Ska jag bara behöva uthärda den här smärtan. Alla dessa inflammerade muskler. Bäckenet är fruktansvärt ömt åter igen. Det ända jag kan tänka mig som skulle kunna bidra är yinyogan, men musklerna borde ju behöva användas. Kanske gör det ont först för att bli bättre sen. De säger att kroppen vill röra på sig. Men jag känner mig så maktlös för jag vet inte vad jag ska göra. Jag testar triggerpunkter som enl sjukgymnasten ska vänja in hjärnan. Alltså att trycka på vissa punkter under en minut 2 gånger om dagen. Vet inte exakta punkter men enl sjukgymnasten gick det att känna efter där ömheten sitter. Så jag testar det, för farligt kan det ju inte vara. De är bara extra känsliga. Bäckenet påverkar så mycket då det enligt naprapaten har de största musklerna och varje gång som du går och sitter, ligger ner så känns det. Det är ömt hela vägen från nacken ner till knät. Nu finns det i alla fall tid för vila, det behövs också för återhämtning. Jag har så svårt att bli av med smärtan i låret. Fruktansvärt ömt. Bäckenet är så ömt att vissa trosor gör så att det känns konstant och jag vågar inte ha jeans eftersom det kan trycka på vissa punkter. Sen är det ju en lättnad att veta att det är stressrelaterat för jag har tagit mängder av prover och allt är fint. Det tär på tålamodet bara att uppleva det dag efter dag.

Det här låter lite intressant och skulle kunna vara det som naprapaten pratar om, att det är mer belastning för min kropp (leder, muskler) än vad det är för en person som inte är överrörlig.

https://vardgivare.skane.se/vardriktlinjer/smarta/ako/hypermobilitetsspektrumstorning/

Det tråkiga är att det tar lång tid att återhämta sig ifrån små saker. Självklart kan man få träningsvärk om man har burit någonting tungt. Men för att jag bär en säck med 10 liter akvariesand från djuraffären ut till bilen? Annars hade jag inte fått det och jag tror inte att vem som helst hade fått värk som håller sig i flera dagar efter det. Det svider och bränner, känns stelt. Som om du har halkat och skrapat upp huden mot någonting. I alla fall tar det en vecka om jag verkligen försöker att återhämta mig genom att ligga ner och vila kroppen.

Det är så irriterande för mig som vill vara en självständig människa att inse att jag inte kan göra vissa saker som jag känner att jag borde kunna göra. Jag är en 25 årig kvinna, jag borde kunna bära och fixa saker själv. Känner mig så egoistisk när jag måste neka att hjälpa till och få andra människor att bära saker åt mig för att jag inte kan. Eller behöva säga till min pojkvän att han måste vara försiktig när han tar på mig, för jag vill att han ska kunna göra det. Jag kan, rent fysiskt orkar kroppen men jag blir alltid bestraffad efteråt av kraftig envis smärta som hänger sig kvar länge om jag inte verkligen vilar kroppen. Det är handikappande. Jag kommer inte att kunna bära mina egna möbler nu när jag ska flytta, utan jag får bära lätta saker, packa lätta kartonger. Annars kommer inte jag att kunna jobba sen.

Nu har jag pratat med min vårdcentral. Sen när hon ringer mig så frågar hon mig om vi ska vänta med att se om det jag gör hos naprapaten ger resultat. Det vi gör där är mest för bäckenet men också för att få bättre kontroll över kroppen. Sen tror jag på en kombination, jag måste veta hur jag ska göra med mitt jobb. Men jag kan inte jobba som jag ska eller leva ett normalt liv. Jag vill ha svar på om det jag känner är enbart stressrelaterat och kommer att gå över. Eller om det är så att nerverna har vant in sig med att vara känsliga. Om jag alltid måste vara mer försiktig. Jag vill inte äta en massa läkemedel, men jag vill inte ha såhär ont att nästan hela kroppen gör ont. Sen blir jag irriterad för att hon förväntar sig att jag ska veta om det här lätt förhöjda hormonet (som kan vara stressrelaterat eller ej vi får se) har ett samband med att mina muskler gör ont. Jag tror inte det och det är ingenting som vi har diskuterat eller som jag har tänkt på för det problemet som jag sökte gyn för PCOS är någonting som jag alltid har haft, sen har jag alltid varit överrörlig med men det tror jag inte har ett samband. Det ska jag inte behöva veta? Om jag nu ska vara sjukskriven för det så måste jag ändå ha ett läkarintyg.

Det som är så skönt mitt bland allt är att ångesten verkligen har varit minimal för jag har fått andra perspektiv. Jag tycker inte att vikt är någonting så viktigt att prioritera. Jag kommer inte att försöka att gå ner i vikt, för det har jag hållit på med alldeles för länge. Jag är inte tjock. Nej, jag är inte perfekt smal och kommer nog aldrig att vara det. Jag är älskad och omtyckt ändå.

Tillbaka från Västergötland. Det var härligt att komma bort. Härligt att få träffa min älskling igen och en tillvaro som känns mer normal (jag vet att normal kan vara mycket). Tiden passerar fort bara, men jag har mått bra. Den här helgen ville jag inte göra mycket, bara umgås och äta på restaurang. Det är tomt nu att vara själv igen. Skönt att känslorna är lite mer stabila när jag lämnar, men visst kan jag sakna att vara nykär. Det finns en attraktion definitivt att det ska vara vi.

Nu tillbaka till vardagen. Jag ska försöka i alla fall. Att jobba igen efter 2 veckor. Om kroppen kommer börja göra ont igen så kommer jag att boka en läkartid för det är ingen livskvalitet att bli liggande resten av kvällen efter jobbet och helgen för att hela kroppen gör så ont. Det brukar bli jobbigt i slutet av veckorna men vara okej i början. Jag tror att jag har fibromyalgi.

Just nu gör det ont längst ryggraden mellan skulderbladen som mest. Kan vara för att jag bar 10 kg akvariesand. Sen är det inte lätt för honom att veta hur hårt han kan ta i mig för att det ska börja göra ont. Men det är något som han behöver veta i alla fall. Jag blir så irriterad för min kropp klarar verkligen inte mycket tryck. Den är så extremt känslig. Det känns som att kroppen är full med blåmärken.

Vi får se vad som händer.