Hur ska man hantera rädslan för cancer?
Det är vanligare än vad man kanske tänker med cancer i filmer, på tv, radio. Det är trots allt bland de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. 1 av 3 kommer någon gång att drabbas utan någon form av cancer. Det skrämmer mig väldigt mycket.
För jag vet att även om jag skulle göra allting rätt. Undvika all mat som skulle eventuellt kunna bidra till cancer, inte röka eller dricka, träna regelbundet. Så skulle jag ändå kunna drabbas. Det finns ingen förklaring förutom slumpen ibland. En gen som "kopieras" fel som kroppen inte tar hand om, utan den fortsätter att "kopieras". En blir till fler och en tumör blir till.
Det läskiga är att vissa typer av cancer inte ger sig tillkänna innan det har gått för lång tid och då kan det vara för sent.
Ändå är det allt jag kan rekommendera. Att undvika saker som verkligen konstaterat kan leda till cancer så som rökning och inandning av vissa saker. Det viktigaste är ändå att inte vänta om något känns annorlunda än förrut eller fel. Även om det känns genant med problemen som har uppstått. Sök vård. Gå på screening.
Jag är uppväxt i en familj där man inte pratar om sina besvär och undviker att söka läkare för att klara sig själv eller tänka att det kommer att gå över. Sen jag blev vuxen har jag försökt att prata, jag har svårt till känslorna men jag håller inte tyst. Jag blev intalad att min extrema mensvärk som höll mig vaken på nätterna, hur jag bara kunde ligga på rygg med böjda knän för att minska smärtan något, hårväxten var bara sån jag var. Jag var en hårig person och mensvärk är ju vanligt. Allt är så himla normalt och inget är fel. Hade jag blivit uppmanad att söka till en gynekolog redan då så hade de förstått att jag lätt går upp i vikt på grund av mina cystor, jag kunde ha fått tabletter redan då. Under hela den tiden fortsatte jag att ha känslan av att någonting var fel, att det inte kunde vara normalt men jag fortsatte att bli intalad att det var normalt. Bara ett exempel.
Jag kan inte säga om någonting hade förändrats om mamma hade sökt vård tidigare och jag vill inte spekulera. För vi vet inte när tumören uppkom eller metastaserna. Chansen är större att i alla fall att undvika spridning i kroppen om man inte väntar. Att inte ge upp om någonting känns fel i kroppen är också viktigt.
Skriver detta då jag har haft lite minnesbilder från den här tiden för 3 år sedan. Då förstod jag att någonting var fel men jag visste inte vad. De människor som levde då som inte längre finns. Den sista tiden som vår tillvaro var normal. Tiden efter pågick så länge och påverkade det mesta i mitt liv. Tre somrar fram och tillbaka som besökare på sjukhus.
Den här sommaren kommer att bli annorlunda, men jag saknar våra semestrar tillsammans. Kryssningar, husvagns semestrar, hotellvistelser. Kvällar och dagar när vi åt grillad mat. Jag ska bära med mig dessa minnen med ett leende och skapa nya positiva minnen. Livet fortsätter att förändras oavsett.