Idag är jag stabil. Kan bero på att jag var i Västergötland i helgen. Mitt huvud var fyllt med tankar på fredagen på vägen dit. Vi var iväg med jobbet torsdag och fredag det var mycket diskussioner samt långa dagar. Han har en förmåga över mig att totalt tömma min hjärna på tankar. Kanske är det kärleken eller hans lugn. Jag somnar på hans bröst av att bara vara nära, lyssna på hans hjärtslag. Helgen gick för fort men den var väldigt mysig.

Jag lärde mig idag att min ångest kan komma ifrån att jag förnekar och inte uttrycker mina känslor. Mina handlingar har alltid varit utefter moral/plikttrogenhet snarare än känslor. Som barn hamnade jag i väldigt komplexa situationer där det egentligen inte fanns något bra alternativ. Det enda betydde lidande för mig genom att uthärda. Samtidigt som det andra betydde konflikt och ilska från hans sida. Båda situationerna hade gjort mig ledsen och arg men av olika anledningar.

Jag åkte alltid till honom trots att jag var totalt förstörd. Gråt och en obehaglig känsla i magen, en sugande känsla och hjärtklappning. När jag var där stannade jag alltid. Fast jag var tvungen att ljuga och låsa in mig på toaletten. För jag klarade inte av att se honom eller visa att jag grät. Jag var fast för jag fick inte ha pengar med mig heller.

Det är i alla fall intressant att förstå varför jag har känt som jag har gjort.

Kan inte nån som placerar ut folk tänka att jag kanske inte vill träffa cancerpatienter hela tiden dagligen. Kan jag inte bara få leva i min förnekande bubbla. Jag har känt 3 personer som gått bort i cancer det senaste året, jag orkar inte mer. Känns som att alla människor lämnar och blir sjuka. Jag blir så hypokondrisk och tror att varje gång jag känner smärta så är det en tumör vad det än är. 3 dagar kvar sen ger jag fan i jobb i 3 veckor. Ska inte tänka på det. Hoppas att ingen åker in och blir inlagd. Vill inte tillbringa en tredje semester som anhörig på sjukhus, snälla livet. Låt mig få en lugn semester.

I Västergötland hos min älskling. Önskar att jag inte behövde åka hem idag. Men semestern börjar om 7 arbetsdagar och då ska vi träffas igen. Det är inte så lång tid, men det brukar ändå göra mig ledsen när jag ska åka. Aldrig är jag så lugn som med honom.