Har börjat använda magnesium spray igen för musklerna. Känner hur det kliar lite överallt. Min uppfattning är att det kliar inte alltid så jag tänker att kliandet är när kroppen behöver magnesiumet och tar det till sig. Smärtorna börjar äntligen minska. Borta är de inte men känns mer kontrollerbara. Det ger mig hopp om att jag i helgen kommer att ha mer ork.

På grund av byte av läkare så ska jag göra en MR på hypofysen i hjärnan i år med. Hon sa att jag visst har prolaktinom, vilket jag kände att min förra läkare aldrig förklarade för mig. De lämnade mig väldigt frågande och väntade.

Det hormonvärdet (prolaktin) var nämligen högre än sist. Men det var också mitt kortisol (stresshormon), vilket stämmer överens med hur jag har känt mig. Hon är inte säker på om svaren är korrekta eller ej eftersom jag dels tar hormoner och är väldigt bra på att stressa upp mig (traumatiserad).

Nästa gång ska jag alltså få ligga på en brits i en halvtimma och försöka varva ner innan proverna tas och inte ha tagit mina tabletter innan. Är det högt då så är det. Hon är tveksam också eftersom jag inte har några symtom alls direkt, men jag har ju en mycket liten godartad tumör så det är svårt att veta.

För övrigt så mår tydligen min kropp väldigt bra för alla andra prover var utmärkta. Min sköldkörtel fungerar som det ska, min lever mår bra och mina njurar fungerar utmärkt. Mitt immunförsvar är starkt. Vilket jag tror kommer att minska min ångest nästa gång då jag vet att allt annat säkerligen kommer att vara bra.

Gällande MR så kommer jag att klara den. Jag har klarat det förrut och kommer att klara det igen. Jag är mycket mer stabil nu än då, när min kropp var i sorg. Jag vet att någonting finns där och om den har växt så är det sannolikt att den fortfarande är mycket liten. De vill veta då de tydligen kan bete sig olika och ombildas till en cysta eller minska, öka.

Envisheten i mig är mycket stark och det har den alltid varit. Man klarar så mycket mer ön vad man tror. Men givetvis var det tråkigt att höra att jag redan ska göra en MR. På nåt sätt känns det ändå som en bekräftelse på att någonting ändå var fel som min känsla sa. Tydligen är det också ganska vanligt att ha prolaktinom men det kan ta olika lång tid innan de upptäcks.

Jag ska försöka att inte låta tankarna spinna iväg, just nu gör de inte det i alla fall. Hoppas verkligen att en operation inte kommer att ske inom den närmsta framtiden i alla fall, tror inte det då jag inte har symtom. Det skrämmer mig att tänka att dom ska gå upp i hjärnan för att plocka ut den. Även om de säkert är skickliga på sin sak. Det är ändå hjärnan, det dyrbaraste man har.

Efter att ha haft ett litet "break down" i tron att jag ska dö av cancer snart så känner jag mig lugnare igen. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än det.

Lyckades hitta det garn som jag behöver i Borås idag. Lettlopi är slut i väldigt många färger på nätet, men i butiken fanns det så jag köpte lite extra så att jag har hemma. Neutrala färger som jag brukar ha som en bas. Min tröja kan alltså snart bli klar. Den som har varit en terapi på förmiddagarna innan jag ska jobba, men samtidigt en utmaning att förstå vissa saker i beskrivningen.

Idag har jag dock stickat på en katt. Beskrivningen som är på engelska har fått mig att tänka en extra gång.

Det har varit viktigt för mig att ta det så lugnt jag kan nu när jag är ledig. Värken i kroppen har verkligen varit extrem och väldigt utbredd i större delen av kroppen. Framförallt övre kroppen ner till knäna och upp till skalpen ungefär. Den här gången har det inte bara känts som spänningar/att vara uttröttad utan skarp smärta. Som att ha ramlat på asfalt och skrapat upp sår på kroppen som svider.

Hittade några grejer på apoteket som klistras på kroppen som värmer musklerna. De gör verkligen det och musklerna känns så mycket mjukare. Ända nackdelen är att när huden blir varm blir det lite fuktigt och tejpen kan lossna. Annars mycket smart grej som man kan ha i ungefär en hel dag. Funkar som en vetevärmare, men vissa delar av kroppen är svåra att lägga en vetevärmare på.

Ska försöka vara optimistisk att det blir bättre. Så skönt att ha helg i alla fall.

Det har varit en mysig helg med kanske lite för mycket choklad, men om man nu bara lever en gång så får det vara så. Te och choklad är en fantastisk kombination som jag upptäckte på semestern i England för några år sedan.

Har varit ledig i tre dagar nu. Varit avkopplad. Stickat. Ordnat med stickmönster, ritat upp stickmönster som var väldigt populära när jag improviserade att sticka ett par vantar som jag sedan la upp en bild på en Facebook grupp. Så nu finns de snart tillgängliga någonstans. Förenklade från en väldigt dåligt upplöst bild från pinterest (har inte kunnat spåra den vidare än så).

Har hittat urgulliga mönster på stickade katter. Tänker att de bör stickas i något mjukt garn som alpacka eller merinoull om de skulle gå till ett barn (får ej vara stickas då, vara bra mot huden). Frågan är bara vart man kan hitta ögon att sy in. Tänker att någon hobbybutik som Slöjddetaljer eller Panduro borde ha.

Har blivit en del 90 Day Fiance och Youtube. Lite poddar att lyssna på. Kände direkt när eftermiddagen började närma sig sitt slut idag att ångesten och muskelspänningarna kom. Känner gråten inom mig. Försöker dela upp dagarna i tankarna. 2 hela dagar, sedan en halv. Ledigt och resten tar vi sen efter det.

Läste igenom lite om yoga och meditationsövningar. Vågar fortfarande inte prova yoga med tanke på senaste gången. I så fall väldigt lugn och meditativ. Smärtan som jag får annars är inte som vanlig träningsvärk utan som den jag får av muskelspänningar, mjölksyra, som att kroppen är full av blåmärken. Men lugna andningsövningar och att förändra tankarna.