

Idag njuter man av livet. Ett bad på förmiddagen efter frukost, sitta nere vid vattnet. Fin utsikt. Avkopplande lugn. Lite stickning och glass. En promenad med en ljudbok i öronen.

På kvällen ute vid badet där det fläktade lite och för att slippa höra det ljudet av bilar som kör förbi vilket det ständigt är hemma. Jag håller på att skriva, ta mig igenom minnen. Då tycker jag om att befinna mig på en avkopplande plats med en kopp te. Skrivandet är helande, kanske ännu mer att faktiskt skriva för hand. Jag skriver om det som jag har tryckt undan, inte velat ens tänka på utan att känna en så stark känsla av skam. Jag förstår nu hur kärlek ska vara när jag är i den relationen som jag är i nu, verkligen motpoler. Allting som var fel blir så tydligt och det som är så självklart för min pojkvän är sånt som gör mig ännu mer övertygad om att han är den som jag ska vara med.

Egentligen är det inte mer än rätt att vara i en relation med någon som verkligen uppskattar dig precis som du är oavsett om du har några extrakilon eller väljer att klippa av ditt långa hår. Ändå tittar han på mig som att jag är den finaste människan i världen. Det är ingen självklarhet även om det borde vara det. Att jag tillsammans med honom kan känna mig fin och faktiskt sexig som att jag inte behöver förändra någonting alls. Där ångesten är så liten. Det får mig verkligen att inse hur fel den personen behandlade mig och hur pass manipulerad jag måste ha varit, så djupt nere och hur saker som han gjorde med mig skulle kunna kategoriseras som övergrepp. Bakom fanns en olycklig man utan framtidshopp, utan pengar som tänkte att livet var över.

När jag skriver hamnar det i ett annat perspektiv som att jag kan se det utifrån. Att han egentligen hade en bild av mig som inte alls var sann, en fantasi. Men vissa saker är jag bara inte. Det som jag skriver finns bara emellan mig och pennan om jag inte bjuder in någon till att läsa vi får se.