Tigerbalsam svalkar mina axlar och rygg just nu. Det är nånting att komma hem till ensamheten. Musklerna spänner sig direkt och tanke aktiviteten ökar. Skulle ju då till läkaren igår och min puls går upp till 150 slag per sekund. Hjärtat slår så hårt i bröstet.

Jag säger att det här är inte mitt normala blodtryck eller puls för jag känner hur hårt och fort hjärtat slår. Hon tror mig tillslut när jag troligtvis ger intryck av att vara en ångestfylld person. Efter ett tag tar hon om blodtrycket och det är helt normalt.

Det finns så mycket som triggas igång. Det spelar ingen roll vad dom säger för plötsligt blir jag 10 år gammal igen och sitter hos skolsköterskan. Hon märker det på min nervositet av att prata vikt. Fy vad dåligt det får mig att må. Små förändringar. Jo men jag har gjort allt det där, men nu försöker jag mest ge mig själv tillåtelse att äta utan att innerst inne vilja köra ner fingrarna i strupen. Det är information bara för jag har en ökad benägenhet att öka i vikt men jag ser svart. Jag ser rädslan för att gå upp i vikt och jag ser rädslan för att bli sjuk igen.

Jag tycker nånstans att livet är för kort för att leva på mat som jag inte tycker så speciellt mycket om. För kort för att aldrig få äta choklad ibland. Det är det socker jag behöver ibland. Det finns så många tankar som fungerar likt en lag i mitt huvud som om de skulle brytas får mig att klättra på väggarna. Så många skeva tankar. Ändå ska dom envisas att prata om vikt som om jag inte vet någonting. Som om jag inte har sett min egen kropp.

De kan inte veta jag förstår det. Det har förstört så mycket för mig. Kan inte de förstå att jag är ännu mer rädd än dem för att jag ska gå upp i vikt. Att den tanken kan få mig att känna en sån panik. Att jag inte orkar. Att jag inte vill vara en person som bantar hela sitt liv. Alla saker jag inte klarar av att äta. Ångesten över fet mat, över för mycket socker.

Jag blir så ledsen för jag äter och lever mycket hälsosammare än många andra människor. Men det syns inte på min kropp. Så fruktansvärt ledsen på att få detta upprepat gång på gång när det har skadat mig så mycket.

Det finns så mycket att säga om min tid som tonåring där min vikt pendlar. Jag går ner 10 kg drygt sen så blir jag sjuk. Jag går in i väggen, får panikångest under 3 års tid. Har ständiga overklighetskänslor som att jag lever i en bubbla.

När jag slutligen blir fri från panikångesten känner jag att det är dags att ta tag i vikten. Jag börjar träna regelbundet, varje dag. Äter lite mindre, slutar ändra någonting. Gör någon förändring i veckan för att kroppen inte ska vänja sig. Tills jag äter som ett barn. Tränar tills hela kroppen gör så ont, men det är oviktigt. För allt handlar om att förbränna kalorier. Mina fötter gör så ont att jag knappast kan stå upp längre. Det snurrar framför mina ögon. Jag tuggar isbitar istället för mat. Jag mäter min kropp. Fotar den vecka för vecka. Jag sitter på golvet framför toalettstolen och känner mig så hysteriskt rädd för vad som kan hända med min kropp.

Där vill jag aldrig vara igen. Jag sökte aldrig hjälp för jag kände mig inte smal nog. Men jag kände att jag var sjuk. De senaste fem åren har bara handlat om att tillåta mig själv att äta och att livet är så mycket mer. Jag är skör när det kommer till kommentarer för jag är så rädd åt båda hållen. Men när jag är med min pojkvän så duger jag som jag är och jag känner mig så avslappnad.

Det är härligt men också lite konstigt hur jag kan känna mig så mycket finare sen jag klippte håret kort. Jag är verkligen så nöjd. Att ta det beslutet var helt rätt. Så många gånger har jag tidigare suttit hos frisören och tänkt "kan hon inte klippa lite till" eller "varför tror frisörer alltid att jag sparar på mitt hår". Det handlar snarare om att vara inkörd i gamla vanor, förändringar kan upplevas lite läskiga. Tycker det är jobbigt att få uppmärksamheten, kommentarer. Vill helst passera i tystnad utan att någon ser mig. Så dumt. Kanske kan det också vara att mitt utseende kan upplevas lite mer vuxet. För det känns ofta som att jag har upplevts som yngre än vad jag faktiskt är. Frågan om ifall jag är myndig eller ej men jo jag är 25 år.

P-piller sätter kroppen lite ur spel. Den vill ha mens fastän jag har skjutit upp den, så jag ger mig så att det kan gå över snart. Samtidigt kommer rädslan för smärtorna. Höften gör ont, mitt vänstra ben känns svagt. Magen känns svullen, öm, i obalans. Men jag har ingen ångest.

Det är nog det bästa som p-piller har gett mig. Tagit bort den jävla PMSen som fått mig att hata min kropp. För även om ångesten kan börja så är det som att den stannar och inte kan utvecklas. Det är inne att allt ska vara så naturligt och det är självklart bra. Men jag äter p-piller för PCOS så jag föredrar inte mina obalanserade hormoner. Mens som man aldrig vet när den kommer, extrema smärtor som ung (varför sökte jag inte hjälp? Jo, för det lät alltid som att allt var så jävla normalt. ) Att vika sig dubbel på nätterna av den starkt molande smärtan, flämta av smärta, inte kunna koncentrera sig på något. Mens då betydde plågade sömnlösa nätter, ligga och kallsvettas, skaka av smärta. Ha så ont att det är svårt att gå, illamående så fort som man försöker stå stå och böja sig framför handfatet ifall att jag skulle spy. Nu förstår jag att det sannolikt har med mina cystor att göra. Så nej, konstgjorda hormoner är nog bra för mig.

Det är härligt att det fina vädret ha kommit i alla fall. Värmen och solen. Det skänker energi och glädje.

Fortsätter att vänta, det har gått tre månader. Det suger till i magen och pulsen ökar. Nånting triggas i mig. Rädslan för ett livsförändrande besked. Någonting som inte går att påverka. Jag vill bara ha ett svar så att jag kan andas. Någonting som kan ta mig ner på jorden. Jag vet att då hade det förmodligen gått snabbare då vill man ju sätta in åtgärder så snart som möjligt. Nu vet jag ingenting. Det känns som att det aldrig händer någonting. De kanske var osäkra. Jag har varit rädd sen november då brevet kom i brevlådan. För att ligga där fast med huvudet, instängd. Nu är jag rädd för att min rädsla för cancer triggas igång. Som läkaren tror, PTSD. Jag vill bara att de ska förstå det. Varför blodtrycket och stressen ökar. Men jag måste vänta i 2 månader. Det blev så dum timing allting. I samband med hennes dödsfall och corona. Jag vill veta om det påverkar fertiliteten, om jag behöver säga till honom att det kan vara svårt. Jag hade hellre bara hört prolaktinom direkt så hade livet gått vidare. Men nu får jag bara vänta på svar. Det finns typ aldrig elakartade tumörer i hypofysen, men det finns ovanliga fall. Men min kropp mår ju bra, jag har inga symtom på att det skulle vara något. Bara rädsla.