Jag känner mig inte riktigt trygg nu när tanken har slagit mig. När jag minns hur det var förr. Varför jag blockade honom på Facebook på gymnasiet. Han var kontrollerande, ringde så fort jag lagt till en manlig vän och frågade hur jag kände honom men när det gällde mitt privatliv så fanns inget som helst intresse. Därför slutade jag att prata, lät kontakten tyna bort.

När han pratade blev jag som hans kurator. Tvingad att lyssna på allt utan att ge mina egna åsikter och tankar. Jag ville inte veta allt som jag fick höra. Värt att notera är att jag var fortfarande ett barn då. Det som skrämmer mig är att han öppnar och stänger Facebook konton med olika namn.

Jag undrar om det är för att han inte ska kunna hitta mig, för att han ska ha kontroll. Det känns inte bra, men samtidigt visar jag inte mycket offentligt om mitt privatliv. Idén for genom mina tankar att blocka och byta namn men jag vet inte om det är värt det eller vad han tror att han kan hitta. Det har påverkat mitt mående att få ett meddelande efter mer än 5 år, tyvärr.

Jag vet inte vad det rätta är att göra. Känner hur pulsen ökar, kroppen darrar lätt jag får inte riktigt fram rätt ord, kan inte tänka klart. Det har gått över 5 år då han skrev att jag inte existerade för honom. Då han försökte säga upp sig som förälder till mig. Nu ska han plötsligt skriva och jag misstänker att det är för att han vet att mamma är död, kanske visar det någon sorts omtanke jag vet inte.

Hans sätt att skriva som att han är offret, som att han huvud taget inte kan förstå varför jag undviker honom. Han blir som alltid i alla relationer där konflikt har uppstått offer. En person som tycks omges av idioter av en händelse. Med den cyniska filosofin att det inte går att lita på en enda människa. Jag antar att jag är en av dem.

Det finns så många saker som jag skulle vilja säga, skulle vilja lämna en kommentar att det är flera saker och att jag undviker för att jag inte vill ha människor som bara tillför negativitet i mitt liv. Men jag vågar inte, för jag är rädd. Rädd för vad han skulle säga, rädd för att tjafsa. Det är det sista jag vill. Kanske är också sanningen att jag undviker honom just på grund av det, för jag är så konflikträdd. För jag vet att det inte går att ha en lugn diskussion där jag på ett lugnt sätt får berätta vad jag känner. Han kommer att försvara sig, håna mig, skratta åt mig eller bli arg.

Det känns som att om jag skulle försöka att ta in honom i mitt liv så skulle jag gå i en fälla. En fälla där jag skulle bli så arg, så ledsen och fälla så många tårar igen. Om mitt liv hade varit som  i en film hade han tagit till sig av allt, insett varför jag känner som jag gör och så skulle vi kunna ha en bra relation efter det. I verkligheten tror jag inte att det fungerar. För sanningen är att jag inte känner någonting, inga band, ingen empati eller att någonting saknas i mitt liv (förrutom mamma som dog allt för ung).

Jag tror inte att jag skapade någon anknytning till honom som barn. Han var inte där, han var arg (och läskig), han tryckte ner mig (förödmjukande), låste in mig för att straffa mig. Jag var rädd för honom, så rädd för konflikter, rädd för att ställa den minsta frågan, satt vaken halva natten för jag vågade inte väcka honom när han somnade i soffan i rummet där jag skulle sova framför tvn på en ihopfällbar trasig resesäng. Då det enda stället som jag kände mig trygg på, där jag vågade gråta var badrummet samtidigt som jag spolade vatten i handfat och dusch för att dölja mina snyftningar. Sviken så många gånger. Känt mig bortglömd och ensam. Grät hysteriskt när jag blev lämnad ensam med honom som barn och slutade inte.

Det finns så mycket att säga. Jag vet inte vad det rätta är att göra, känner mig ledsen för jag känner att ingen kan ge mig det rätta svaret heller. Men som min sambo säger så måste jag inte svara.