Det är vanligare än vad man kanske tänker med cancer i filmer, på tv, radio. Det är trots allt bland de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. 1 av 3 kommer någon gång att drabbas utan någon form av cancer. Det skrämmer mig väldigt mycket.

För jag vet att även om jag skulle göra allting rätt. Undvika all mat som skulle eventuellt kunna bidra till cancer, inte röka eller dricka, träna regelbundet. Så skulle jag ändå kunna drabbas. Det finns ingen förklaring förutom slumpen ibland. En gen som "kopieras" fel som kroppen inte tar hand om, utan den fortsätter att "kopieras". En blir till fler och en tumör blir till.

Det läskiga är att vissa typer av cancer inte ger sig tillkänna innan det har gått för lång tid och då kan det vara för sent.

Ändå är det allt jag kan rekommendera. Att undvika saker som verkligen konstaterat kan leda till cancer så som rökning och inandning av vissa saker. Det viktigaste är ändå att inte vänta om något känns annorlunda än förrut eller fel. Även om det känns genant med problemen som har uppstått. Sök vård. Gå på screening.

Jag är uppväxt i en familj där man inte pratar om sina besvär och undviker att söka läkare för att klara sig själv eller tänka att det kommer att gå över. Sen jag blev vuxen har jag försökt att prata, jag har svårt till känslorna men jag håller inte tyst. Jag blev intalad att min extrema mensvärk som höll mig vaken på nätterna, hur jag bara kunde ligga på rygg med böjda knän för att minska smärtan något, hårväxten var bara sån jag var. Jag var en hårig person och mensvärk är ju vanligt. Allt är så himla normalt och inget är fel. Hade jag blivit uppmanad att söka till en gynekolog redan då så hade de förstått att jag lätt går upp i vikt på grund av mina cystor, jag kunde ha fått tabletter redan då. Under hela den tiden fortsatte jag att ha känslan av att någonting var fel, att det inte kunde vara normalt men jag fortsatte att bli intalad att det var normalt. Bara ett exempel.

Jag kan inte säga om någonting hade förändrats om mamma hade sökt vård tidigare och jag vill inte spekulera. För vi vet inte när tumören uppkom eller metastaserna. Chansen är större att i alla fall att undvika spridning i kroppen om man inte väntar. Att inte ge upp om någonting känns fel i kroppen är också viktigt.

Skriver detta då jag har haft lite minnesbilder från den här tiden för 3 år sedan. Då förstod jag att någonting var fel men jag visste inte vad. De människor som levde då som inte längre finns. Den sista tiden som vår tillvaro var normal. Tiden efter pågick så länge och påverkade det mesta i mitt liv. Tre somrar fram och tillbaka som besökare på sjukhus.

Den här sommaren kommer att bli annorlunda, men jag saknar våra semestrar tillsammans. Kryssningar, husvagns semestrar, hotellvistelser. Kvällar och dagar när vi åt grillad mat. Jag ska bära med mig dessa minnen med ett leende och skapa nya positiva minnen. Livet fortsätter att förändras oavsett.

Den här tiden på året är så härlig. Jag blir gladare av att se ljuset och grönskan ute, även temperaturen är väldigt behaglig. Njuter av att vara utomhus och vill verkligen vara det så mycket jag kan. Jag mår bättre än vad jag har gjort. Känner mig mer stabil. För smärtan har jag börjat ligga på en spikmatta ett tag. Har köpt en form av tigerbalsam för nacke och rygg som verkligen svalkar musklerna. Sen kör jag även med magnesiumspray. Villig att testa det mesta.

Motivation till jobbet är sådär. Sjukskrivningen går ut nu och jag ska testa att jobba heltid fram tills semestern om 2,5 veckor. Något jag har insett är att sömnen inte går att slarva med. Jag behöver somna senast klockan tio på kvällen innan jobbet, annars kommer jag att vara trött. Tycker inte om att vara så trött och dränerad på energi som jag kan bli.

Fortsätter att längta efter en förändring i livet. Hoppas på att ett intressant hus ska dyka upp. Att skaffa hus och att skapa det hem som vi vill ha skulle vara ett väldigt trevligt projekt. Jag tycker det är väldigt jobbigt att vara så ensam som jag är. Allting har sin tid och vi måste ha tålamod i husletandet. Det kommer att komma i framtiden. Jag hoppas bara inte att det dröjer alldeles för länge. För jag vill väldigt gärna iväg här ifrån och få ha ett liv tillsammans med honom.

Allt har sin tid. Jag är här nu.

Har varit så förbannad (ärligt talat) den här veckan. Mina axlar, skulderblad och armar hela vägen ner till armbågen har varit spända. Så arg för att jag jobbar inom det jag gör, att jag behövde vara med att kämpa mot den här skiten efter de här 3 åren när så mycket annat har varit skit. Då kan det inte stanna för så måste corona bryta ut.

Jag orkar verkligen inte bry mig över huvud taget. Läkare har sagt att jag inte ska göra det heller. Blir så förbannad på att behöva isoleras när jag i mitt tillfrisknande behöver få komma ut, behöver få träffa människor.

Jag vet självklart om vad som händer i samhället så väl men jag har ändå rätt att känna vad jag vill. Jag känner inte att jag är stark nog eller tålig nog för att orka. Jag är ingen stark tillgång till sjukvården för min stresstålighet är noll jag är psykiskt instabil, om jag blir sjuk så blir jag. Så arg att behöva använda visir för att det påminner mig om overklighetskänslor om precis innan panikångesten som att man inte kan andas riktigt.

Det handlar mest om en ilska för hela situationen. Om varför jag skulle jobba inom sjukvården. Det värsta som kan hända har redan hänt mig.

Sen kan jag inte säga att jag går emot rekommendationer heller gör redan allt det där på grund av "yrkesskada" vet precis hur mycket äckligt det kan finnas på olika ytor. Har sett odlingsplattor med bakterier från handtag. Lösningen är inte handskar eller munskydd. Handskar är smutsigare än vad dina händer är. Munskydd hjälper bara en begränsad tid, sen måste det bytas. Egentligen behöver du spruta allt du köper som eventuellt någon annan kan ha vidrört eller hostat på. Du behöver sprita ditt dörrhandtag också, jag brukar öppna dörrar som jag kan med foten eller armbågen och det har jag gjort i flera år. Jag har alltid spritat ytor och stolar som patienter har vidrört för alla människor är inte så duktiga på att tvätta händerna.

Behövde bara få skriva ut min ilska, förstår om det låter självcentrerat men jag befinner mig ändå i en livskris. Det trevligaste jag kan göra är att låta tankarna vandra på våra husdrömmar eller på vad jag ska sticka nästa gång.

Pratade med en psykolog för första gången igår. Kanske lite lugnande att höra att min rädsla för cancer inte är konstig alls. Pratade ganska länge och gjorde upp en plan. Det intressanta som jag bär med mig är att muskelsmärtan som jag snart har levt med i ett år kan komma ifrån att min mamma hade mycket smärtor i sin sjukdom och jag var väldigt nära henne, fick lyssna på ångesten i all den smärtan och riktigt höra på hennes röst hur ont hon faktiskt hade. Märkligt hur kroppen kan fungera så.