Rädslan för cancer finns kvar
Jag känner mig instängd. Vad fan kan jag göra till slut måste jag för att dom vill det. Det skrämmer mig att behöva träffa cancerpatienter. För varje gång får jag nya idéer och blir rädd för jag tror fortfarande att cancer växer i mig. Det är bara ingen som vet det än, rädd för att planera inför framtiden ifall jag snart kommer att dö. Att träffa dessa patienter tar mig tillbaka i tiden. Ovissheten att inte ha någon aning om vilket håll det har gått. Maktlösheten att inte kunna göra någonting själv. Att se en människa förfalla till bara skinn och ben. Förkrossade rädda människor. Jag är inte stark nog.
Men jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag bara stanna hemma och säga att det inte går. Det fungerar inte i längden. Allt jag vet är att jag nu gråter hysteriskt över tanken. För om det hade varit en annan person med ett annat jobb så hade den personen kunnat fly sin verklighet genom sitt jobb, för mig är det tvärtom. Där finns som mest ångest och minnen. Jag visste inte vad jag vet nu när jag började plugga. Hade ingen erfarenhet av cancer eller att förlora människor i min närhet. Nu ser jag alla dessa allvarligt sjuka människor och dess anhöriga från ett helt annat perspektiv. Ett perspektiv utan distans.
Sen gör kollegorna en del med när de pratar om cancer, måste kommentera. Jag säger alltid att det går bra för jag vågar inte klaga.
Eller är det vad som är KBT. Fast jag kan ju aldrig bevisa för mig själv att jag inte kommer att dö snart.
Jag kontaktade i alla fall en studievägledare men det är semestertid nu så just nu händer det ingenting. Om vi bara kan vänta lite. Att få prata med en studievägledare kan i alla fall ge mig ett annat perspektiv. Det känns som alla människor jag pratar med bara säger till mig att jag ett bra jobb och att det är där som jag ska vara. Så klart finns det mycket som är bra, men jag kommer så nära mycket i mitt förflutna. "Det finns en anledning till att du gjorde ditt val då." Jo men då hade ingen i min släkt/familj dött än och min mammas cancer var i alla fall inte känd. Dessutom läste jag på en utbildning där det kändes som att lärarna försökte få oss att bli inriktade på medicin och sa att det skulle passa oss. Ibland är jag inte ens säker på att det var mitt eget val egentligen, livet bara ledde mig det för det var det enda som jag visste vad det innebar.