Idag skulle mamma ha fyllt 51 år och nu var det snart 1,5 år sedan hon somnade in. Men jag känner inte att 8 juni är en sorgsen dag. Den har nästan alltid varit fin, varm och solig.

Nu när sommaren är här så saknar jag våra semestrar tillsammans. Kryssningar till Finland, husvagnssemestrar på Öland, tält på Gotland, Halmstad. Att hyra hotellrum någonstans och sen känna att det inte är dags att åka hem än så att vi spontant letade efter ett annat hotellrum någon annan stans på vägen. Hur vi upptäckte Sverige ihop.

Framförallt saknar jag våra samtal för inga andra har varit så ärliga som med henne. Jag saknar henne när hon var frisk och nu kan jag mer tänka på henne som frisk än vad jag kunde i början. Tiden ger distans.

Jag vill inte att den här dagen ska vara fylld med sorg. Tvärtom vill jag leva så jävla mycket och må bra. Tvekar inte en sekund på att det är vad hon också vill.

Älskar dig så mycket mamma och saknar dig otroligt mycket.

Har tänkt och kanske är det så att för att läka så kanske det är nödvändigt att skriva om eländet? Det blir ett annat perspektiv då och man får ur sig det. Saker som kan vara svåra att prata om även om det mesta har pratats om.

Vissa saker, tankar har jag nästan inte vågat säga högt. Inte för att jag tycker att det är fel, utan för att andra människor kan tycka så. För vad skiljer egentligen på att vilja avsluta lidandet för ett djur och att låta en människas liv som enbart består av smärtor få avslutas. Att ta beslutet att lägga ner utredningar, onödiga röntgenundersökningar och bara fokusera på att göra tillvaron så dräglig som det går.

Min mamma hade det ändå bra på det sättet, men jag har träffat en hel del patienter på mitt jobb där jag ser att döden är nära och ändå slutar man inte. När en patients ben är helt marmorerade, så som de blir när någon är död eller man märker det på sättet som personen andas, eller lukten av aceton.

Smärtor som inte ens går att förstå för någon som inte har haft en abcess eller cancer. Samtidigt som man älskar människan så starkt att det skrämmer att behöva leva utan personen. Då vet man inte hur ens reaktioner blir. Att en överlevnads/copingmekanism kan vara att skämta om hela situationen. För det kunde hon alltid göra. Lite sarkastiskt, men på något sätt lättsamt. För även om cancer är fruktansvärt så är det absolut rätt att kunna tillåta sig själv att skratta. Jag skrattade samma dag som hon somnade in. Hon hade inte haft någonting emot det, hon tyckte att det inte fanns något fel att skämta om det mesta (vissa saker skulle jag inte men det beror på vilket sätt och om man på något sätt skrattar åt det komiska i situationen). Min mamma kunde skämta och skratta nästan till slutet. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Döden och i nästa stund betydligt mindre allvarliga saker.

Det har skrämt mig att skriva om allt. Vissa tycker att det är som att riva upp gamla sår, men är det bättre att trycka undan det i det fördolda långt inne i sitt minne? Nja. Jag vet inte om jag är redo, men om det kan få mina axlar att bara kännas lite lättare. Det har trots allt förändrat hur jag ser på livet i sin helhet, vad som är viktigt.

Den här veckan har varit mycket bättre än förra. Livet har känts mer positivt. Sen är det en jobbhelg, men jag försöker tänka att det sker bara en gång i månaden. Har tyvärr en del smärta i kroppen. Blir så irriterad på mig själv när jag jobbat i 6 timmar och kroppen redan gör ont. När jag inte ens kan sitta vid datorn hemma för att skuldrorna gör ont, så jag kan inte göra någonting heller. Har i alla fall pratat lite med chefen som är öppen för att testa att går ner i tid, men jag har inte sagt att det är så jag vill göra än.

Men i det här fallet är det nog vad jag behöver. Pengarna är inte det viktigaste om jag känner mig så som jag kan göra ibland (eller ofta). Har också sökt redan första dagen till några yrkesutbildningar. Emellanåt kommer ångesten kring jobbet för jag känner mig lite elak, men jag vill verkligen hålla tyst så länge jag inte vet någonting. Söka går alltid att göra. Samtidigt är det någonting som jag har tänkt på så mycket, så länge.

Tyvärr har jag haft en del drömmar om cancer. Att jag har cancer, känner en stor ful knöl i min kropp och känner all den ångesten att jag kan ha cancer och dö i cancer. Har drömt en del om min mammas sista tid när hon var riktigt sjuk och jag förstod att hon skulle dö men inte när. Dessa drömmar är vidriga för de väcker så starka känslor. Jag funderar på om det kan ha med jobbet att göra.

Jag är fortfarande så skör. När jag lyssnade på en ljudbok när en person berättade om hur hennes syster tynande bort och slutligen dog i en sjukdom kunde jag inte sluta få minnesbilder, inte sluta se henne den sista tiden tills dess att hon ligger på sin dödsbädd. Jag gråter hysteriskt. Det gör så väldigt ont att sakna henne för den fantastiska människa som inte längre finns . Älskade saknade mamma. Varför kan jag inte vara här och nu? Är jag fortfarande i så pass mycket sorg? Kanske. Nu är det upp till mig att veta allt, men jag vet ju inte allt!