Mycket fint och varmt väder. Spenderade större delen av dagen utomhus under parasollet. Eller först en promenad i naturen genom skogen.

Sen skrev jag en hel del faktiskt. Jag har tänkt i många år att jag ska skriva allt om hur relationen mellan min pappa och mig har gjort mig till den som jag är, att jag har tappat bort mig själv, inte helt blomma ut eller erkänna vad jag verkligen vill. Man är orolig, vill vara alla till lags för någonting har gjort mig väldigt konflikträdd på vägen.

Samt vilka värderingar som han tyckte var rätt. Att människor inte är lika mycket värda för de som är värda mest har hög status. Jag visste att jag aldrig riktigt skulle räcka till för jag skulle aldrig bli den dotter som han önskade att jag skulle vara. Sen skriver han till mig och undrar varför jag inte vill prata med honom. Jag kanske inte vill umgås med en människa som har såna värderingar och som inte tillför någonting positivt i mitt liv. Längesen jag hade ett sådant flow att allt det som jag skriver bara flyter på utan att bli för emotionellt inblandad.

Dagarna har varit bra för att få umgås med sambon och känna mig mer som mig själv. Inte lika stressad och frånvarande som jag tyvärr har varit när jag jobbat. Har känt mig som en dålig partner ibland när jag är så trött på att vara social. Jag vill ju vara här och att inte längre behöva åka fram och tillbaka till varandra under helgerna är fantastiskt. Behöver bara komma ner lite på jorden ibland.

Blockat en sjal som tar upp det mesta utav badrummet. Nu ska den bara torka.

Sån fantastiskt känsla. Vi har ett hus! Budgivningen var inte bra för mina nerver om man säger så, väldigt seg också eftersom vi fick vänta en vecka från det att vi la vårt bud tills att se om det skulle komma några bud. Tror att både han och jag kände att vi verkligen ville ha huset och var beredda för att verkligen kämpa. Sån lättnad att det blev vårt i slutet. Så det blev en tur efter jobbet i tre timmar samma kväll helt slut i huvudet och tillbaka dagen efter. För att komma till ett jobb där patienter aldrig slutade komma samtidigt som jag var helt slut. Efter mycket pappersarbete fick jag också se huset i verkligheten och inte bara på video. Så nu spinner det runt idéer om hur vi kan ha det, vad vi måste tänka på att ordna. Om en månad är det vårt på riktigt.

Mina axlar och nacke är så mycket mer avslappnade för jag vet. Dock tror jag att jag kommer att fortsätta att engagera mig på jobbet för det är sån jag är. Det ska bli så skönt, för det känns som ett helt nytt liv. Familjeliv, mer lungt och förhoppningsvis okomplicerat. Har levt stadsliv i 5 år, vet inte hur mycket jag har utnyttjat det egentligen. Jag är ju ändå uppväxt i en mindre ort. Det känns bra.

Det här med budgivning på hus är hemskt, jag hatar det. Speciellt när de andra budgivarna ska hålla på och vela så att man bara går och väntar på om nåt mer bud kommer eller ej. Det känns väldigt viktigt för mig. Jag vill så gärna. Att bli tvungen att lämna en fin lägenhet efter sig när man bott själv i 5 år för att flytta hem till svärföräldrarna känns inte jättekul, men vi får i alla fall vara tillsammans och jag behöver inte vara kvar här. Förhoppningsvis får vi veta imorgon. Leva på hoppet men ändå inte hoppas för mycket.

Jag har ju sannolikt någonting som kallas för dermatillomani, alltså att man pillar sönder ojämnheter i huden. Har faktiskt skött mig ganska bra men ibland blir det värre och nu har jag väl gjort ansiktet ganska rött, lite sår. Jag har egentligen inte alls problem med finnar men jag kan få nån enstaka vid mens. Hoppas att det läker fort i alla fall så att det blir mindre synligt och rött. Skäms så mycket för att jag gjorde det, det var verkligen jättedumt av mig.

Helgen har i alla fall varit bra. Känner mig smärtfri faktiskt. Sovit mycket, för jag varit trött. Gosat en hel del med katten.