KBTn närmar sig sitt slut liksom tiden i Småland. Det är svårt att säga hur mycket den har gett mig och hur mycket den har påverkat. Kanske mer än vad jag tror vad vet jag.

Det som ändå har varit viktigast för mig är att jobba för att livet ska gå i den riktningen som jag vill att det ska. Samt att få lära sig hur sorg fungerar, att det inte är som ångesten utan en nödvändig känsla. För mig handlar det väldigt mycket om att ta hand om mig själv.  Det går inte att veta men om någonting i alla fall kan minska risken så är det värt det. Om jag kan undvika att leva flera år i stress, vilket jag redan har gjort så är väl det bra. För även om hela situationen med alla människor som jag förlorat i cancer har varit otroligt tung så finns det vissa insikter efter det. Slutligen så finns det bara du. Dessa människor ville att du skulle få leva ett liv fritt ifrån dessa fruktansvärda upplevelser.

Jag vill inte leva ett liv i onödig stress. Situationer kan vara krävande men det betyder inte nödvändigtvis att bli tvungen till att stressa. Just därför är jag tveksam till hela situationen om att befinna sig inom sjukvården och all den stress som personalbrist som det kan innebära. Vi får se hur det kommer att kännas framöver. Veckorna här har i alla fall varit tunga och belastande, producera för att statistiken ska se bra ut utan tanken på att det finns människor bakom. Vi får se hur det kommer att kännas framöver.

Oktober närmar sig verkligen och snart finns nyckeln till huset i min hand.

Det är så härligt. Känner mig fin och under kontroll. Kan känna lite småont i axlar och nacke ibland men det är ingenting. Känns som att jag förstår hur smärtan kommer. Då må jag tagga ner. Skanna igenom min kropp på hur det känns i den. Hur är hållningen? Är käken spänd eller axlarna? Hur rör jag mig?

Jag har varit så frustrerad på allt. Noll tålamod i trafiken eller ute bland folk över huvud taget. Som att jag behöver ut, bort. Tror att jag är mer harmonisk nu. Fungerar som jag ska. Mitt huvud fungerar som det ska. Jag kan hantera stressade moment utan att känna mig så speciellt stressad.

KBTn vet jag ärligt talat inte för jag jobbar hela tiden på att skapa ett liv som jag vill ha som verkligen är så bra som det kan bli. Att inte nöja mig med medelmåtta. För mig är det viktigt att verkligen trivas i sin livssituation med det man kan kontrollera i alla fall.

Fantastiskt vackert ljus på morgonen, den har sin charm 😍.

Idag är en sån dag när jag bara känner "fuck you" svensk sjukvård. Att jag inte borde vara där. Det är provocerande för mig hur mycket dom kom slita på oss, flytta runt oss, osv. Vi är där för patienterna så vi kan inte bara strejka eller ta en paus, det är inte deras fel. Men när ni räknar med att 2 av oss ska göra samma sak som 4. Flyttar på oss så att vi inte vet vart vi är. Någon dag är okej, men om det blir en del av vardagen. Stress och slit.

Min motivation nu är att jag snart kommer jag flytta och där kommer jag att ge det en chans till, men det här är inte förhållanden som jag vill jobba i. Jag är ung och har tid, resurser att förändra min situation. Struntar i om något låter egoistisk, men jag har fått ett annat perspektiv på livet. Det är inte värt det.

Om jag kan undvika att drabbas av en kronisk sjukdom som jag potentiellt har anlag för, kan utvecklas vid stress. Om jag kan göra vad jag kan för att inte bli utmattad igen. Inte drabbas av cancer som 40 år så kommer jag att göra vad jag kan. För jag vill faktiskt ha ett liv med god kvalitet. Då jag levde med en förälder som inte mådde bra psykiskt på många år och där vill jag inte vara. Jag vill kunna njuta av att leva, för om man nu bara lever en gång så vill jag att det ska vara så bra på möjligt.

Jag ska ge det en chans, se om känslan finns kvar att jag ska kunna göra någonting helt annat eller om jag känner mig tillfreds med situationen. Tror att det är bra att jag har en plan uppstrukturerad.
Dessa veckor kommer jag att orka för jag vet att de går över. Men det är illa, känns inte bra.