Så det var ett tag sedan senaste gången som jag skrev någonting, eftersom jag inte har kunnat logga in på appen men nu har jag en ny bättre fungerande telefon. Tiden har gått och jag har mått oförskämt bra. Haft hatade huvudvärken två gånger och annars i stort sätt varit smärtfri. Värmen får min kropp till att må så mycket bättre. Precis som innan så känner jag att det var helt rätt att tillåta mig själv till att ha sommarlov, om man nu kan kalla det så som 27 år gammal.

Jag känner mig som mig själv igen, kan tänka klart på ett helt annat sätt än vad jag kunde tidigare. Nu har jag äntligen kunnat yoga regelbundet utan smärtor. Har slutat med p-piller också så jag känner att allting som jag känner är äkta. Samtidigt som de gjorde mig väldigt känslig på ett sätt som jag inte kände igen mig själv så var andra delar avtrubbade och hade inte samma toppar och dalar. Psykiskt sätt så kan jag absolut känna en skillnad, liksom känna större kärlek till min partner igen.

Däremot har bäckensmärtorna kommit tillbaka rejält, vilket får mig att känna mig övertygad om att de är väldigt hormonellt styrda då jag inte alls upplevt dem på samma sätt sedan 2020. I samband med mens hade jag fruktansvärt ont. Krampaktiga smärtor, låsningar i höften. Den är över nu, men smärtan är kvar. De sa att träning skulle hjälpa, men jag har verkligen tränat mitt bäcken, höfter och djup magmuskulatur. Jag märker att muskulaturen är starkare. Orkar inte gå igenom samma pers igen med en tredje persons åsikter.

Min kropp är så extremt känslig. Att ta sig ner i kroppen bort från att bara befinna sig i huvudet... Jag känner allt, minsta lilla skillnad som att allting förstoras upp. Registrerar det på en gång och vet precis när någonting är förändrat. En uppblåst mage i samband med PMS och hela min rygg samt mage blir öm i flera dagar efter, exempelvis. Tror att det är vad de kallar för sensitisering. Jag orkar inte riktigt ta mig an vården, men så länge jag är fri från huvudvärk eller öm runt huvudet så kan jag hantera smärtan som dock har varit väldigt låg under hela sommaren!

Jag har nu när jag har mer ork än på flera år tagit mig an att få ordning på saker i huset som jag inte tidigare har orkat. Beskurit vårt plommonträd vars grenar går kors och tvärs. Beskurit lite grenar i äppelträden. Tagit vara på plommon. Plockat hallon. Varit väldigt mycket i trädgården och utomhus, vilket får mig att må så bra. Att vara i naturen är den bästa terapin som jag kan tänka mig, det är att vara i nuet. Att se allting, alla färgnyanser, växter, alla ljud och att känna hur luften känns. Att bara få vara ute och ta hand om våra fruktträd har varit en sådan terapi för mig. Jag har kunnat följa naturens skiftningar på en helt ny nivå.

Kort vill jag också säga att jag känner mig mer distanserad till sorgen. Det känns äntligen som att jag har börjat få lite distans. Jag vill aldrig glömma, men vill inte känna som att det var igår.

Idag var en sån härlig dag. Var ute på promenad i naturen redan klockan halv tio på förmiddagen och kände hur varm luften var. Annars har jag suttit på altanen en del som i stort sätt är klar!

Var i Jönköping igår eftersom sambon var iväg. Har bott där i tre år. Där finns en butik som kan så mycket om akvariefiskar vilket var den största anledningen. Åkte förbi mitt gamla hem, men kunde inte stanna. Dessvärre hade jag så ont i typ alla muskler i skallen och värmen i bilen gjorde inte saken bättre. Idag är jag öm som om jag fått en hård smäll på höger sida.

Hur som helst. Jag fick ordnat det som jag var där för.

Det jag har skrivit om att vara anhörig till någon med cancer och själv vara inom vården är uppe i 118 sidor nu. Jag är på en av de starkaste eller känsligaste delarna nu. När cancern slutligen tar över kroppen.

Det märkliga är att efter att jag började skriva på den i somras så ser jag saker på ett helt annat vis. För det som tiden efter handlade om var att hitta mig själv och att våga möta mina känslor. Så oavsett vad som händer med den när jag är klar så har den varit läkande för mig.

Min kväll i soffan med katten när sambon sover. Att sticka en hare i alpackagarn. Men min hare ska bli beige.

Var på en intervju om sommarjobb idag. Kändes inte rätt för mig med tanke på min bakgrund. Mer än så behöver jag inte säga.

Jag fick en flashback igår från hur det var förra våren. Även om jag har kommit ihåg så har det mildrats hur illa det faktiskt var i minnet. Men igår kände jag hur fruktansvärt det var och jag vill aldrig hamna där igen!

Det här är en djup fundering, men den kom i samband med mammas cancer. Samhället ska vara så socialt och det ska vara högt flöde. Överallt ska man vara stresstålig eller stressa sönder sig.

Alla vi som inte är stresståliga då? Vi får inte vara med. Jag har fortfarande smärtor i samband med vissa situationer, vilket tyder på att jag fortfarande inte är där jag var innan när det gäller stress. Det är som en förändring i hjärnan som behöver tid för att läka om den någonsin blir densamma.

Samtidigt har jag så svårt att bryta mig loss från hur jag är uppväxt med att man ska leva. Så plikttrogen. En känsla av att jag måste säga ja för att annars tog jag inte chansen.

Sanningen är att jag inte kan leva som jag gjorde förrut. Jag är inte menad att leva så. Jag vet vad jag egentligen vill, men inte hur jag ska nå dit. Bibliotekarieutbildningen är till största del en möjlighet för mig att hitta mig själv igen. Livet stannar aldrig. Om jag bara hade sagt upp mig så hade jag behövt gå till arbetsförmedlingen istället.

Ibland känner jag att bibliotekarie kan bli bra, men det finns hela tiden en drivkraft i mig som vill vara kreativ. Som vill styra livet mer som jag vill. Jag vill vara min egen chef för jag vill inte behöva bli inringd för ett arbetspass samma dag.

Jag vill brinna för det jag gör. Egentligen har jag alla förutsättningar idag. Kanske borde jag gå en kurs för att hjälpa mig att ta fram den tanken som är rätt för mig. Jag är väldigt driven, men jag gillar inte att ha tidspress eller bli klockad. Saknar egentligen inte kollegor, men är egentligen bra på att kommunicera.

Jag får helt enkelt ta tag i mina funderingar. Skriva ner dom på ett papper och läsa på.