Bröt ihop över lite flashbacks igår kväll när jag egentligen skulle sova. Tycker om advent och vintern men det väcker många minnen. Av mammas akutoperation för två år sedan samt mormors sista tid då hon var inlagd mycket den sista tiden. Vi var hos henne på julafton samt nyårsafton, efter det så träffade jag bara henne på min födelsedag i januari vilket var sista gången. Har tänkt på att julen aldrig kommer bli sig likt, men livet är föränderligt. Det är bara att acceptera hur tillvaron ser ut för tillfället och därefter göra det bästa av situationen. Jag tänker mycket på förlust. På hur mycket tid vi får. Att jag förbereder mig varje år på att det kan vara sista gången. Jag vill så gärna vara beredd så att det inte bara händer helt plötsligt. Jag känner mig annars mer sansad än tidigare under året. Mer mentalt stabilt. Nu kan jag lyssna på musik igen som jag älskar och göra sådant som jag gjorde när allting hände. Smärtorna är borta, men om det varar vet jag inte.

Jag har lovat min chef att jag ska ta hand om mig själv. Prioritera mig själv/mitt välbefinnande framför jobbet. Ta raster. Känna efter hur jag mår. Stanna hemma om det inte fungerar (vara ärlig mot mig själv). Släppa jobbet på vägen hem. Det hela är en process som inte går på en gång, men den är värd att jobba på. För jag orkar inte vara ständigt trött så att livet bara passerar förbi. Förutom det paranoid som in i helvete när det gäller cancer.

Överdoserar nässpray alldeles för mycket. Tar säkert dubbelt så mycket som förpackningen säger. Tog slut på en spray på 3 dagar. Nu är näsan så elakt torr, svidande och jag är rädd för näsblod. Igentäppt utan att nässpray hjälper. Förkylningen börjar försvinna. Sprayar med sesamspray. Smörjer huden med fet kräm gång på gång för att lindra. Att jag aldrig lär mig att sluta överdosera nässpray. Det är säkert därför som mitt luktsinne är så uselt.