Jag känner mig instängd. Vad fan kan jag göra till slut måste jag för att dom vill det. Det skrämmer mig att behöva träffa cancerpatienter. För varje gång får jag nya idéer och blir rädd för jag tror fortfarande att cancer växer i mig. Det är bara ingen som vet det än, rädd för att planera inför framtiden ifall jag snart kommer att dö. Att träffa dessa patienter tar mig tillbaka i tiden. Ovissheten att inte ha någon aning om vilket håll det har gått. Maktlösheten att inte kunna göra någonting själv. Att se en människa förfalla till bara skinn och ben. Förkrossade rädda människor. Jag är inte stark nog.

Men jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag bara stanna hemma och säga att det inte går. Det fungerar inte i längden. Allt jag vet är att jag nu gråter hysteriskt över tanken. För om det hade varit en annan person med ett annat jobb så hade den personen kunnat fly sin verklighet genom sitt jobb, för mig är det tvärtom. Där finns som mest ångest och minnen. Jag visste inte vad jag vet nu när jag började plugga. Hade ingen erfarenhet av cancer eller att förlora människor i min närhet. Nu ser jag alla dessa allvarligt sjuka människor och dess anhöriga från ett helt annat perspektiv. Ett perspektiv utan distans.

Sen gör kollegorna en del med när de pratar om cancer, måste kommentera. Jag säger alltid att det går bra för jag vågar inte klaga.

Eller är det vad som är KBT. Fast jag kan ju aldrig bevisa för mig själv att jag inte kommer att dö snart.

Jag kontaktade i alla fall en studievägledare men det är semestertid nu så just nu händer det ingenting. Om vi bara kan vänta lite. Att få prata med en studievägledare kan i alla fall ge mig ett annat perspektiv. Det känns som alla människor jag pratar med bara säger till mig att jag ett bra jobb och att det är där som jag ska vara. Så klart finns det mycket som är bra, men jag kommer så nära mycket i mitt förflutna. "Det finns en anledning till att du gjorde ditt val då." Jo men då hade ingen i min släkt/familj dött än och min mammas cancer var i alla fall inte känd. Dessutom läste jag på en utbildning där det kändes som att lärarna försökte få oss att bli inriktade på medicin och sa att det skulle passa oss. Ibland är jag inte ens säker på att det var mitt eget val egentligen, livet bara ledde mig det för det var det enda som jag visste vad det innebar.

Mitt humör var verkligen inte stabilt förra veckan. Hormonellt? Jag kände mig verkligen tveksam på allt, ville bara bort. Tvivlade på min och min pojkväns relation som att allt var meningslöst. Var arg över att gå till jobbet.

Sen i torsdags så kände jag efter. Så väldigt spänd i hela kroppen. Frågasatte vad det är för tankar och varför de dyker upp. Varför jag ska övertänka och inte bara ta saker som dom är. Kan också vara för att jag hade mycket smärta kring mina axlar och skuldror. Smärtan påverkar måendet en del. I alla fall kände jag mig bättre när jag verkligen insett hur spänd jag var och vi flirtade lite.

Dessvärre har jag nog blivit för rädd att hitta på saker, rädd för att bli uppstressad och få ont. Känner hur käken spänns när jag är i butiker bland alla turister och semesterfirare. Även i trafiken. Mitt tålamod är verkligen uselt då. Jag tror att det jag måste göra är att hitta en balans i att inte göra för mycket, inte göra för många saker samma dag. Känna efter hur det känns i kroppen. Även förstå att jag just nu inte är stresstålig och ilskan på jobbet dyker upp när jag inte kan kontrollera situationen. När jag känner krav på att göra saker som jag vanligtvis skulle ha gjort för mina kollegor. Alternativt när jag måste göra saker som jag vet påfrestar mina muskler när de gör ont. Jag är så rädd att hamna i konflikter. Känner att jag inte kan lämna allt till min nya kollega fastän jag egentligen inte orkar. Men det finns inget val för arga patienter vill jag inte ha och det finns inte mer folk. Personalbristen gör mig så frustrerad och skrämmer mig.

Jag känner verkligen att jag vill bort, vidare i livet. Som min mormor sa testa mina vingar. Byta stad, byta jobb egentligen lämna sjukvården totalt. Göra någonting helt annat ett tag som inte känns lika tungt mentalt, jag är så känslig och kan inte släppa vissa människoöden.

Tröttheten som jag känner varje vecka måndag till fredag att inte orka någonting, att känna sig så väck i huvudet hela tiden. Att allt som borde göras får bli under helgen när jag faktiskt är pigg. Då blir helgen knappast en tid för återhämtning. Någon enstaka dag kan komma när jag är pigg men det är verkligen snarare ett undantag, en dag i veckan. Jag hatar verkligen tröttheten. Jag är lika trött idag som jag var 2018. Saker som jag tidigare skulle ha varit avtrubbad för får det att kännas som att jag ska gråta inombords.

Oviljan till att återvända dit där jag förra sommaren mådde så dåligt som fick mig att totalt bryta ihop i hysterisk gråt varje kväll. Drabbas av en känsla av total meningslöshet och rädsla för att dö i cancer.

Samtidigt så skrämmer det mig så klart att lämna allting men jag har inget att förlora. Det tuffa är att jag är mer påverkad av min pappas ord ärn vad jag vill vara (helst inte alls). Att vara högutbildad, att enstaka kurser och flytta omkring är meningslöst slöseri. Jag tycker egentligen inte det för livet är under ständig förändring, men den får en viss rädsla att gnaga inombords.

Det är konstigt hur all energi kommer nu när man sitter och nästan somnar tidigare på kvällen. Kanske var det badet i kylan.

Har lyckats få ont i vissa muskelfästen och muskler i rygg och axlar. Den här gången var det inte stressrelaterat utan en arbetsskada som gjorde att jag fick lyfta långt över vad mina muskler orkar och är vana vid. Träningsvärk uppstod i hela ryggen dagen efter, härligt. Nu är det vissa envisa punkter som känns extremt känsliga. Speciell att dra fram och tillbaka armen för då hugger det till i skuldran. Antar att det är en överansträngning eller något liknande. Just nu vågar jag dock inte bära tungt eller lyfta en patient på jobbet för det gör så ont.

Funderar på att gå till en studievägledare för att kanske få någon ny insikt om vad som hade kunnat passa just mig. Som inte gör mig så trött och som inte involverar cancer, sjukdomar på det sättet. Det är väl svårt när jag vet så lite om yrken utanför den här världen som jag är van vid. Det känns ganska spännande.