Det tar tid för mig och för kroppen att förstå att jag inte ska tillbaka till jobbet. Då och då måste jag påminna mig själv om att det inte finns någon stress, inte på samma sätt och att jag har så mycket tid. Jag behöver inte leva inrutat, stressa igenom saker och känna att det inte finns tid. Min kropp har inte kopplat av fullständigt än.

Ärligt talat har jag inte blivit lycklig på en gång heller, men jag är nyfiken på att få veta mer vad det innebär att vara bibliotekarie. Dock vill jag inte lägga för mycket press på mig själv, vill inte dra slutsatser om det känns bra eller ej än efter en vecka trots att många frågar.

Jag vill utnyttja den här tiden till att bara existera dag för dag. Kanske behöver jag gå tillbaka till vad jag jobbade med för ett år sedan när jag genomgick KBT, den medvetna närvaron. Min hjärna har varit så uppe i varv länge, under stress i fyra år. Ibland så stressad av någonting på jobbet som jag inte ens vet, när det blir för mycket att min kropp skakar eller att jag spyr, inte kan äta vad som helst. Jag har inte vågat bära tajta byxor sedan 2019 då all stress i min kropp gjorde så att benen kliade överallt i tajta byxor. Något som man kanske inte tänker på när man tänker på stress. Idag var jag i alla fall på massage för att mjuka upp kroppen.

En sak vet jag dock och det är att jag inte vill tillbaka till mitt jobb. Jag vet att det är dumt att lämna tryggheten och säkerheten genom att säga upp sig men att återvända är fel på så många sätt. Framförallt mot mig själv och min egen hälsa. Fortsätter jag så kommer jag att ta slut så småningom. Kortisolet i min kropp var redan förhöjt och fortsätter det så kommer det istället att krascha.

Min känsla är att livet talar om för mig att det är inte inom sjukvården som jag ska vara. Inte just nu i alla fall. Jag ska utforska, för jag är fortfarande ung. Kroppen har bara gett mig så många tecken som jag måste reagera på till slut att det inte längre fungerar. Så om nu bibliotekarie inte skulle vara rätt för mig så kan jag inte återvända för det är att ta riktigt illa hand om mig själv, att bränna ut mig själv och ta bort allting annat ifrån mitt liv som inte handlar om jobb för att jag blir så fullständigt dränerad.

Så jag ska när helgen närmar sig sitt slut inte ha söndagsångest inför en ny vecka, utan jag ska vara nyfiken på allt nytt som jag kommer att få veta.

Nu är den här resan slut förhoppningsvis. Den har pågått under lång tid och varit blandad med så mycket känslor. Från att till en början pågå enbart i mina tankar med skam för att tankarna ens uppstod i min hjärna. Förnekande. Jag känner mig inte misslyckad. Känn dig aldrig misslyckad för att ditt val inte var rätt när det gäller studier. Valet var egentligen inte fel. För mig var det mycket rätt och det hade kunnat bli riktigt bra. Problemet är att livet har fyllt mina senaste fyra år med så tunga upplevelser, kanske för att visa mig att jag egentligen ska göra någonting annat. Den resan som har skett är komplicerad och fylld med trauman.

Jag kan inte distansera mig själv tillräckligt för att inte få minnesbilder när jag ser vissa kvinnor med en sjal som täcker en hjässa som saknar hår eller den där tomma blicken, bleka sjuka utmärglade huden, smärtorna. Det är svårt att inte tänka tyst för mig själv när en patient kommer in kraftigt smärtpåverkad och förtvivlad när det inte går att visa att någon skada finns. Jag vet att smärta är en subjektiv upplevelse, men jag har blivit vittne till så extremt starka smärtor, nervsmärtor som inte botas med vanliga morfinpreparat som är förknippad med så mycket ångest. Där skulle jag finnas, lyssna varje dag.

Jag tänker hur lite vissa personer vet om smärta, hur lite problem de måste ha haft för att få så starka reaktioner. Jag tänker på hur mycket smärta som jag själv har upplevt de senaste två åren, är det inte då ironiskt att jag då ska utreda andras smärtor men ingenting händer med mina. Det finns ingen röntgenbild som kan visa någonting, inga provsvar. Jag är inte ens sjuk, utan allt är resultatet av extrem stress under lång tid. På det skulle jag alltså vara tillmötesgående, alert, fylld med energi varje dag. När jag i slutet på varje vecka funderade på om smärtorna var kraftiga nog för att sjukanmäla mig, men jag visste inte vart gränsen skulle gå. Skulle jag sjukanmäla mig för att jag har ont så skulle jag aldrig få jobba. Min stresshantering är förstörd och vad som händer med den kan bara tiden utvisa. I sorgen efter min älskade mamma kom en pandemi. Att skapa distans är tvärtom vad som behövs i sorg.

Jag var så arg för att vara en del av sjukvården när jag sakta kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning. Vad människor än sa om pandemin så blev jag bara arg och ville bara be sjukvården att dra åt helvete. Än idag kan jag inte vara rädd för COVID. Jag har träffat så många svårt sjuka på intensivvården, människor som har dött i covid men det fungerar inte. För cancer är det enda som jag fruktar mer än allt annat. Att långsamt tyna bort, leva med dessa smärtor, sväva mellan hopp och förtvivlan, uppleva alla de svåra biverkningar som cellgifter ger. Den långsamma nedbrytningen av starka människor tills man slutligen är så beroende av andra människor. När man går från att vara uppgående till rullstolsburen och slutligen oförmögen att vända sig runt i sängen själv. När man alltid har varit självständig, men tvinga acceptera att det inte längre fungerar. Jag har tänkt ibland på alla dessa människor som vi möter och inser att dessa människor inte kommer att leva så mycket längre till.

För att jobba inom sjukvården måste man vara engagerad, man behöver brinna för sitt yrke så mycket att det nästan är det viktigaste i livet. All den glöden är för länge sedan borta. Istället ser jag livet när jag inte jobbar. Det har varit dysfunktionellt. För jag vill så mycket men orkar ingenting. Jag vill ha ett liv med energi, smärtfri och jag vill inte själv utsätta mig för så mycket kroppslig stress att jag tillslut verkligen blir sjuk.

Även om jag inte är sjuk än så kan det utvecklas med tiden och jag vill inte istället få en tidig hjärtinfarkt eller stroke orsakat av stress. Inte heller utveckla fibromyalgi, reumatism som min mamma eller någon annan stressrelaterad tarmsjukdom.

Därför kommer jag att stiga in i det okända. Lämna tryggheten som ett fast jobb innebär. Det ska bli spännande.

Muskelsmärtor och stressmage har dominerat. Så igårkväll gjorde jag så lite som möjligt. Tog en promenad i den fina augusti eftermiddagen, frisk sval luft och sol. Resten spenderade jag med korsstygn.

Informationen är ute. De som vet de vet och får bara acceptera att jag har gjort mitt val. Jag vet att tre år är lång tid, fast ändå inte. De kan gå fort. Men hellre att väga testa än att hela tiden må sämre och få mer problem.

Det är nära nu. Fyra arbetsdagar kvar, men först njuta av helgen som ska ha helt okej väder. Kanske får vi känna att det är sensommar och inte riktigt höst än. Även om faktumet att hösten kommer inte bara är negativt. Sommaren var bara så efterlängtad att den ska njutas av till max.

Var även tvungen att beställa hem dessa. Med en förkärlek till mumin ska de vara en del av min samling med stickmönster. Hur gulligt skulle det inte vara med ett par stickade vantar med mumin på? Någonting som jag vill ha i alla fall.