Fortsätter att vänta, det har gått tre månader. Det suger till i magen och pulsen ökar. Nånting triggas i mig. Rädslan för ett livsförändrande besked. Någonting som inte går att påverka. Jag vill bara ha ett svar så att jag kan andas. Någonting som kan ta mig ner på jorden. Jag vet att då hade det förmodligen gått snabbare då vill man ju sätta in åtgärder så snart som möjligt. Nu vet jag ingenting. Det känns som att det aldrig händer någonting. De kanske var osäkra. Jag har varit rädd sen november då brevet kom i brevlådan. För att ligga där fast med huvudet, instängd. Nu är jag rädd för att min rädsla för cancer triggas igång. Som läkaren tror, PTSD. Jag vill bara att de ska förstå det. Varför blodtrycket och stressen ökar. Men jag måste vänta i 2 månader. Det blev så dum timing allting. I samband med hennes dödsfall och corona. Jag vill veta om det påverkar fertiliteten, om jag behöver säga till honom att det kan vara svårt. Jag hade hellre bara hört prolaktinom direkt så hade livet gått vidare. Men nu får jag bara vänta på svar. Det finns typ aldrig elakartade tumörer i hypofysen, men det finns ovanliga fall. Men min kropp mår ju bra, jag har inga symtom på att det skulle vara något. Bara rädsla.

Den här tomhetskänslan gör mig frustrerad. Jag kan drabbas av starka plötsliga känslor av ensamhet och sorg. Den jag alltid kunde vända mig till finns inte. Men tomheten är också på ett annat sätt som att huvudet inte funkar som det ska. Det finns inga tankar där vilket gör det svårt att exempelvis klura ut någonting för att det kommer inte upp någonting alls. Sen kan man ju tycka att det är skönt men det är inte riktigt så heller.

Min pojkvän blev sjuk och jag måste stanna hemma. Jag drabbades av en plötslig känsla av ensamhet och hopplöshet. Trösten är att jag vet att den känslan sällan är långvarig. Den slår till plötsligt och försvinner ganska snart efter. För jag vill inte hamna där, vill inte möta depressionen igen. Den skrämmer mig. Skulle jag sjunka dit ner igen kommer jag att ringa läkaren och jag gör allt som min envishet kan för att hålla mig stabil. Försöka hitta små positiva saker i vardagen, se en mening i det som sker. Det hjälper. För så länge som jag vet att känslorna är tillfälliga även om de just då kan kännas som totalt mörker så vet jag djupt inne att det är tillfälligt.

Jag tror att jag är rädd för att tillåta mig själv att sörja. Rädd för att falla till botten och bli fast där. Egentligen kanske jag är ganska känslig men jag tillåter inte mig själv att vara det. För jag är så jävla traumatiserad. Går man år efter år med vetskapen att jag inte ska visa mig svag, att det han säger är obetydligt och lära sig själv att skratta bort det. Då blir känslor en skam. Tårar blir en förlust. Fast, när jag är ensam spelar det egentligen ingen roll för då finns det ingen som kan döma mig.

Även om besvikelsen suger. Varför livet inte kan sluta med att slänga skit på mig. Så är han värd det för jag tycker bara att mina känslor växer. Att vänta på honom ger mig en känsla av hopp.

Musklerna bränner, hugger till av vissa rörelser. Jag har svårt att gå normalt. Det är som att kroppen säger ifrån, att den inte orkar. Just nu vet jag inte riktigt varför. Jag vaknar med ryck flera gånger under natten, blir rädd för skuggor. Måste lugna ner mig innan jag kan somna om. Det är därför jag hatar att sova ensam just nu om katten inte finns bredvid mig. Jag lever på hoppet att det han har inte är corona, det är inte riktigt såna symtom. Tänker aldrig ge upp.

Så trött igen. Sömnen är väl inte direkt det i livet som jag är bäst på. Förmiddagen på jobbet kändes ändå helt okej som att jag hade tillräckligt med energi. Det är som att varenda muskel i min kropp svider och jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte stressad ändå är det som varje ny rörelse (varje stretch) gör att musklerna gör ont efteråt. Bäckenet gjorde så ont att jag trodde att jag skulle svimma, förmodligen på grund av andningen som det kan bli när kroppen gör ont. Jag köpte värktabletter starkare än Ipren, hjälpte inte alls. Köpte magnesiumtillskott, vilket ska vara bra för nervsystemet och det hjälpte väl inte direkt heller men magnesiumsprayen hjälper. Ibland får jag lite smått panik för jag kan inte påverka det, jag känner mig liksom inte stressad i tankarna. Läkaren misstänker tydligen PTSD vilket skulle kunna förklara varför. Jag vill bara kunna ta en tablett som kan ta bort smärtan men det händer ingenting. Har badhus eller spa öppet? Hade gärna suttit i varmt vatten, gärna haft ett badkar just nu. Funderar på att boka massage som kanske skulle kunna hjälpa mig att slappna av, i alla fall att kännas bra. Jag kan ju inte påverka spänningarna när jag inte vet hur de uppkommer. Jag ska försöka att distrahera tankarna för om de går åt till att bara fokusera på smärtan så kan säkert hela upplevelsen och spänningarna bli värre. Jag ska se om jag orkar titta på någonting, någon film eller nåt. Jag är så sugen på att se någon gammal skräckfilm, men då ska jag kunna hitta den någonstans med.