Huvudvärken gick över. En promenad i skogen, ett fotbad för att ge lite omtanke till mina fötter. Bakad sötpotatis. Rostade solroskärnor.

Jag har fortfarande inte läkt. Kommer jag någonsin att läka helt. Lyssnade på en ljudbok (en biografi) som väckte någonting inom mig. Processen hur cancern bryter ner än, hur man blir vittne till hur personen tynar bort. Hur man får lyssna varje dag på smärtan och ångesten. Helt maktlös utan förmåga att kunna göra någonting annat än att lyssna.

Bilderna dyker upp i mitt huvud då och då. Oftast i samband med jobbet. Jag kan bryta ihop av smärtan som jag känner när jag är själv för att sakna henne så mycket och avsky cancer så mycket. Vissa saker triggar det.

Jag vill inte sluta tänka på henne, men vissa bilder vill jag inte se om och om igen. Sorg är en naturlig del av livet och det är ingen farlig känsla som man ska undvika eller vara rädd för. Men vissa saker kan trigga såna starka känslor att det gör så ont. Framförallt när det pratas om de som dör i cancer.

När jag ser dessa människor. Ser att de döljer sitt rakade huvud eller ser svullna ut på grund av all kortison. Ser venporten i deras arm eller på deras bröst. Tänker att jag vet vilket levande helvete det är. Men jag glömmer alla de som faktiskt inte dör i cancer, men dessa människor har jag inte lika mycket om som de som dör. Jag vet att 1 av 3 får cancer någon gång i sitt liv, men 2 av 3 dör inte i cancer. Jag vet inte hur många som blir bra och hur många som dör.

Det värsta är att jag inte kan göra någonting för att känna mig under kontroll för att inte bli en av dem. I alla fall inte innan jag blir gammal. Men jag tänker att jag vill tro att om jag dör tidigare än vad jag tror så tänker jag att de finns där både mamma och mormor.

Jag vet att de vill att jag ska leva mitt liv. Vara glad och må bra. Det vill jag också, så mycket. Jag vill leva så mycket, att vara fast i en situation som inte känns riktigt bra orsakar sådan extrem frustration.

Imorgon öppnar ansökan till lite utbildningar i alla fall. Då kan jag logga in, fylla i och se hur det känns.

KBTn närmar sig sitt slut liksom tiden i Småland. Det är svårt att säga hur mycket den har gett mig och hur mycket den har påverkat. Kanske mer än vad jag tror vad vet jag.

Det som ändå har varit viktigast för mig är att jobba för att livet ska gå i den riktningen som jag vill att det ska. Samt att få lära sig hur sorg fungerar, att det inte är som ångesten utan en nödvändig känsla. För mig handlar det väldigt mycket om att ta hand om mig själv.  Det går inte att veta men om någonting i alla fall kan minska risken så är det värt det. Om jag kan undvika att leva flera år i stress, vilket jag redan har gjort så är väl det bra. För även om hela situationen med alla människor som jag förlorat i cancer har varit otroligt tung så finns det vissa insikter efter det. Slutligen så finns det bara du. Dessa människor ville att du skulle få leva ett liv fritt ifrån dessa fruktansvärda upplevelser.

Jag vill inte leva ett liv i onödig stress. Situationer kan vara krävande men det betyder inte nödvändigtvis att bli tvungen till att stressa. Just därför är jag tveksam till hela situationen om att befinna sig inom sjukvården och all den stress som personalbrist som det kan innebära. Vi får se hur det kommer att kännas framöver. Veckorna här har i alla fall varit tunga och belastande, producera för att statistiken ska se bra ut utan tanken på att det finns människor bakom. Vi får se hur det kommer att kännas framöver.

Oktober närmar sig verkligen och snart finns nyckeln till huset i min hand.

Jag känner mig instängd. Vad fan kan jag göra till slut måste jag för att dom vill det. Det skrämmer mig att behöva träffa cancerpatienter. För varje gång får jag nya idéer och blir rädd för jag tror fortfarande att cancer växer i mig. Det är bara ingen som vet det än, rädd för att planera inför framtiden ifall jag snart kommer att dö. Att träffa dessa patienter tar mig tillbaka i tiden. Ovissheten att inte ha någon aning om vilket håll det har gått. Maktlösheten att inte kunna göra någonting själv. Att se en människa förfalla till bara skinn och ben. Förkrossade rädda människor. Jag är inte stark nog.

Men jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag bara stanna hemma och säga att det inte går. Det fungerar inte i längden. Allt jag vet är att jag nu gråter hysteriskt över tanken. För om det hade varit en annan person med ett annat jobb så hade den personen kunnat fly sin verklighet genom sitt jobb, för mig är det tvärtom. Där finns som mest ångest och minnen. Jag visste inte vad jag vet nu när jag började plugga. Hade ingen erfarenhet av cancer eller att förlora människor i min närhet. Nu ser jag alla dessa allvarligt sjuka människor och dess anhöriga från ett helt annat perspektiv. Ett perspektiv utan distans.

Sen gör kollegorna en del med när de pratar om cancer, måste kommentera. Jag säger alltid att det går bra för jag vågar inte klaga.

Eller är det vad som är KBT. Fast jag kan ju aldrig bevisa för mig själv att jag inte kommer att dö snart.

Jag kontaktade i alla fall en studievägledare men det är semestertid nu så just nu händer det ingenting. Om vi bara kan vänta lite. Att få prata med en studievägledare kan i alla fall ge mig ett annat perspektiv. Det känns som alla människor jag pratar med bara säger till mig att jag ett bra jobb och att det är där som jag ska vara. Så klart finns det mycket som är bra, men jag kommer så nära mycket i mitt förflutna. "Det finns en anledning till att du gjorde ditt val då." Jo men då hade ingen i min släkt/familj dött än och min mammas cancer var i alla fall inte känd. Dessutom läste jag på en utbildning där det kändes som att lärarna försökte få oss att bli inriktade på medicin och sa att det skulle passa oss. Ibland är jag inte ens säker på att det var mitt eget val egentligen, livet bara ledde mig det för det var det enda som jag visste vad det innebar.