Efter att ha haft ett litet "break down" i tron att jag ska dö av cancer snart så känner jag mig lugnare igen. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än det.

Lyckades hitta det garn som jag behöver i Borås idag. Lettlopi är slut i väldigt många färger på nätet, men i butiken fanns det så jag köpte lite extra så att jag har hemma. Neutrala färger som jag brukar ha som en bas. Min tröja kan alltså snart bli klar. Den som har varit en terapi på förmiddagarna innan jag ska jobba, men samtidigt en utmaning att förstå vissa saker i beskrivningen.

Idag har jag dock stickat på en katt. Beskrivningen som är på engelska har fått mig att tänka en extra gång.

Det har varit viktigt för mig att ta det så lugnt jag kan nu när jag är ledig. Värken i kroppen har verkligen varit extrem och väldigt utbredd i större delen av kroppen. Framförallt övre kroppen ner till knäna och upp till skalpen ungefär. Den här gången har det inte bara känts som spänningar/att vara uttröttad utan skarp smärta. Som att ha ramlat på asfalt och skrapat upp sår på kroppen som svider.

Hittade några grejer på apoteket som klistras på kroppen som värmer musklerna. De gör verkligen det och musklerna känns så mycket mjukare. Ända nackdelen är att när huden blir varm blir det lite fuktigt och tejpen kan lossna. Annars mycket smart grej som man kan ha i ungefär en hel dag. Funkar som en vetevärmare, men vissa delar av kroppen är svåra att lägga en vetevärmare på.

Ska försöka vara optimistisk att det blir bättre. Så skönt att ha helg i alla fall.

Det är egentligen mycket positivt nu. Vi fick förlovningsringarna idag, jag är glad över att vara här för det är ett stress moment mindre.

Det är ett år sedan den tyngsta veckan i mitt liv. Ett år sedan hon somnade in nästa vecka. På ett sätt är det skönt att det är ett år sedan. Livet går vidare även efter en tung förlust. Det har till och med blivit viktigare. Dock kan det skapa krav på att ta tag i saker, göra saker. Ta hand om sig själv så att livet blir så bra som det bara kan bli. Det händer inte på en gång.

Jag känner att jag har ett hårt bakslag. Fast i en situation med ett jobb jag känner att jag inte fysiskt klarar av. Jag vill stå ut, men jag har så ont i hela kroppen. Verkligen hela kroppen, visst jag kan röra mig men känner mig så skör att vidröra. Så stresskänslig att jag blir helt nollställd och ännu mer spänd.

Jag önskar att någon kunde tala om för mig vad rätt sak är att göra nu. Tydligen så ska jag veta, men jag vet inte riktigt. Jag har ju gått KBT, fått berättat varför jag har ont men jag känner inte att jag har kontroll.

Ska jag söka mig till vårdcentralen igen? Tala om den hopplösa situationen som jag känner att jag befinner mig i på jobbet, hur ont kroppen gör igen. Jag är ganska säker på att de kommer förstå för enligt läkaren förra året så levde jag länge i en extremt stressig situation. Kanske behöver mer saker bearbetas, jag tror att det finns tidigare saker som behöver bearbetas för jag känner att de påverkar mig i min relation. Gör mig rädd och orolig. Så rädd för konflikter, att bli dömd av min familj att jag skulle hamna i en situation som min mamma var i fastän jag känner att vår relation är bra. Att han är bra för mig.

Kanske, jag vet inte. Jag skulle vilja sluta. Göra någonting som är i lugnare tempo, men vad är det? Det känns som att i dagens samhälle så är det viktigt med stresstålighet, men vad gör vi som inte är det? Ett jobb där det går att styra mer fritt.

Tror inte att jag har fattat att jag verkligen gjort det än. Sagt upp mig på jobbet pga ett jobberbjudande. Kan nog inte förstå att jag verkligen kommer att lämna Småland och flytta till västsverige.

Därför kan jag nog inte vara riktigt glad än för jag skulle vilja ha en garanterad bostad. Hoppas hus nu på att det finns snälla människor som går med på att sälja sitt hus utan att bara vara ute efter att få så många bud som möjligt, vi vill ändå försöka tänka på vad huset faktiskt är värt. Förstår inte när man vill höja för mycket redan från början till ett pris som är över vad husets värde är och att mäklaren sen förväntar sig svar redan samma kväll. Fattar varför man gör så men om pengarna inte behövs för att få huset så är det ganska onödigt.

Hade vi bara haft ett hus med så hade det känts så bra. Men det är ju så konstigt att jag faktiskt kommer att få möjlighet att lämna detta bakom mig. Det finns någonting i miljön här, alla minnen som gör att jag bara inte kan njuta och slappna av. Spänningar av att vara där som att kroppen har ett eget minne även om hjärnan inte kopplar det.

Jag vet att jag måste göra det här för min skull. Kan inte stanna här för den nära släktingen som finns kvar här, vi träffas ändå inte varje vecka och prata kan vi göra ändå. Känner verkligen efter allt att det jag gör nu ska vara för min skull. Verkligen försöka att ta hand om mig själv. För det är inte så jag har levt innan, jag har varit rädd och valt att bo här för att få vara nära henne när hon levde. Men nu vet jag, det har cancern lärt mig att man faktiskt måste ta hand om sig själv. Det är inte egoistiskt bara nödvändigt.