Att acceptera sin kropp

Det är inte konstigt att det är svårt att förstå den starka övertygelsen om att inte äta. Egentligen är det en naturlig sak. En sak som man bara gör.

Det är snart fem år sen jag bestämde mig för att min livsstil var ohållbar. Jag har letat efter så många metoder som kunde bota eller minska ångesten. För jag tänker på alla berättelser som man får höra om hur livet har förändrats av en hobby som man verkligen brinner för, som räddar ens liv. Jag har aldrig helt hittat en sån sak. Det enda som har räddat mig än nog min envishet. Att jag aldrig ger upp.

Imorse tänkte jag på tiden då jag insåg att situationen var ohållbar. Jag hade gått ner 30 kilo på ett år. Men jag såg mig inte som sjuk eftersom ingen annan gjorde det. För jag vägde aldrig 40 kilo eller spydde upp min mat och eftersom jag inte gjorde det så kunde jag inte ha en ätstörning. Det var då som det började bli ett problem. När jag hör människor som har haft ätstörningar så känner jag igen mig själv så väl. Jag hann bara inte gå så långt att jag vägde 40 kilo, men jag mådde absolut inte bra. Jag hade säkert 20 blåmärken på kroppen, var konstant trött, hade en tryckkänsla i huvudet varje gång jag reste mig upp, yrsel när jag tränade.

Ångesten kring mat finns varje dag vid varje tugga som jag tar. Det känns som en risk jag tar. Att jag befinner mig på en väg som bara kan göra mig tjock. Det handlar om att hålla tankarna så svaga och obetydliga som möjligt. Fortfarande händer det att jag hoppar över att äta eller glömmer att äta. Ignorerar hungerkänslan och dricker te istället.

Jag är så inställd på att aldrig ta mig dit igen. Det är fortfarande väldigt triggande när människor pratar om träning och kost. Det är ett ämne som jag inte beblandar mig i. Inte heller någon människas vikt, oavsett. Jag kommer inte att försöka gå ner i vikt eller ställa mig på en våg och se siffrorna. För jag kommer att gråta över hur mycket jag väger. Det är för farligt att försöka och det känns inte som att det är vad min kropp vill. Jag mådde inte bättre då.

Någonstans i livet är det dags att acceptera sig själv. Desto tidigare desto bättre är det.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229