Inget hus den här gången. En rejäl höjning från en person och vi kände att huset inte var värt det. Dessutom ville de ha svar redan samma kväll pga det. Så letandet fortsätter. Men det gjorde mig mer motiverad till att fortsätta leta. Det kommer att dyka upp nåt till slut.

Mina känslor har varit lite överallt för jag ville inte åka hem, men jag var tvungen då jag har en tid att passa imorgon förmiddag. Har verkligen saknat honom.

Jag har insett att jag är lite smått nervös inför min tid hos gyn. Det är bara en rutinkontroll för mitt recept men jag är rädd för att hon vill ställa mig på vågen och om hon gör det nämna min (eventuella?) viktuppgång.

Det väcker så mycket minnen i mig. Plötsligt känner jag mig som ett barn hos skolsköterskan som stoppar mig från att gå tillbaka till lektionen för att prata om min vikt.

Jag är så rädd för hur jag skulle ta emot en sån kommentar. Det krävs så lite för att sätta igång en negativ spiral. I oktober så tappade jag aptiten och ville helst inte äta alls på en månad efter att ha varit hos gyn. Funderade på vad jag möjligtvis skulle kunna göra för att gå ner i vikt.

Att jag ens tänkte så! Jag lovade ju mig själv att det skulle räcka. Att mitt sätt att leva skulle handla om att ta hand om mig själv och vara på en rimlig nivå. Min relation till mat har aldrig varit normal. Jag äter för lite vågar inte äta, svälter mig själv eller äter för mycket. För första gången i mitt liv äter jag normalt, normala mängder. Sen kan jag aldrig komma på vad jag ska äta.

Vissa saker triggar mig och jag blir så ledsen inombords. Jag vill också kunna gå och köpa en glass utan att vara rädd. Nu när jag har semester vill jag kunna beställa mat från en restaurang eller äta nån glass ibland. Det handlar inte ens om min egen ångest kring min kropp utan rädslan för att få en kommentar.

Jag funderar på vad jag ska göra. Inser att det är inte samma situation nu. Läkaren har ingen aning om hur mitt liv ser ut. Samt att i slutändan är det min kropp och om att ställa sig på vågen bara kommer innebära att jag nästan slutar äta igen så kan jag säga nej.

Jag ska också säga till min pojkvän att vara extra snäll efteråt för att jag ska känna mindre ångest. Jag är extremt insatt i hela grejen jag behöver inte mer information gällande hur jag kan förändra mitt liv. Men jag tror att kroppen ändå mår ganska okej.

Så nära att bli klar nu. Billigt var det sannerligen inte nog 5 nystan mohairgarn och 2 nystan med väldigt "drygt" alpackagarn. Imorgon då jäklar ska den bli klar. Bara avmaskningen kvar.

Inte så idylliskt som det ser ut för bakom grunden finns en huvudled där turister passerar hela tiden. Varför är det så svårt att cykla på utmarkerad cykelfil vägen är delad på hälften men då kommer dom på trottoaren eller mitt på vägen. Ibland vill jag bara komma fram till mitt hem, ursäkta mig. Det är bra för campingen så klart att dom är där och turistnäringen...

Jag är hemma från Västergötland i 2 dagar sen ska jag tillbaka på visning på ett hus. Spännande ska det bli för vi har ingen aning bara att det ska vara välskött. Det är alltid tråkigt att lämna. 2 dagar känna länge i tankarna.

Köpte fina ciklider i Jönköping. Hoppas jag lyckas få dem att överleva nu när jag har ökat temperaturen i akvariet. Så fina och lite mer liv att titta på.