Idag yogade jag för första gången på ett år. Har som sagt yogat till och från sen jag var 13 år så det är ganska många år. Min kropp har alltid varit bra på det. Jag har inte behövt vara perfekt smal för min kropp är väldigt rörlig (överrörlig) så det krävs ofta bara några få gånger innan jag kan gå in bra i det, behöver bara sträcka ut lårens baksida lite.

Sist fungerade yoga inte alls. Då tänkte jag att jag aldrig kan bli en sån som det står om i tidningar som förändrar sitt liv efter en livskris med yoga. Förra året kunde jag inte göra den nästan lugnaste formen Yin Yoga utan att min kropp gjorde extremt ont i många dagar efter och inte bara normal träningsvärk.

Tänk om det faktiskt fungerar nu. Det hade varit så bra. Då skulle jag få aktivera mina axlar på ett annat sätt. Jag måste ta det försiktigt. Inte pressa över gränsen. Inte skada mig. Kroppen kan nog inte vara full med stresshormoner under tiden, då fungerar ingenting.

Träningsvärk kommer jag säkert att få. Men det är någonting konstigt med min vänstra axel/nacke. Muskeln låser sig gång på gång i vissa rörelser och jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt.

Jag är glad att få varva ner. Vara nästan fri från smärta. Tänk att det tog en vecka för det att gå över. En hel vecka. Men nu håller vi oss kvar i nuet. April är positivt. Officiellt en vår månad. Som jag har längtat. Underbart.

Ska jag bara behöva uthärda den här smärtan. Alla dessa inflammerade muskler. Bäckenet är fruktansvärt ömt åter igen. Det ända jag kan tänka mig som skulle kunna bidra är yinyogan, men musklerna borde ju behöva användas. Kanske gör det ont först för att bli bättre sen. De säger att kroppen vill röra på sig. Men jag känner mig så maktlös för jag vet inte vad jag ska göra. Jag testar triggerpunkter som enl sjukgymnasten ska vänja in hjärnan. Alltså att trycka på vissa punkter under en minut 2 gånger om dagen. Vet inte exakta punkter men enl sjukgymnasten gick det att känna efter där ömheten sitter. Så jag testar det, för farligt kan det ju inte vara. De är bara extra känsliga. Bäckenet påverkar så mycket då det enligt naprapaten har de största musklerna och varje gång som du går och sitter, ligger ner så känns det. Det är ömt hela vägen från nacken ner till knät. Nu finns det i alla fall tid för vila, det behövs också för återhämtning. Jag har så svårt att bli av med smärtan i låret. Fruktansvärt ömt. Bäckenet är så ömt att vissa trosor gör så att det känns konstant och jag vågar inte ha jeans eftersom det kan trycka på vissa punkter. Sen är det ju en lättnad att veta att det är stressrelaterat för jag har tagit mängder av prover och allt är fint. Det tär på tålamodet bara att uppleva det dag efter dag.

Det här låter lite intressant och skulle kunna vara det som naprapaten pratar om, att det är mer belastning för min kropp (leder, muskler) än vad det är för en person som inte är överrörlig.

https://vardgivare.skane.se/vardriktlinjer/smarta/ako/hypermobilitetsspektrumstorning/

Det tråkiga är att det tar lång tid att återhämta sig ifrån små saker. Självklart kan man få träningsvärk om man har burit någonting tungt. Men för att jag bär en säck med 10 liter akvariesand från djuraffären ut till bilen? Annars hade jag inte fått det och jag tror inte att vem som helst hade fått värk som håller sig i flera dagar efter det. Det svider och bränner, känns stelt. Som om du har halkat och skrapat upp huden mot någonting. I alla fall tar det en vecka om jag verkligen försöker att återhämta mig genom att ligga ner och vila kroppen.

Det är så irriterande för mig som vill vara en självständig människa att inse att jag inte kan göra vissa saker som jag känner att jag borde kunna göra. Jag är en 25 årig kvinna, jag borde kunna bära och fixa saker själv. Känner mig så egoistisk när jag måste neka att hjälpa till och få andra människor att bära saker åt mig för att jag inte kan. Eller behöva säga till min pojkvän att han måste vara försiktig när han tar på mig, för jag vill att han ska kunna göra det. Jag kan, rent fysiskt orkar kroppen men jag blir alltid bestraffad efteråt av kraftig envis smärta som hänger sig kvar länge om jag inte verkligen vilar kroppen. Det är handikappande. Jag kommer inte att kunna bära mina egna möbler nu när jag ska flytta, utan jag får bära lätta saker, packa lätta kartonger. Annars kommer inte jag att kunna jobba sen.

Nu har jag pratat med min vårdcentral. Sen när hon ringer mig så frågar hon mig om vi ska vänta med att se om det jag gör hos naprapaten ger resultat. Det vi gör där är mest för bäckenet men också för att få bättre kontroll över kroppen. Sen tror jag på en kombination, jag måste veta hur jag ska göra med mitt jobb. Men jag kan inte jobba som jag ska eller leva ett normalt liv. Jag vill ha svar på om det jag känner är enbart stressrelaterat och kommer att gå över. Eller om det är så att nerverna har vant in sig med att vara känsliga. Om jag alltid måste vara mer försiktig. Jag vill inte äta en massa läkemedel, men jag vill inte ha såhär ont att nästan hela kroppen gör ont. Sen blir jag irriterad för att hon förväntar sig att jag ska veta om det här lätt förhöjda hormonet (som kan vara stressrelaterat eller ej vi får se) har ett samband med att mina muskler gör ont. Jag tror inte det och det är ingenting som vi har diskuterat eller som jag har tänkt på för det problemet som jag sökte gyn för PCOS är någonting som jag alltid har haft, sen har jag alltid varit överrörlig med men det tror jag inte har ett samband. Det ska jag inte behöva veta? Om jag nu ska vara sjukskriven för det så måste jag ändå ha ett läkarintyg.

Det som är så skönt mitt bland allt är att ångesten verkligen har varit minimal för jag har fått andra perspektiv. Jag tycker inte att vikt är någonting så viktigt att prioritera. Jag kommer inte att försöka att gå ner i vikt, för det har jag hållit på med alldeles för länge. Jag är inte tjock. Nej, jag är inte perfekt smal och kommer nog aldrig att vara det. Jag är älskad och omtyckt ändå.