Har börjat använda magnesium spray igen för musklerna. Känner hur det kliar lite överallt. Min uppfattning är att det kliar inte alltid så jag tänker att kliandet är när kroppen behöver magnesiumet och tar det till sig. Smärtorna börjar äntligen minska. Borta är de inte men känns mer kontrollerbara. Det ger mig hopp om att jag i helgen kommer att ha mer ork.

På grund av byte av läkare så ska jag göra en MR på hypofysen i hjärnan i år med. Hon sa att jag visst har prolaktinom, vilket jag kände att min förra läkare aldrig förklarade för mig. De lämnade mig väldigt frågande och väntade.

Det hormonvärdet (prolaktin) var nämligen högre än sist. Men det var också mitt kortisol (stresshormon), vilket stämmer överens med hur jag har känt mig. Hon är inte säker på om svaren är korrekta eller ej eftersom jag dels tar hormoner och är väldigt bra på att stressa upp mig (traumatiserad).

Nästa gång ska jag alltså få ligga på en brits i en halvtimma och försöka varva ner innan proverna tas och inte ha tagit mina tabletter innan. Är det högt då så är det. Hon är tveksam också eftersom jag inte har några symtom alls direkt, men jag har ju en mycket liten godartad tumör så det är svårt att veta.

För övrigt så mår tydligen min kropp väldigt bra för alla andra prover var utmärkta. Min sköldkörtel fungerar som det ska, min lever mår bra och mina njurar fungerar utmärkt. Mitt immunförsvar är starkt. Vilket jag tror kommer att minska min ångest nästa gång då jag vet att allt annat säkerligen kommer att vara bra.

Gällande MR så kommer jag att klara den. Jag har klarat det förrut och kommer att klara det igen. Jag är mycket mer stabil nu än då, när min kropp var i sorg. Jag vet att någonting finns där och om den har växt så är det sannolikt att den fortfarande är mycket liten. De vill veta då de tydligen kan bete sig olika och ombildas till en cysta eller minska, öka.

Envisheten i mig är mycket stark och det har den alltid varit. Man klarar så mycket mer ön vad man tror. Men givetvis var det tråkigt att höra att jag redan ska göra en MR. På nåt sätt känns det ändå som en bekräftelse på att någonting ändå var fel som min känsla sa. Tydligen är det också ganska vanligt att ha prolaktinom men det kan ta olika lång tid innan de upptäcks.

Jag ska försöka att inte låta tankarna spinna iväg, just nu gör de inte det i alla fall. Hoppas verkligen att en operation inte kommer att ske inom den närmsta framtiden i alla fall, tror inte det då jag inte har symtom. Det skrämmer mig att tänka att dom ska gå upp i hjärnan för att plocka ut den. Även om de säkert är skickliga på sin sak. Det är ändå hjärnan, det dyrbaraste man har.

Fortsätter att vänta, det har gått tre månader. Det suger till i magen och pulsen ökar. Nånting triggas i mig. Rädslan för ett livsförändrande besked. Någonting som inte går att påverka. Jag vill bara ha ett svar så att jag kan andas. Någonting som kan ta mig ner på jorden. Jag vet att då hade det förmodligen gått snabbare då vill man ju sätta in åtgärder så snart som möjligt. Nu vet jag ingenting. Det känns som att det aldrig händer någonting. De kanske var osäkra. Jag har varit rädd sen november då brevet kom i brevlådan. För att ligga där fast med huvudet, instängd. Nu är jag rädd för att min rädsla för cancer triggas igång. Som läkaren tror, PTSD. Jag vill bara att de ska förstå det. Varför blodtrycket och stressen ökar. Men jag måste vänta i 2 månader. Det blev så dum timing allting. I samband med hennes dödsfall och corona. Jag vill veta om det påverkar fertiliteten, om jag behöver säga till honom att det kan vara svårt. Jag hade hellre bara hört prolaktinom direkt så hade livet gått vidare. Men nu får jag bara vänta på svar. Det finns typ aldrig elakartade tumörer i hypofysen, men det finns ovanliga fall. Men min kropp mår ju bra, jag har inga symtom på att det skulle vara något. Bara rädsla.

Så skulle jag äntligen få svaret på MR som jag gjorde på hypofysen i hjärnan. Jag var så nervös att jag ville gråta. Sen fick jag inget riktigt svar för det måste skickas vidare till en specialist. Det såg inte ut som prolaktinom. "Det såg inte ut som det brukar göra. " Vad innebär det då? Är det nåt spännande udda fall? Är det farligt? Det såg ut som en vätskefylld blåsa, dvs en cysta antar jag.

Dom vet helt enkelt inte om den bara finns där eller om den påverkar nåt. Ibland finner man mer än vad man letar efter. Om det är nåt så är det någonting som bara påverkar hormonet prolaktin. Så jag antar att det inte kan vara allt för farligt.

Så jag får väl fortsätta vänta med min jävla tumör rädsla. För ingenting är någonsin enkelt. Jag kommer att fortsätta vara nervös men försöka hoppas på att det är en cysta och att jag inte måste göra en massa andra undersökningar nu.