Det är vanligare än vad man kanske tänker med cancer i filmer, på tv, radio. Det är trots allt bland de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. 1 av 3 kommer någon gång att drabbas utan någon form av cancer. Det skrämmer mig väldigt mycket.

För jag vet att även om jag skulle göra allting rätt. Undvika all mat som skulle eventuellt kunna bidra till cancer, inte röka eller dricka, träna regelbundet. Så skulle jag ändå kunna drabbas. Det finns ingen förklaring förutom slumpen ibland. En gen som "kopieras" fel som kroppen inte tar hand om, utan den fortsätter att "kopieras". En blir till fler och en tumör blir till.

Det läskiga är att vissa typer av cancer inte ger sig tillkänna innan det har gått för lång tid och då kan det vara för sent.

Ändå är det allt jag kan rekommendera. Att undvika saker som verkligen konstaterat kan leda till cancer så som rökning och inandning av vissa saker. Det viktigaste är ändå att inte vänta om något känns annorlunda än förrut eller fel. Även om det känns genant med problemen som har uppstått. Sök vård. Gå på screening.

Jag är uppväxt i en familj där man inte pratar om sina besvär och undviker att söka läkare för att klara sig själv eller tänka att det kommer att gå över. Sen jag blev vuxen har jag försökt att prata, jag har svårt till känslorna men jag håller inte tyst. Jag blev intalad att min extrema mensvärk som höll mig vaken på nätterna, hur jag bara kunde ligga på rygg med böjda knän för att minska smärtan något, hårväxten var bara sån jag var. Jag var en hårig person och mensvärk är ju vanligt. Allt är så himla normalt och inget är fel. Hade jag blivit uppmanad att söka till en gynekolog redan då så hade de förstått att jag lätt går upp i vikt på grund av mina cystor, jag kunde ha fått tabletter redan då. Under hela den tiden fortsatte jag att ha känslan av att någonting var fel, att det inte kunde vara normalt men jag fortsatte att bli intalad att det var normalt. Bara ett exempel.

Jag kan inte säga om någonting hade förändrats om mamma hade sökt vård tidigare och jag vill inte spekulera. För vi vet inte när tumören uppkom eller metastaserna. Chansen är större att i alla fall att undvika spridning i kroppen om man inte väntar. Att inte ge upp om någonting känns fel i kroppen är också viktigt.

Skriver detta då jag har haft lite minnesbilder från den här tiden för 3 år sedan. Då förstod jag att någonting var fel men jag visste inte vad. De människor som levde då som inte längre finns. Den sista tiden som vår tillvaro var normal. Tiden efter pågick så länge och påverkade det mesta i mitt liv. Tre somrar fram och tillbaka som besökare på sjukhus.

Den här sommaren kommer att bli annorlunda, men jag saknar våra semestrar tillsammans. Kryssningar, husvagns semestrar, hotellvistelser. Kvällar och dagar när vi åt grillad mat. Jag ska bära med mig dessa minnen med ett leende och skapa nya positiva minnen. Livet fortsätter att förändras oavsett.

Den här tiden på året är så härlig. Jag blir gladare av att se ljuset och grönskan ute, även temperaturen är väldigt behaglig. Njuter av att vara utomhus och vill verkligen vara det så mycket jag kan. Jag mår bättre än vad jag har gjort. Känner mig mer stabil. För smärtan har jag börjat ligga på en spikmatta ett tag. Har köpt en form av tigerbalsam för nacke och rygg som verkligen svalkar musklerna. Sen kör jag även med magnesiumspray. Villig att testa det mesta.

Motivation till jobbet är sådär. Sjukskrivningen går ut nu och jag ska testa att jobba heltid fram tills semestern om 2,5 veckor. Något jag har insett är att sömnen inte går att slarva med. Jag behöver somna senast klockan tio på kvällen innan jobbet, annars kommer jag att vara trött. Tycker inte om att vara så trött och dränerad på energi som jag kan bli.

Fortsätter att längta efter en förändring i livet. Hoppas på att ett intressant hus ska dyka upp. Att skaffa hus och att skapa det hem som vi vill ha skulle vara ett väldigt trevligt projekt. Jag tycker det är väldigt jobbigt att vara så ensam som jag är. Allting har sin tid och vi måste ha tålamod i husletandet. Det kommer att komma i framtiden. Jag hoppas bara inte att det dröjer alldeles för länge. För jag vill väldigt gärna iväg här ifrån och få ha ett liv tillsammans med honom.

Allt har sin tid. Jag är här nu.

Har suttit lite för länge på Youtube och tittat på spökjägarvideor. Finner det så intressant men det skrämmer mig när jag är själv på natten, man får ju för sig saker. Har ju varit med om grejer för länge sen. Men här och omkring mig tror jag att mina anhöriga skulle skydda mig. Önskar att det inte skrämde mig så jag blir nojig. Tror det skulle vara en kick att vara rädd men samtidigt fascinerad att vara med på det. Skulle dock inte få med mig min pojkvän, tror han skulle bli ännu räddare. Nu känns det som att ögonen är trötta.