Sån fantastiskt känsla. Vi har ett hus! Budgivningen var inte bra för mina nerver om man säger så, väldigt seg också eftersom vi fick vänta en vecka från det att vi la vårt bud tills att se om det skulle komma några bud. Tror att både han och jag kände att vi verkligen ville ha huset och var beredda för att verkligen kämpa. Sån lättnad att det blev vårt i slutet. Så det blev en tur efter jobbet i tre timmar samma kväll helt slut i huvudet och tillbaka dagen efter. För att komma till ett jobb där patienter aldrig slutade komma samtidigt som jag var helt slut. Efter mycket pappersarbete fick jag också se huset i verkligheten och inte bara på video. Så nu spinner det runt idéer om hur vi kan ha det, vad vi måste tänka på att ordna. Om en månad är det vårt på riktigt.

Mina axlar och nacke är så mycket mer avslappnade för jag vet. Dock tror jag att jag kommer att fortsätta att engagera mig på jobbet för det är sån jag är. Det ska bli så skönt, för det känns som ett helt nytt liv. Familjeliv, mer lungt och förhoppningsvis okomplicerat. Har levt stadsliv i 5 år, vet inte hur mycket jag har utnyttjat det egentligen. Jag är ju ändå uppväxt i en mindre ort. Det känns bra.

Det här med budgivning på hus är hemskt, jag hatar det. Speciellt när de andra budgivarna ska hålla på och vela så att man bara går och väntar på om nåt mer bud kommer eller ej. Det känns väldigt viktigt för mig. Jag vill så gärna. Att bli tvungen att lämna en fin lägenhet efter sig när man bott själv i 5 år för att flytta hem till svärföräldrarna känns inte jättekul, men vi får i alla fall vara tillsammans och jag behöver inte vara kvar här. Förhoppningsvis får vi veta imorgon. Leva på hoppet men ändå inte hoppas för mycket.

Jag har ju sannolikt någonting som kallas för dermatillomani, alltså att man pillar sönder ojämnheter i huden. Har faktiskt skött mig ganska bra men ibland blir det värre och nu har jag väl gjort ansiktet ganska rött, lite sår. Jag har egentligen inte alls problem med finnar men jag kan få nån enstaka vid mens. Hoppas att det läker fort i alla fall så att det blir mindre synligt och rött. Skäms så mycket för att jag gjorde det, det var verkligen jättedumt av mig.

Helgen har i alla fall varit bra. Känner mig smärtfri faktiskt. Sovit mycket, för jag varit trött. Gosat en hel del med katten.

Tror inte att jag har fattat att jag verkligen gjort det än. Sagt upp mig på jobbet pga ett jobberbjudande. Kan nog inte förstå att jag verkligen kommer att lämna Småland och flytta till västsverige.

Därför kan jag nog inte vara riktigt glad än för jag skulle vilja ha en garanterad bostad. Hoppas hus nu på att det finns snälla människor som går med på att sälja sitt hus utan att bara vara ute efter att få så många bud som möjligt, vi vill ändå försöka tänka på vad huset faktiskt är värt. Förstår inte när man vill höja för mycket redan från början till ett pris som är över vad husets värde är och att mäklaren sen förväntar sig svar redan samma kväll. Fattar varför man gör så men om pengarna inte behövs för att få huset så är det ganska onödigt.

Hade vi bara haft ett hus med så hade det känts så bra. Men det är ju så konstigt att jag faktiskt kommer att få möjlighet att lämna detta bakom mig. Det finns någonting i miljön här, alla minnen som gör att jag bara inte kan njuta och slappna av. Spänningar av att vara där som att kroppen har ett eget minne även om hjärnan inte kopplar det.

Jag vet att jag måste göra det här för min skull. Kan inte stanna här för den nära släktingen som finns kvar här, vi träffas ändå inte varje vecka och prata kan vi göra ändå. Känner verkligen efter allt att det jag gör nu ska vara för min skull. Verkligen försöka att ta hand om mig själv. För det är inte så jag har levt innan, jag har varit rädd och valt att bo här för att få vara nära henne när hon levde. Men nu vet jag, det har cancern lärt mig att man faktiskt måste ta hand om sig själv. Det är inte egoistiskt bara nödvändigt.