Bröt ihop över lite flashbacks igår kväll när jag egentligen skulle sova. Tycker om advent och vintern men det väcker många minnen. Av mammas akutoperation för två år sedan samt mormors sista tid då hon var inlagd mycket den sista tiden. Vi var hos henne på julafton samt nyårsafton, efter det så träffade jag bara henne på min födelsedag i januari vilket var sista gången. Har tänkt på att julen aldrig kommer bli sig likt, men livet är föränderligt. Det är bara att acceptera hur tillvaron ser ut för tillfället och därefter göra det bästa av situationen. Jag tänker mycket på förlust. På hur mycket tid vi får. Att jag förbereder mig varje år på att det kan vara sista gången. Jag vill så gärna vara beredd så att det inte bara händer helt plötsligt. Jag känner mig annars mer sansad än tidigare under året. Mer mentalt stabilt. Nu kan jag lyssna på musik igen som jag älskar och göra sådant som jag gjorde när allting hände. Smärtorna är borta, men om det varar vet jag inte.

Jag har lovat min chef att jag ska ta hand om mig själv. Prioritera mig själv/mitt välbefinnande framför jobbet. Ta raster. Känna efter hur jag mår. Stanna hemma om det inte fungerar (vara ärlig mot mig själv). Släppa jobbet på vägen hem. Det hela är en process som inte går på en gång, men den är värd att jobba på. För jag orkar inte vara ständigt trött så att livet bara passerar förbi. Förutom det paranoid som in i helvete när det gäller cancer.

Överdoserar nässpray alldeles för mycket. Tar säkert dubbelt så mycket som förpackningen säger. Tog slut på en spray på 3 dagar. Nu är näsan så elakt torr, svidande och jag är rädd för näsblod. Igentäppt utan att nässpray hjälper. Förkylningen börjar försvinna. Sprayar med sesamspray. Smörjer huden med fet kräm gång på gång för att lindra. Att jag aldrig lär mig att sluta överdosera nässpray. Det är säkert därför som mitt luktsinne är så uselt.

Söndagskväll igen. Helgen har gått fort. Smärtorna har minskat men jag är fortfarande väldigt öm, brännande eller svidande smärta. Igår hade jag svårt att hålla saker i min vänstra hand. Har gjort lite nytta men ändå tagit det lugnt. Jag är väl ganska bestämd på att ta några dagar sjukskrivning för att se om jag kan varva ner och släppa spänningarna en aning. Början på veckan är den mest stressfulla och jag har väldigt svårt att arbeta över axlarna eller hålla patienter i handen/förflytta/hjälpa patienter för ryggen och nacken gör så ont. Jag känner att huvudet inte är med. Jag glömmer saker och ord. Sen har jag varit ganska stabil känslomässigt, men jag blir orolig när kroppen säger ifrån. Somnar tidigare än vad jag brukar också. Det är värt att se om det hjälper för även om det känns bättre just nu så kommer spänningarna att öka i axlarna igen. Jag ska se hur jag känner imorgon, men det känns som det rätta att göra. Det är bara svårt att släppa taget. Rätt tajming kommer aldrig att dyka upp för då kommer nya saker som ska göras. Det var en sak bokad på tisdag fick jag veta plötsligt i fredag eftermiddags och då hade jag ingenting att säga till om. Jag måste prioritera mitt eget välmående för jag är så trött på att ha ont. De behöver också få bevis för att det sliter på deras anställda hur situationen är just nu. För jag är stark men smärtan begränsar mig. Det är en sak att ha tillfällig smärta så som mensvärk men när den håller i sig dag efter dag månad efter månad så skapar det en trötthet. Jag har inte haft panikångest på 2 månader, men jag tror att man går igenom olika steg. Ångesten är mer generell att jag inte vill äta. Sen så kan jag inte dricka kalla drycker heller för då kan jag inte sluta frysa (en parentes som säkerligen beror på något).

Jag har köpt lite yogaredskap för att slappna av lite med restorative yoga. Fokus på andning och att komma ner i varv.

Var ganska hysterisk igår när jag fick brev från läkaren, kände att jag inte fått säga allt som jag velat eller fått alla svar. Hon ville att jag ska göra en MR och jag är livrädd. Grät länge av rädsla för jag vet inte om jag klarar det med min panikångest. Pratade med henne i telefon och känner mig någolunda lugnare då misstanken är väldigt låg och det inte är nåt farligt. Jag är så rädd för allt som jag sett för jag vet att även om saker är ovanliga så händer de. Allt skit verkar dessutom hända mig. Sen är jag rädd för att jag har lätt för att känna mig instängd även i större utrymmen och för att vara fast. Livrädd för vad bilderna visar. Så jag kommer förmodligen vara väldigt orolig och rädd, ångesten kommer att vara hög men jag måste ge det tid att sjunka in. Tror fortfarande att det beror på stress, men så är det.

Har såna smärtor i muskler att jag tvivlar på om det är rätt val att ens gå till jobbet. Jag glömmer saker också på grund av detta. Pojkvännen har i alla fall distraherat mig i kväll för att få mig på trevligare tankar.