Idag var jag hos naprapaten igen. Det var ganska positivt, sen är hon en väldigt positiv person som får mig att vilja tänka och göra som henne. Jag mår alltid bättre psykiskt när jag har varit hos henne. Tydligen har jag fått en väldigt bra hållning och det är kul att höra. Min ländrygg är stabil och allt hänger inte på övergångskotan mellan ländrygg och bröstrygg. Axlarna har lite mer jobb kvar framförallt vänster så klart. Bäckenet har också blivit bättre men det finns fortfarande saker att jobba på.

Som sagt har bäckenet varit extremt ömt och muskeln som fäster i höften. Igår hade jag smärta i hela kroppen förutom huvudet och vaderna. Sen när det bara fortsätter att komma patienter konstant utan att det finns en möjlighet att återhämta sig så är det inte så mycket att göra. Det är inte deras fel. Därför tvekar jag på om min kropp klarar det. Jag har jobbat i 2 veckor och smärtan kommer direkt. Det är inte direkt ett positivt tecken.

Jag har en förändrad smärtupplevelse och det gör mig inte till svag för det har jag aldrig varit. Det är bara det att jag har varit med om så mycket skit. Så när jag har en patient som säger till mig att jag är så ung och fri från sånt så är inte det sant. Jag har varit med om olika saker, depressioner och ångest sen jag var 10 år och nu är jag 25. Så jag fattar att kroppen till slut inte orkar mer när den har kämpat så länge. Direkt när jag blir stressad eller upplever många intryck så gör kroppen ont. Den klarar absolut ingen stress. Sen kan det vara bra på det sättet att det är en indikation på att jag har en inre stress. Sen är det också överrörligheten. Min kropp vill inte vara stilla. Den vill hela tiden vara aktiv. Den vill sitta med benen i kors eller upp med benet på skrivbordet. Ingen människa som inte är överrörlig skulle sitta som jag gör. Det är så logiskt bara nu för det förklarar varför mina knän viker sig framåt, varför jag går in i väggar hela tiden (haha) och trampar snett varje gång jag är ute och går oavsett skor (jag är livrädd för att bryta fötterna). Jag funderar på vad jag ska göra mer. Det som stressar mig kan inte påverkas även fast jag känner mig stabil. Kan jag inte jobba utan att det känns som att min rygg ska gå av så är det självklart någonting som jag måste göra men jag vill inte äta mediciner mot nervsmärtor om jag inte måste.

Massage var väldigt skönt idag. Ontskönt men som att hon hittade rätt ömma punker. Som sagt gör mitt bäcken obeskrivligt ont. Det liksom hugger/ilar kraftigt och ibland som att nån sticker in nålar i mig. Resten av kroppen är mer som ett enda stort blåmärke som inte syns. Jag tror att jag stannar hemma imorgon för att vila min kropp för det är hemskt att jobba.

Sen en annan sak som jag har haft problem med sen jag gick ner i vikt för 6-7 år sen (och gått upp lite) är frossa. Alltid iskalla händer och fötter. Varje kväll fryser jag på ett sätt som inte försvinner även om jag försöker att värma mig med koftor och filtar. Jag kan sova med dubbla täcken och ändå frysa. Flera gånger lägger jag en filt över täcket för att det ska bli lite varmare och det är inte kallt här. Jag byter alltid kläder efter en promenad men jag kan inte sluta frysa. Min pojkvän fungerar dock bra som element för han är naturligt varm men han klarar inte mina kalla händer för då får jag inte röra honom.