Var ganska hysterisk igår när jag fick brev från läkaren, kände att jag inte fått säga allt som jag velat eller fått alla svar. Hon ville att jag ska göra en MR och jag är livrädd. Grät länge av rädsla för jag vet inte om jag klarar det med min panikångest. Pratade med henne i telefon och känner mig någolunda lugnare då misstanken är väldigt låg och det inte är nåt farligt. Jag är så rädd för allt som jag sett för jag vet att även om saker är ovanliga så händer de. Allt skit verkar dessutom hända mig. Sen är jag rädd för att jag har lätt för att känna mig instängd även i större utrymmen och för att vara fast. Livrädd för vad bilderna visar. Så jag kommer förmodligen vara väldigt orolig och rädd, ångesten kommer att vara hög men jag måste ge det tid att sjunka in. Tror fortfarande att det beror på stress, men så är det.

Har såna smärtor i muskler att jag tvivlar på om det är rätt val att ens gå till jobbet. Jag glömmer saker också på grund av detta. Pojkvännen har i alla fall distraherat mig i kväll för att få mig på trevligare tankar.

Det är enkelt att vara förnekande mitt i en situation. I alla fall för mig. Först efteråt när situationen är förbi kan jag se tillbaka på den i ett annat perspektiv. Oftast inte direkt efter. Det är en process som tar tid och som plötsligt kan bli en ögonöppnare. För mig har det blivit en situation som är förseglad med skam. Likt en del av mitt förflutna som är förslutet och bortryckt så långt bort i ett försök att inte minnas, aldrig säga och knappast ens tänka på. Minnet skapar så mycket skam att det blir överväldigande.

Dock är det omöjligt att trycka undan en upplevelse så långt bort att den helt upphör från minnet. Även om livet har varit fyllt med ett flertal tuffa motgångar så är inget annat skamfyllt eller förbjudet att prata om eller tänka på. Någonting som finns djupt inne i det fördolda som inte kan formas av tungan inför en annan människa.

Även om jag blev varnad flera gånger, frågad av min oroliga mamma så kunde jag bara i stunden tänka att det inte händer mig. Rädslan för ensamhet var dominerande. Det hade en sådan stor mening för mig att få skriva ut mina känslor till en annan människa som inte känner mig i min vardag. Att förlora det skrämde mig allt för mycket. Mycket oro fanns. Den var nästan konstant. Han skrev till mig att jag var den enda som kunde rädda honom och han uttryckte suicid tankar. För mig blev det en besatthet att kontrollera att han höll sig stabil. Jag fick mig själv att tro att jag var kär i honom fastän jag inser nu att det var önsketänkande.

Varningssignalerna fanns där redan från början, men jag sköt dem åt sidan. Vid den tiden trodde jag att det var så som alla män var. Ignorerade att det var nedtryckande och förnedrande. När jag träffade min pojkvän insåg jag att det finns män som talar till kvinnor med respekt. Som tar ett nej på allvar, som känner efter och som aldrig skulle göra någonting emot min vilja. Egentligen borde det vara självklart att förstå. För min pojkvän var det självklart att behandla mig på ett respektfyllt sätt. Då blev det så uppenbart hur respektlöst och förnedrande som den andra mannen hade behandlat mig. Jag hade gått med på allting för att jag var rädd och även om jag sa nej så tog han inte ett nej. Han fick sin vilja genom via tjat och hot.

Det är tråkigt när mottagningen ska krångla på fredagskvällen så att jag inte kan skiva till min älskling. Det ogillas, men det bästa är nog att tänka på hur mysigt vi brukar ha på fredagskvällarna tillsammans. Framför tv:n med nån film eller bara ha det allmänt mysigt. Det är tydligt att vi båda känner likadant i alla fall, vilket får det hela att kännas lite bättre.

I mina tankar finns mycket oro. Tog nya prover och hoppas att dessa inte sticker ut allt för mycket så att jag måste utredas innan jag kan få behandling för min hårväxt, vill så gärna ha det. Huden mår så dåligt av rakning just nu, jag vill få svar innan jag bokar in laser igen om det är värt det igen. Troligtvis är det inget särskilt farligt i alla fall, vilket är min största rädsla. Tillvaron har raserats på så många sätt att jag inte vet vad jag skulle ta mig till i så fall. Akut terapi och antidepressiva typ.

Kroppen kan inte sluta göra ont. Fick nacken masserad på jobbet, tydligen så krampar muskeln och det smärtade en hel del när hon tryckte på vissa väldigt ömma punkter. Jag behöver upprepad massage, för musklerna är så spända. Värk ner genom axel underarm ner till fingerspetsen. En brännande smärta. Låsningar i nacken, alltså nackspärr. Jag har haft problem med nacke och skuldror sedan semestern i början på juli. Nackspärr så fort det blåser utomhus eller jag sitter vid en dator. Hela vänster sida av ryggen är fruktansvärt öm hela vägen ner till bäckenet. Bröstryggen gör väldigt ont. Det kanske är en naprapat jag behöver. Konstant smärta är väldigt påfrestande och jag hatar att klaga.

Halloween är mysigt. Skräckfilmer är roligt och jag får passa på när jag är själv för han tycker inte om skräckfilmer. Jag har sett så många i varierande kvalitet. En del mer minnesvärda än andra. Atmosfären har stor betydelse och miljön. För atmosfär återvänder jag alltid till Suspiria då den är helt ologisk men vackert mardrömsliknande. Historien behöver inte vara så särskilt komplex eller vara logisk. Det är inte poängen. Äldre skräckfilmer har mycket charm. Gamla svartvita filmer är härligt med, som filmer med Vincent Price till exempel. Sen spelades det in galet många B-filmer som är skräckfilmer på 1970-talet som egentligen är ganska dåliga, men som jag tycker är så charmiga. För någon dag sedan tänkte jag dock på Cannibal Holocaust, den ska jag inte se igen för den är så vidrig. Jag blir så förbannad då. I alla fall så ska jag gå igenom skräckfilmer som är värda att se igen.