Idag var jag hos naprapaten igen. Det var ganska positivt, sen är hon en väldigt positiv person som får mig att vilja tänka och göra som henne. Jag mår alltid bättre psykiskt när jag har varit hos henne. Tydligen har jag fått en väldigt bra hållning och det är kul att höra. Min ländrygg är stabil och allt hänger inte på övergångskotan mellan ländrygg och bröstrygg. Axlarna har lite mer jobb kvar framförallt vänster så klart. Bäckenet har också blivit bättre men det finns fortfarande saker att jobba på.

Som sagt har bäckenet varit extremt ömt och muskeln som fäster i höften. Igår hade jag smärta i hela kroppen förutom huvudet och vaderna. Sen när det bara fortsätter att komma patienter konstant utan att det finns en möjlighet att återhämta sig så är det inte så mycket att göra. Det är inte deras fel. Därför tvekar jag på om min kropp klarar det. Jag har jobbat i 2 veckor och smärtan kommer direkt. Det är inte direkt ett positivt tecken.

Jag har en förändrad smärtupplevelse och det gör mig inte till svag för det har jag aldrig varit. Det är bara det att jag har varit med om så mycket skit. Så när jag har en patient som säger till mig att jag är så ung och fri från sånt så är inte det sant. Jag har varit med om olika saker, depressioner och ångest sen jag var 10 år och nu är jag 25. Så jag fattar att kroppen till slut inte orkar mer när den har kämpat så länge. Direkt när jag blir stressad eller upplever många intryck så gör kroppen ont. Den klarar absolut ingen stress. Sen kan det vara bra på det sättet att det är en indikation på att jag har en inre stress. Sen är det också överrörligheten. Min kropp vill inte vara stilla. Den vill hela tiden vara aktiv. Den vill sitta med benen i kors eller upp med benet på skrivbordet. Ingen människa som inte är överrörlig skulle sitta som jag gör. Det är så logiskt bara nu för det förklarar varför mina knän viker sig framåt, varför jag går in i väggar hela tiden (haha) och trampar snett varje gång jag är ute och går oavsett skor (jag är livrädd för att bryta fötterna). Jag funderar på vad jag ska göra mer. Det som stressar mig kan inte påverkas även fast jag känner mig stabil. Kan jag inte jobba utan att det känns som att min rygg ska gå av så är det självklart någonting som jag måste göra men jag vill inte äta mediciner mot nervsmärtor om jag inte måste.

Massage var väldigt skönt idag. Ontskönt men som att hon hittade rätt ömma punker. Som sagt gör mitt bäcken obeskrivligt ont. Det liksom hugger/ilar kraftigt och ibland som att nån sticker in nålar i mig. Resten av kroppen är mer som ett enda stort blåmärke som inte syns. Jag tror att jag stannar hemma imorgon för att vila min kropp för det är hemskt att jobba.

Sen en annan sak som jag har haft problem med sen jag gick ner i vikt för 6-7 år sen (och gått upp lite) är frossa. Alltid iskalla händer och fötter. Varje kväll fryser jag på ett sätt som inte försvinner även om jag försöker att värma mig med koftor och filtar. Jag kan sova med dubbla täcken och ändå frysa. Flera gånger lägger jag en filt över täcket för att det ska bli lite varmare och det är inte kallt här. Jag byter alltid kläder efter en promenad men jag kan inte sluta frysa. Min pojkvän fungerar dock bra som element för han är naturligt varm men han klarar inte mina kalla händer för då får jag inte röra honom.

Jag har ju då börjat jobba igen, vilket känns sådär. I tisdags efter jobbet ringde morfar till mig och tyckte att jag skulle komma in till sjukhuset igen för mamma mådde inte alls bra. Där kom katastroftankarna igen. Hon var så trött och är det fortfarande så hon orkar knappast prata eller skriva. Jag har försökt att leva på hoppet att någon kommer att kontakta mig ifall någonting skulle förändras. Sen dess har jag varit så orolig och inte riktigt med i huvudet. Jag vill inte vara på sjukhuset och min kropp vill inte heller vara där. Varje dag får jag så ont i kroppen att det känns som att ryggen ska gå av på mitten vid svanken. Det gör ont mellan skulderbladen och kring axlarna samt framför nyckelbenen. Jag tänker att det är muskelfästen som gör ont. Sen insåg jag att min kropp fortfarande inte klarar av att stå för mycket eller bära tyngder. Då börjar bäckenet och höften att göra ont. Jag får som en ilande smärta i höften/ljumsken vilket inte kan få mig att inte kan få mig att undvika att visa mitt obehag.

Tänker att det gäller att ha tålamod. Ingenting kan verka direkt, men jag är så övertygad att jobbet har en stor påverkan. För jag mådde mycket bättre när jag var ledig. Så ny börjar jag stressa inför en ny vecka redan. Det är så idiotiskt.

Sen vill jag att januari ska passera så att mina flashbacks kan lägga ner sig. Jag vill verkligen inte gråta mer utan trycker undan det (med risk för ångest istället, men känner mig stabil på den fronten). Jag måste verkligen aktivt säga till mig att det är flashbacks och inte verklighet, för det är ju det som det innebär att ha flashbacks att uppleva som att det händer nu fast det egentligen är att uppleva traumat igen. Gällande smärtan vet jag inte vad jag ska göra riktigt faktiskt. Jag tar inga värkmediciner för paracetamol hjälper inte när det är nerverna som har blivit överkänsliga. Bäckenet reagerar inte alls på det utan smärtan förblir oförändrad.

Ligger med benen på en stor pilatesboll för att sträcka ut svanken. Helvete vad det trycker på bäckenet. Sprayade ryggen med magnesiumspray och det kliar fortfarande väldigt mycket i typ 5 minuter varje gång.

Vill inte jobba imorgon. Inte vara så förbannat jävla trött som jag alltid blir. Nu har jag haft tanken i ett år att jag vill byta jobb men jag vet inte vad som skulle passa mig. För grejen är att mitt nuvarande jobb passar mig, jag är bra på det. Fast samtidigt inte för jag blir så paranoid.

Jag är så trött på sjukhus. Så arg på beslut som fattas av människor som inte har en aning om hur det är. De ser inte hur ont om folk det är för vi måste jobba hårdare. Jag behöver inte personalbrist som orsakar stress när det finns tillräckligt med saker som gör mig stressad ändå. Jag behöver inte att allt ska vara kaos på samma gång. Jag behöver inte värsta bristen på personal sen 2007.

Jag bryr mig inte om status eller att ha en tjusig examen. Allt jag vill är att må bra. Ha lite positivt omkring mig. Tur att pojkvännen är positiv av sig.

Har dessvärre fått ökad smärta igen den här veckan. Det är ett ganska bra bevis på att min kille har en inverkan på att få mig att koppla av. Vi kunde inte träffas för att han skulle vara barnvakt till sin systers barn. Jag har haft sån olidlig smärta att sitta med min bäckensmärta att det är jobbigt att sitta i en bil och jobbigt att sitta på hårda stolar speciellt. Under veckan har kroppen spänts allt mer. Igår hade jag så ont att gå. En brännande smärta i hela kroppen. Kroppen är så känslig för beröring och tryck att ett bälte som ska hålla bäckenet stabilt har gett mig brännande smärta i ländryggen och i resten av bäckenet. Helgen får därför bli en tid för återhämtning med kyla och värme mot kroppen.