Om jag visste
Det är egentligen mycket positivt nu. Vi fick förlovningsringarna idag, jag är glad över att vara här för det är ett stress moment mindre.
Det är ett år sedan den tyngsta veckan i mitt liv. Ett år sedan hon somnade in nästa vecka. På ett sätt är det skönt att det är ett år sedan. Livet går vidare även efter en tung förlust. Det har till och med blivit viktigare. Dock kan det skapa krav på att ta tag i saker, göra saker. Ta hand om sig själv så att livet blir så bra som det bara kan bli. Det händer inte på en gång.
Jag känner att jag har ett hårt bakslag. Fast i en situation med ett jobb jag känner att jag inte fysiskt klarar av. Jag vill stå ut, men jag har så ont i hela kroppen. Verkligen hela kroppen, visst jag kan röra mig men känner mig så skör att vidröra. Så stresskänslig att jag blir helt nollställd och ännu mer spänd.
Jag önskar att någon kunde tala om för mig vad rätt sak är att göra nu. Tydligen så ska jag veta, men jag vet inte riktigt. Jag har ju gått KBT, fått berättat varför jag har ont men jag känner inte att jag har kontroll.
Ska jag söka mig till vårdcentralen igen? Tala om den hopplösa situationen som jag känner att jag befinner mig i på jobbet, hur ont kroppen gör igen. Jag är ganska säker på att de kommer förstå för enligt läkaren förra året så levde jag länge i en extremt stressig situation. Kanske behöver mer saker bearbetas, jag tror att det finns tidigare saker som behöver bearbetas för jag känner att de påverkar mig i min relation. Gör mig rädd och orolig. Så rädd för konflikter, att bli dömd av min familj att jag skulle hamna i en situation som min mamma var i fastän jag känner att vår relation är bra. Att han är bra för mig.
Kanske, jag vet inte. Jag skulle vilja sluta. Göra någonting som är i lugnare tempo, men vad är det? Det känns som att i dagens samhälle så är det viktigt med stresstålighet, men vad gör vi som inte är det? Ett jobb där det går att styra mer fritt.