Vaknade självklart med lite huvudvärk. Känner spänningar i skalpen och i nacken. Det verkar uppstå när spänningar släpper. Var på massage igår då hon tog i ganska mycket. För enligt henne var jag väldigt spänd. Jo tack, jag vet. Då får det lov att göra lite ont just då om det är vad som krävs. Jag hatar den här huvudvärken och hoppas att den inte förvärras.

Började gårdagen med att sitta och vänta på bilen i 3 timmar på morgonen då den var på service. Sen på kvällen var jag lekkamrat till min sambos systers barn. Så underbart glad och härlig unge. När jag kom hem var jag helt slut. Låg och halvsov i soffan.

Ska försöka njuta den här helgen. Koppla av och göra precis vad jag känner för. Skulle vilja baka bröd då det blir lite tjatigt att alltid äta rostbröd.

Funderar en del på yrkesval. Känner mig en aning tråkig med min låga motivation, jag gör det jag ska det är inte det men är så ointresserad av att lära mig.

För jag tänker att det bästa skulle vara någonting som man är ganska garanterad att få jobb efter. Därför är en yrkesutbildning bra. Men om man nu har genomgått naturvetenskap på gymnasiet, absolut inte med toppbetyg utan ganska medelmåttigt. Betygen är absolut ingenting att konkurrera med. Högskoleprovet är mitt enda hopp. Jag har en kandidatexamen för att ha läst i 3 år, en yrkeslegitimation. Det är svårt att veta om man anses vara för utbildad för att läsa en yrkesexamen på komvux, fast mina gymnasiebetyg är inte så bra, godkända men inte så mycket mer.

Söker jag till högskolan och kommer in så kommer jag inte vara lika garanterad till jobb. Fast situationen kommer att förändras under tiden och jag är inte villig att flytta.

Tittade klart på Sabrina (gillade det då det påminner om vissa skräckfilmer jag sett under åren) på Netflix samtidigt som jag funderade på hur jag skulle lösa så att det blev bra vid axlarna på tröjan. Upplevde inte att beskrivningen talade om det och jag har inte stickat tröjor på det viset innan, man har då stickat ihop delarna vid ärmarna. Här stod det ingenting. Men jag tycker att jag kom på en lösning i slutet som gör att axlarna ser bra ut och säkerligen inte som det är tänkt att man ska göra.

Var ute och gick en promenad som blev ganska lång. Längst med sjön och längst med en grusväg i skogen. Vädret var ganska blåsigt så jag blev lite kall. Jag visste heller inte riktigt vart jag var, men med hjälp av GPS förstod jag åt vilket håll jag skulle gå då omgivningarna är nya för mig. Längtar så mycket tills jag får gå där när det är grönt ute.

Mår ganska bra faktiskt. Känner mig ganska lugn. Försöker att släppa jobbet och ångesten kring det när jag är hemma. När jag är ute på promenad så vill jag verkligen vara där och då. Känna hur luften känns, se mig omkring och verkligen uppskatta upplevelsen.

Det finns en viss rädsla för att jag nog ska bli upplärd där jag har undvikt att vara sen hösten 2019 och som jag satt på min mammas dödsbädd och inte visste när jag skulle klara av igen. Jag ska ta det för var det är och se hur det känns. Inte bara förutsätta att det kommer att kännas på ett visst sätt. Ska göra så gott jag kan. Det är ju KBT kan man säga.

Men jag är ändå ganska inställd på att jag vill göra en karriärförändring och det vill jag göra för min egen skull. Jag vill kunna må bra i min levnadssituation. Testa någonting helt annat än sjukvård. Jag är ganska missnöjd med sjunvårdssystemet, känner att pressen som är just nu vad vi behöver prestera är för hård. Jag har inte den energin eller orken. Det sliter på mig och min kropp. Förstå att det tog 1,5 vecka att återhämta mig efter att ha jobbat helg. Kroppen gjorde så fruktansvärt ont.

Det är inte värt det och om jag kan göra någonting för att minska risken att dö för tidigt (som min rädsla är) så vill jag göra det. Mina värderingar är så annorlunda nu efter att ha levt så nära cancer i flera år. Jag förstår att det är svårt att förstå om man själv inte har varit där. Men jag känner hur år av mitt liv bara har slösats bort. Av psykisk ohälsa och stress.

Nu är det min tur att verkligen kunna uppskatta livet och det kan jag inte göra just nu när jag är helt slutkörd hela tiden. Jag vill kunna ha mer kontroll över min livssituation. Att corona kom efter cancern har varit en sån frustration för jag har varit fast att befinna mig nära mitt hem sen 2017.

Jag funderar på hur mycket tid jag vill lägga på en utbildning. Rädd för att lägga flera år på någonting som kommer vara svårt att få jobb efter. Funderar just nu på florist få jag verkligen är en kreativ person, vilken form av kreativitet har egentligen inte varit viktig. Bara att få skapa. Till slut behöver jag nog bara våga testa.

Det jag tycker är jobbigt är alla reaktioner och alla frågor. Att man ska vara tacksam att ha ett jobb. Förstår det men mitt jobb är delvis kopplat till mitt trauma. Det kan komma så nära ibland. Allt jag kan säga är att jag måste få testa, för just nu mår jag inte bra inom sjukvården. Oavsett om jag är bra på mitt jobb eller ej så mår jag inte bra psykiskt av det.

Smärtan är något bättre för tillfället. Vet inte om det är för att jag pratade med min kompis om det och skrev till min sambo igår morse att "jag vill säga upp mig eller till en början gå ner i tid". Får såna skuldkänslor över att ha sökt ett jobb och i hemlighet planerar att sluta. Tänker att bara stå ut lite till.

Jag är verkligen en person som vill göra förändringar här och nu (sen jag blev frisk från min depression och insåg att jag hade slösat bort mitt liv/kom inte ihåg 3 år av mitt liv för jag var så utbränd). Livet fungerar inte så vilket gör mig frustrerad.

Jag måste ha ett väl starkt psyke i alla fall för kollapsa verkar jag aldrig göra. Om jag varit en sån person som plötsligt inte kunde resa sig upp från sängen eller bara kollapsade så hade det varit enklare. Men hur mycket ångest jag än har och hur ont det än gör så fungerar jag.

Min kompis sa tänkvärda saker att jag säkert är bra på mitt jobb och att det är intressant. Men det passar inte, för jag vill inte må såhär. Min utbildning finns kvar att återvända till om jag vill. Kanske skulle ett jobb som på Ica eller plocka varor vara en tillfällig tillflykt, men då skäms jag. Som att jag sviker om jag lämnar.

Sommaren känns som en evighet bort. Jag vill söka en utbildning eller fler. Klarar jag det här till sommaren? Det beror på. Kroppen klarar det nog, men hur jag känner är något annat.