Bära eller brista

Semestern gick över alldeles för fort, men den gav tid till att vila och göra saker som jag annars inte har ork till. För jag är så slut efter jobbet. Min motivation är fortfarande noll. Jag ligger ner i sängen på kvällen och deppar över mitt meningslösa liv.

Blir rädd av tanken på att hålla på såhär i flera år. Funderar på terapi, men vet inte hur. Någon som kan svara på vad jag borde göra. Som kan se på min situation på ett objektivt sätt. Som kan förstå att det tär på mig att det aldrig lämnar mig. För även om jag kopplar bort jobbet så blir jag påmind varje dag när jag pratar med min mamma. Jag vill inte se på hennes situation utifrån min yrkesroll utan som anhörig men jag kan inte göra det. Det gör mig arg på livet. Desperat att fly, att välja om till något totalt annorlunda. Jag bryr mig inte om status. Men jag behöver råd och jag kan inte hämta det ifrån min familj.

Jag vill bara hem från jobbet när jag är där. Vill bara fly ifrån sociala situationer som det innebär. Uppfattar varje gång någon säger att den ska byta jobb som en uppmaning. Funderar på deras reaktioner om jag lämnade. För tillfället ser jag ingen framtid där. Jag ser en framtid för mig, men inte där. Men jag känner ingen skam längre. Jag känner mig som ett instabilt psykfall. När de börjar prata cancer i fikarummet smakar maten svamp. Alla nervösa rörelser som jag gör. Tankarna om att jag inte klarar det, att jag är instabil att det kan bära eller brista men jag brister aldrig.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229