Det är märkligt hur hjärnan och kroppen reagerar. Mamma somnade in i fredags. Jag var inte där när det hände men vi åkte in så fort vi kunde. Jag hade plockat fram kläder som hon skulle kläs i. Det var en overklig känsla att sitta där inne. Rummet var som förvandlat. Alla saker borta och borden täckta med vita dukar och ljus. Jag hade haft känslan kvällen innan att det inte kunde vara mycket tid kvar, hon orkade inte lyfta armen den var helt slapp. Bröstkorgen rörde sig på ett sätt som fick andningen att verka mer ytlig. Innan hade jag suttit och tittat på hur magen rörde sig upp och ner, lyssnat på hur andetagen lät.

Det var fridfullt där inne. Jag kände först sorg, men sedan lugn. Den bleka, lite gulaktiga kroppen framför mig kändes så stel och tung. Så stel och tom. Ögonen tycktes större än vad jag kunde minnas att dom var innan. Vi satt där länge och pratade om henne. Att hon är fri nu, men det är så konstigt att det är över nu. Det finns en tomhet. En tomhet efter allt som sjukdomen innebar och en tomhet av tanken på att hon inte finns. Hon var min bästa vän, vi kunde prata hur länge som helst och det fanns aldrig tillräckligt med tid. Otroligt omtänksam och snäll, omtyckt av alla. Jag kommer nog aldrig att sluta att sakna henne, men jag kommer att ta henne med mig och säkerligen ägna en tanke på henne varje dag.

Jag rekommenderar att få ett riktigt avslut om det är möjligt. Se till att sitta där när dom har tvättat och gjort personen i ordning. Om det inte sker på sjukhus så se till att vara med när begravningsentreprenören gör i ordning kistan. Det blir ett avslut på ett annat sätt än att få beskedet om att personen inte finns ifrån någon annan. Du kommer sannolikt att tycka att det är fridfullt och vackert. Du kan verkligen se och förstå att personen är död. För när mormor dog hann jag inte med och jag var inte där. Helt plötsligt var hon bara borta. Då var jag inte lika lugn som jag är nu. För jag känner mig väldigt lugn, men inte fullt emotionellt stabil. Var inte rädd för att se en död kropp. I mitt fall var det bara mamma och hon är inte skrämmande.

Jag var mer rädd för min framtid när hon levde än vad jag är nu. För jag vet att jag inte är ensam. Dock har jag förlorat en underbar människa i mitt liv, men jag har så många minnen. Ingen direkt ånger för jag var där regelbundet och vi pratade om allt inklusive döden. Hon kommer att vara väldigt saknad.

Så nu är det att ta hand om alla hennes ägodelar. Lägenheten ska tömmas och det är mitt beslut vad som ska sparas och slängas. Jag ska tömma en hel lägenhet samtidigt som jag måste förbereda min egen flytt. Försöker att inte stressa. Sen fick jag 500 g garn och ullfärger idag och det ska bli så spännande att få färga ull. Så det är fullt upp, men jag tror inte bara att det är en nackdel.