Lilla fisen är lite trött på dagarna men väldigt glad att jag är hemma.

Sitter i sängen med en vetevärmare över magen. Har spänt nån muskel tror jag när jag gick med en kartong under armen. Så känslig är min kropp. Ganska säker att det är en muskel då det känns när jag trycker och sträcker ut kroppen, det känns inte som att smärtan kommer långt inifrån utan den känns ytlig. Jag tänker inte kontakta vården för det i fall att, bara om det inte släpper. Annars kan jag tänka mig magsäcken för har en hel del sura uppstötningar, illamående, klumpkänsla.

Jag fick sjukskrivning i en månad och sen halvtid till 13 april. Känns bra men ibland blir jag rädd för att bli rastlös. Helst ska jag ta promenader varje dag (gör jag redan) och besöka sjukhuset en gång i veckan för att inte få ångest av sjukhus. Jag har inte vågat avslöja hur många gånger jag har velat byta jobb.

Det är bra. Nu har jag tid att varva ner och ta hand om mig själv. Jag vill ändå ha saker att göra, terapiarbete, som jag kallar det. Kravlöst tidskrävande projekt. Som sagt jag har flytten framför mig snart. Skulle vilja dela mina stickmönster på nätet med andra.

Det snöar i Småland och lite översvämningar. Jag blir så glad att se snö. Älskar snö.

Hoppas att läkaren går med på sjukskrivning imorgon. Kontaktade vårdcentralen förra måndagen och frågade, men det var tvunget att gå 7 dagar för att de skulle göra något även om jag sa att 7 dagar inte kommer att räcka, har testat det förut. 2,5 år av trauma räcker inte för att bli återställd till en stabil fungerande person.

Jag kan bli så arg på mig själv och min kropp för att den inte visar något utåt men jag kan inte tvinga fram det för att få sympati/förståelse. Sen fattar jag att min situation är komplex. Nån typ av misshandel har det varit och då bygger man upp som ett skydd, trycker in känslorna så att de omvandlas till ångest. Jag ville inte att han skulle se hur mycket han bröt ner mig. Det nöjet ville jag inte ge till honom. Min bakgrund innefattar ändå någon typ av depression sen jag var 10 år gammal, svek och rädsla för hans utbrott av ilska. Självmordstankar, panikångest, ätstörning, väldigt djup depression sannolikt någon typ av utmattning. Ingen terapi. Det krävs en del för att bryta ner mig. Jag är så inlärd att känslor är en svaghet, att jag måste skydda mig själv genom att inte visa känslor öppet, inte prata om ångest/panikångest/att jag är så äcklad av mig själv att jag vill kräkas.

Så nej jag kommer inte att sitta där hos läkaren och gråta men det betyder inte att jag inte mår dåligt. Jag önskar nästan att de där fruktansvärda känslorna som började 2011 kunde dyka upp igen (fast även då under ytan av ett leende så det hjälper inte) eller att min kropp kunde visa någonting. Istället är det diffust. Jag minns inte saker. Huvudet fungerar inte som det ska. Jag kan inte tänka klart, det finns en tomhet. Jag tappar enkla ord, samma ord upprepande gånger. Jag har flashbacks från det senaste halvåret som får mig att bryta ihop när jag är ensam. Helt enkelt är jag inte i form mötet med andra patienter och jag kan inte göra ett bra jobb. Blir inte utvilad utan håller på att slockna totalt i soffan klockan 19 ibland, måste ligga ner resten av kvällen för att kroppen skriker av smärta och följande dag är jag inte utvilad.

Vi får se vad som händer. Vill spy på att jag jobbar inom sjukvård, men jag vet inte vad annat jag vill med mitt liv. Hoppas på förståelse. Att jag inte behöver jobba tills jag kraschar totalt för jag väntar på att det ska ske till slut om inget görs och det är så otäckt.

Sån träningsvärk i triceps i armarna. De där övningarna med hantlarna var nog välbehövda. Jag är är rädd att göra fel då mina armbågsleder är överrörliga och smärtan sitter nära leden. Egentligen behöver jag stå vid en spegel för att se vart jag ska stanna för att inte "översträcka" leden.

Hennes lägenhet är i stort sätt helt tömd nu. Endast småsaker finns kvar. Sentimentalt att lämna den då vi har haft den sen 2002 — 2003. Den har känts lite som hem även om jag inte har bott hemma på 5 år. I den finns dock mycket minnen från hennes sjukdom. Jag har valt att slänga täcken, filtar och kuddar som hon hade när hon var som sjukast/helt sängliggande. På nåt sätt ser jag minnen som en slags energi om all smärta, osv. Det finns väldigt många saker som jag har från henne men de har en annan innebörd. Möbler, glas, porslin.

En tom lägenhet känns inte mycket som hemma längre. Den saknar sånt som tillhör oss. Ändå bär den på minnen om att vara isolerad i sitt hem, en lagringsplats för en uppsjö av saker från hemtjänsten. Sen finns många fina minnen. Många känslor. Det är en fin lägenhet som säkert snart får nya ägare. Jag tänker på all ansträngning hon la ner på att göra det ombonat. Syren och magnolia som hon planterade. När vi körde säckar med grus för rabatten. Alla växter hon planterade.

Jag tänker på när vi flyttade in. Efter att vi bott hos mormor och morfar under sommaren. Mina föräldrar hade separerat och min pappa bodde kvar i huset. Vi hade nästan inga möbler när vi flyttade in förrutom sängar och köksbord. Fick möbler från mormor och morfar. Möbler mormor hittat på auktion. Vi hade tjockt tv länge. Ingen soffa, bara en madrass på golvet i ett stort vardagsrum. Sen åkte vi en dag till IKEA. Ekonomin var svår att få ihop men hon gjorde det bästa av situationen.

Konstigt är det. Konstigt att hon inte ligger där i sängen, svarar när man ropar i dörren eller kommer och möter mig i dörröppningen. Allting förändras så fort. Den skrämmande insikten om hur lite tid vi fick. Kvar finns så mycket minnen, saker och fotografier. Alltid med mig.