Vårt köksfönster för chilis just nu jag flyttar runt dom men dom är mest skyddade där. Flyttade in 2 eftersom en blev riktigt skadad av regn och åskovädret förra veckan.

Idag har varit en bra dag, men söndagsångesten har funnits där i bakhuvudet. Tiden har gått lagom fort. Smärtorna i axlar och rygg finns kvar fast de är bättre. Att det är fyra veckor kvar repeteras som ett mantra. Det är svårt att koppla av helt och jag vet att det blir som en negativ spiral där jag redan nu känner mig ledsen och oroar mig för att kroppen ska göra ännu mer ont nästa vecka.

Jag har kollat lite på schemat för de första dagarna på högskolan. Har promenerat i naturen. Fotograferat saker som jag har stickat. Gjort och gått igenom annonser på Tradera.

Nu har jag väl ändå gått igenom det som var mammas saker. Jag har klippt alla hennes kort, sparat över alla fotografier på hennes telefon och återställt den till fabriksinställningar. Ärligt talat så har jag inte varit redo tidigare då telefonen ändå alltid var vid hennes sida tills slutet för att kunna ha kontakt med människor. Idag kunde jag rensa den utan att bli sentimental men det har gått 1,5 år. När jag ser bilder från den julen 2019 så ser jag ju nu hur svag, blek nästan vit i ansiktet och svullen i ansiktet hon var. Jag ser att det är en människa som är nära döden och jag ser det i patienter ibland. Den där särskilda trötta blicken och orkeslösheten, smala ben och svullen överkropp av all vätska som samlas i kroppen. Jag ser det och undrar varför läkarna fortsätter att utreda patienter för sjukdomar ibland och jag blir irriterad för det borde ha upphört innan dess.

Men det är i alla fall ett tecken på att livet går vidare. Min mamma fortsätter att vara i mina drömmar nästan varje natt men nu för tiden är hon frisk. När jag vaknar är det för en sekund som att hon fortfarande lever tills några sekunder går och jag inser att hon är död. I mina drömmar är hon så verklig. Mormor är också där ibland. Vi umgås som vi brukade göra. Dessa drömmar är bara trevliga.

Så nu kör vi, augusti och svalare temperaturer. Envishet.

Idag skulle mamma ha fyllt 51 år och nu var det snart 1,5 år sedan hon somnade in. Men jag känner inte att 8 juni är en sorgsen dag. Den har nästan alltid varit fin, varm och solig.

Nu när sommaren är här så saknar jag våra semestrar tillsammans. Kryssningar till Finland, husvagnssemestrar på Öland, tält på Gotland, Halmstad. Att hyra hotellrum någonstans och sen känna att det inte är dags att åka hem än så att vi spontant letade efter ett annat hotellrum någon annan stans på vägen. Hur vi upptäckte Sverige ihop.

Framförallt saknar jag våra samtal för inga andra har varit så ärliga som med henne. Jag saknar henne när hon var frisk och nu kan jag mer tänka på henne som frisk än vad jag kunde i början. Tiden ger distans.

Jag vill inte att den här dagen ska vara fylld med sorg. Tvärtom vill jag leva så jävla mycket och må bra. Tvekar inte en sekund på att det är vad hon också vill.

Älskar dig så mycket mamma och saknar dig otroligt mycket.

Jag tror verkligen att det är möjligt att ändra riktningen på sitt liv. Du behöver inte vara fast i det som du är just nu, utan du kan förändra det. Jag tycker inte att man ska nöja sig även om det är pandemi med att man har ett jobb och bara vara tacksam. Finns väldigt skiljda åsikter när det kommer till det och är så klart förfärligt att så många har blivit av med sina jobb och allt som det innebär. Men att gå till sitt jobb och vantrivas varje dag och hela tiden säga till sig själv "jag måste vara tacksam" samtidigt som du bryts ner allt mer. Ditt liv är för kort för det. Att bränna ut sig är inte bättre.

Det enda jag säger är att inte bara acceptera situationen som man lever i. Att fortsätta utan att ens försöka göra en förändring. Jag kom som sagt tillbaka till mitt jobb efter en sjukskrivning till en situation där vården var förändrad av covid. Jag hade varit stressad, sliten så länge. Slutkörd och trött. Fortfarande inte återställd. Mycket mer skör än tidigare och tillbaka i en ännu mer stressig och belastad situation. Jag var så arg och är det fortfarande. Det här är inte vad jag vill.

Det funkar inte att jobba mer min kropp skriker att den inte vill som det är nu. Jag är inte rätt person för att "kämpa emot" covid. En kropp med kronisk smärta dagligen sedan två är, en smärta som bara ökar efter den press/stress som jobbet innebär. I behov av att sova 8 timmar för att fungera och trots det är helt dränerad efteråt. Mina kollegor vet inte om min smärta, det som ska göras måste ju göras. Det är jättebra och beundrandsvärt med alla de som frivilligt väljer att arbeta inom vården just nu, som vill "kämpa emot covid".

Jag tänker förändra mitt liv. För min hälsas skull, för min kropp och för att kunna ha ett liv. Det är inte värt att om jag skulle hamna i samma situation som min mamma och få en cancerdiagnos när jag är 40 år, se tillbaka på livet och veta att jag har stressat sönder mig själv. Jag vill ha mer kontroll över mitt liv. Kunna vara kreativ. Göra någonting som inte är fullt så allvarligt att det handlar om andra människors liv. Har ingen aning om ifall smärtorna kommer att fortsätta ändå, men det är någonting med att befinna sig inom sjukhusets väggar.

Jag har en del fördelar som gör det möjligt att klara mig utan en inkomst under en tid. Från allt det tragiska och på sätt och vis någon sort sista gåva från mamma. Samt att jag levde väldigt snålt som student för 3 år sedan.

De senaste månaderna har mitt liv bestått av mycket pepp från mig själv dagligen. Samma ord. Bara lite till. Till sommaren. Även om jag så gärna bara vill göra allt annat när det gör så ont i kroppen att jag bara vill gråta i slutet av dagen. Så pepp har varit att hålla livet så positivt som möjligt. Små saker som går att göra för att visa uppskattning till sig själv. Samt ren envishet. Beslutet är fattat.