Har varit hemåt där jag är uppväxt hälsat på morfar och en kompis. Kompisen och jag hade främst målet att går runt i affärer se om det går att hitta några kläder. Gick sådär med att hitta kläder.

Själv köper jag alltid löste när jag är där. Annars blev det bara lite billigare nagellack också för min del. Älskar att kunna använda nagellack nu igen. Har ju inte kunnat göra det när jag jobbar inom vården. Älskar som sagt att samla på mig en massa färgstarkt nagellack, trots att jag inte är en färgstark person. Det ger mig en färg, men inte lika mycket som kläder i mycket färg (inte min grej).

Är på jakt efter kokosfiber och en växtlampa men beställer nog på nätet istället. Letade på IKEA som jag har hört ska ha men hittade inte.

Nu är jag i alla fall tillbaka hemma igen. Sambon uppskattar det tror jag. Har ganska ont i kroppen sen i fredags men tror att det börjar bli bättre. Har också ilningar i mina tänder, brukar av nån anledning få det på hösten och vintern. Har kollat med tandläkaren tidigare.

Vi fick i alla fall lite djupa intressanta samtal jag och min kompis. Pratade om livet med ångest. Hon sa någonting tänkbart som någon hade sagt till henne. "Du ska inte bara fokusera på att överleva, du ska leva också." Hon säger att jag oroar mig för en katastrof som aldrig kommer när jag har all chans i världen för att verkligen kunna leva. Det syftar på min hypokondri. Visst är det sant och jag ska göra mitt bästa.

Jag hade skrivit ett långt innehåll om hur klarhet plötsligt kan uppstå i tankarna. När det plötsligt går att förstå varför jag känt som jag har gjort och varför jag har varit så spänd i kroppen, på senaste tiden så spänd i käkarna. Men texten försvann spårlöst när jag bytte flik på mobilen. Att få skriva den hjälpte mig ändå att få ett perspektiv.

Det jag kan sammanfatta det med är att jag stressar igenom saker, ska vara så effektiv som möjligt och hinna med så mycket som möjligt. Tiden ska vara väl utnyttjad. Fastän det egentligen inte finns någon tid att passa.

När jag äntligen har möjligheten till att verkligen leva i nuet så är mina tankar hela tiden i framtiden eller i det som har hänt. Jag är därmed inte närvarande i det jag har eller uppskattande. Istället är jag frånvarande, irriterad bara min sambo pratar med mig, håller mig för mig själv istället för att njuta av att jag inte längre är ensam.

Det är en process, men att bli mer närvarande är möjligt och då är det viktigt att komma till en insikt som den här för att kunna agera till att göra en förändring. Precis som när jag hade levt med panikångest regelbundet återkommande i två år utan att veta vad panikångest ens var, men när jag väl fick veta vad panikångest är, att det är vanligt och observera när symtomen börjar komma. Då är det möjligt att identifiera redan i början och efter ett tag går det så fort att identifiera att problemet slutligen försvinner (jag levde därefter utan panikångest i 6 år, fram tills dess att mormor hastigt gick bort i cancer).

Alltså, det är nödvändigt att veta att problemet finns där och vad det orsakas av. Känner man bara av symtomen utan att kunna härleda dem till någonting. Jag vet att muskelsmärtorna från början utvecklades för att min mammas cancer involverade så mycket smärtor och jag var den som fick lyssna varje dag på ångesten kring smärtorna.

Men det talar inte om varför jag har ont just den dagen, någonting måste trigga det. Någonting måste orsaka stressen. Helt enkelt att jag vill leva så mycket att jag är rädd för att tiden inte ska räcka till. Jag vill göra allt och på en gång. Jag har varit rädd för mina tankar och mina känslor, vill distrahera dem med ljud hela tiden men då får jag aldrig vara i stunden av att bara känna och fortsätter att trycka undan mina känslor.

Så senaste tiden är jag känslig men jag tror att det har ett syfte. För jag måste öppna mig för att känna känslor som jag brukar trycka undan och lätta på spänningen i min kropp. Jag kommer aldrig att ge upp kampen om att möjligheten finns till ett liv utan smärta och stress. Så länge som jag inte har en diagnos som förklarar smärtan så ska det vara möjligt. Det är en process.

Jag har startat en blogg för att samla mina tidigare skriva dikter http://endiktomdagen1.wordpress.com idag är det ingenting som jag gör så särskilt ofta men det var ett bra sätt för mig att hantera den psykiska ohälsa som jag hade då. Idag har jag inte längre samma behov då jag inte längre anser mig själv lida av psykisk ohälsa. Jag är en mycket mer stabil människa idag och förmågan att kunna skriva har inte fungerat sedan min mamma fick cancer.

Helgen har varit bra med varierande väder. Vi har gjort iordning lite hemma. Satt upp en hylla i köket. En tavla i vardagsrummet och en ny taklampa i sovrummet.

Jag har stickat klart ett par vantar, börjat sticka på en mjukiskanin. Tittat på SVT play. Beställde kurslitteratur för höstterminen. Två kurser går på halvfart parallellt med varandra fram till början på januari så jag tror att det kommer att vara för lång tid att låna böckerna på bibliotek.

Annars har jag plockat äpplen i trädgården och några få plommon. Vi har en matkällare där det går att förvara. Sen har jag sparat ner olika recept med äpple.

Nu ger vi oss in i en ny vecka. Tre veckor kvar att beta igenom. Delar upp det i kvällspass och dagpass så känns det lite enklare.