Tror inte att jag har fattat att jag verkligen gjort det än. Sagt upp mig på jobbet pga ett jobberbjudande. Kan nog inte förstå att jag verkligen kommer att lämna Småland och flytta till västsverige.

Därför kan jag nog inte vara riktigt glad än för jag skulle vilja ha en garanterad bostad. Hoppas hus nu på att det finns snälla människor som går med på att sälja sitt hus utan att bara vara ute efter att få så många bud som möjligt, vi vill ändå försöka tänka på vad huset faktiskt är värt. Förstår inte när man vill höja för mycket redan från början till ett pris som är över vad husets värde är och att mäklaren sen förväntar sig svar redan samma kväll. Fattar varför man gör så men om pengarna inte behövs för att få huset så är det ganska onödigt.

Hade vi bara haft ett hus med så hade det känts så bra. Men det är ju så konstigt att jag faktiskt kommer att få möjlighet att lämna detta bakom mig. Det finns någonting i miljön här, alla minnen som gör att jag bara inte kan njuta och slappna av. Spänningar av att vara där som att kroppen har ett eget minne även om hjärnan inte kopplar det.

Jag vet att jag måste göra det här för min skull. Kan inte stanna här för den nära släktingen som finns kvar här, vi träffas ändå inte varje vecka och prata kan vi göra ändå. Känner verkligen efter allt att det jag gör nu ska vara för min skull. Verkligen försöka att ta hand om mig själv. För det är inte så jag har levt innan, jag har varit rädd och valt att bo här för att få vara nära henne när hon levde. Men nu vet jag, det har cancern lärt mig att man faktiskt måste ta hand om sig själv. Det är inte egoistiskt bara nödvändigt.

Den här veckan har jag verkligen njutit av att det är sommar. Legat nere vid vattnet varje kväll. Simmat ganska länge. Vattnet var nästan 24 grader. Älskar ju att simma, ändå var det så länge sen. Men det är ju så skönt. Avslappnande att höra vågorna och vattnet som slår emot bryggan, stenar och emot mig. Även om det är lite motstånd med vågor så är det härligt i alla fall. Även att ha en ljudbok i öronen och bara ligga där vid vattnet och njuta eller skriva lite. Jag har mått bra, njutit i stunden som jag ska försöka göra i den delen av KBTn som jag är i nu. Verkligen känt att det är sommar. Lite varje dag söndag till torsdag. Sen fredag åkte jag till Västergötland. Det är mysigt när vi pratar framtid, drömmer och diskuterar. För jag vet att vi båda vill, men kanske inte riktigt på samma sätt. Det kändes ändå okej att åka hem för jag ser positivt på framtiden. Fast kroppen blir inte glad av att åka hem för den börjar göra så ont på en gång. Dags för en KBT-övning kanske för medveten närvaro?

Idag njuter man av livet. Ett bad på förmiddagen efter frukost, sitta nere vid vattnet. Fin utsikt. Avkopplande lugn. Lite stickning och glass. En promenad med en ljudbok i öronen.

På kvällen ute vid badet där det fläktade lite och för att slippa höra det ljudet av bilar som kör förbi vilket det ständigt är hemma. Jag håller på att skriva, ta mig igenom minnen. Då tycker jag om att befinna mig på en avkopplande plats med en kopp te. Skrivandet är helande, kanske ännu mer att faktiskt skriva för hand. Jag skriver om det som jag har tryckt undan, inte velat ens tänka på utan att känna en så stark känsla av skam. Jag förstår nu hur kärlek ska vara när jag är i den relationen som jag är i nu, verkligen motpoler. Allting som var fel blir så tydligt och det som är så självklart för min pojkvän är sånt som gör mig ännu mer övertygad om att han är den som jag ska vara med.

Egentligen är det inte mer än rätt att vara i en relation med någon som verkligen uppskattar dig precis som du är oavsett om du har några extrakilon eller väljer att klippa av ditt långa hår. Ändå tittar han på mig som att jag är den finaste människan i världen. Det är ingen självklarhet även om det borde vara det. Att jag tillsammans med honom kan känna mig fin och faktiskt sexig som att jag inte behöver förändra någonting alls. Där ångesten är så liten. Det får mig verkligen att inse hur fel den personen behandlade mig och hur pass manipulerad jag måste ha varit, så djupt nere och hur saker som han gjorde med mig skulle kunna kategoriseras som övergrepp. Bakom fanns en olycklig man utan framtidshopp, utan pengar som tänkte att livet var över.

När jag skriver hamnar det i ett annat perspektiv som att jag kan se det utifrån. Att han egentligen hade en bild av mig som inte alls var sann, en fantasi. Men vissa saker är jag bara inte. Det som jag skriver finns bara emellan mig och pennan om jag inte bjuder in någon till att läsa vi får se.