Var ganska hysterisk igår när jag fick brev från läkaren, kände att jag inte fått säga allt som jag velat eller fått alla svar. Hon ville att jag ska göra en MR och jag är livrädd. Grät länge av rädsla för jag vet inte om jag klarar det med min panikångest. Pratade med henne i telefon och känner mig någolunda lugnare då misstanken är väldigt låg och det inte är nåt farligt. Jag är så rädd för allt som jag sett för jag vet att även om saker är ovanliga så händer de. Allt skit verkar dessutom hända mig. Sen är jag rädd för att jag har lätt för att känna mig instängd även i större utrymmen och för att vara fast. Livrädd för vad bilderna visar. Så jag kommer förmodligen vara väldigt orolig och rädd, ångesten kommer att vara hög men jag måste ge det tid att sjunka in. Tror fortfarande att det beror på stress, men så är det.

Har såna smärtor i muskler att jag tvivlar på om det är rätt val att ens gå till jobbet. Jag glömmer saker också på grund av detta. Pojkvännen har i alla fall distraherat mig i kväll för att få mig på trevligare tankar.

Fick brev hem att jag måste ta om ett blodprov då det var lite högt vilket troligtvis beror på stress. Så jag skulle gå i lugn och ro för att ta om det. Det är svårt för jag har ingen aning om vad det är för nåt prov. Det måste jag fråga. Att inte vara stressad är nog svårt när jag typ är kroniskt stressad. Men jag får väl göra mitt bästa. Jag hoppas bara att det inte är nåt som är allt för dåligt. För jag vill väldigt gärna behandlas för hårväxten. Det är så hemskt att vara röd och öm under halva hakan, utan att låta det läka. Fingrarna kliar och jag känner mig riktigt vidrig annars. Det är inte meningen att kvinnor ska behöva raka sig där, jag tänker inte låta det växa. Hoppas att en plan finns.

Jag är hypokondriker med en del saker. Totalt livrädd för cancer. Men så länge en sjukdom går att hålla under kontroll och inte bara fortsätter att utvecklas. Jag har sett för mycket, vilket får mig att fundera över min karriär.

2019 är året när jag tar tag i mina problem. Igår var jag hos gynekologen för jag behövde få svar. Jag blir irriterad att ingen har ens försökt att undersöka detta innan med alla turer fram och tillbaka till skolsköterskor för min vikt upp och ner. De sa bara att det inte kunde vara nån hormonrubbning för att jag kunde gå ner i vikt. På den tiden tror jag inte att man pratade lika öppet om problem kring mens, det var mer att man alltid fick höra att allt är normalt. Vissa har regelbunden mens andra inte. Jag har så lätt att gå upp i vikt. Jag tränar 7 dagar i veckan och äter inga stora mängder, men jag kunde äta mer fibrer och protein.

Som tonåring hade jag extrema smärtor vid mens. Jag kunde inte sova för jag skakade av smärta. Jag var tvungen att ligga på rygg med böjda ben. Det gick inte att fokusera på nåt. Det var som att mina ben inte ville bära mig. Jag mådde illa också. Mens innebar alltid sömnlösa nätter. Det är först nu efter mitt träningshets och viktnedgång som jag inte har mycket smärtor. De finns där men de är hanterbara. Det är pms som är jobbigast nu.

Problemet jag sökte för är att jag är så hårig överallt även där man som kvinna inte ska ha hår. Sån skam jag har känt. Efter 6 st laseebehandlingar rakar jag fortfarande hakan varje dag. Sen har jag en underbar pojkvän som inte bryr sig alls men det är för min skull. Min hy är väldigt känslig mot rakhyvlar så jag får prickar och svidande utslag hela tiden. Rakning är det enda som fungerar för annars måste håret växa ut.

Jag har PCO dvs som cystor på äggstockarna vilket läkaren snabbt kom fram till. Nu måste jag bara vänta på provsvaren i en månad för att se att det inte är nåt mer eller nåt med sköldkörteln innan jag kan få behandling. Jag är glad att veta att det faktiskt var som jag trodde och att det finns hjälp att få. Det skadar känslan av kvinnlighet att behöva raka sig överallt.